aum

 Det regnade vill jag minnas. Jag satt på ett av mina favoritställen i den lilla småstad där jag bodde. Jag hade suttit där större delen av kvällen och regnet fick mig att dröja mig kvar. En vag förhoppning om att regnet skulle avta innan klockan slog två på natten levde inom mig. juli. Sommaren 2013.

En kvinna, en vacker kvinna i min egna ålder dök upp i mitt medvetna. Hon måste ha varit i min ålder, runt fyrtio. Jag noterade att hon bar vigselringar. I handen höll hon ett glas. Mörkt, rakt hår. Det fans en möjlighet att hon hade kopplingar till Centraleuropas östra regioner, möjligen Balkan. Men det var grundlösa spekulationer som skapats av mig på grund av hennes hårfärg.

Det som i själva verket fångade mitt intresse var inte hennes vigselringar. Inte heller det vackra raka håret. Det var smycket som hon bar i ett armband som en berlock. ”Aum.” ”Symbolen för tystnaden då tonen klingat ut”  eller vad det nu betydde. Jag mindes när jag för första gången kommit i kontakt med symbolen. En stor sal i närheten av en värmländsk skog, en föreläsning. En av många. Det hade skett 13 år tidigare. ”Aum.”

Symbolen hade sedan en fantastisk förmåga att dyka upp med jämna mellanrum. Allt som oftast i samband med någon kvinna. Hon som gick på yoga, hon som lyssnade på DiLeva men hade förståelse för min fanatiska dyrkan av Gessle. Kvinnan som rest runt halva världen med båt. Om och om igen dök ”aum” upp, ibland fanns den med som dekoration på en aromlampa, ibland som ett smycke.

Jag såg på kvinnan. Nej jag såg inte kvinnan jag följde Aum som bars fram genom kvällen av en kvinna med mörkt hår som eventuellt skulle kunna ha kopplingar till ett annat land, en österlig del av Centraleuropa, kanske Balkan. Jag följde smycket. jag påmindes om att hemma på min väg, hemma i sovrummet hängde en liten tavla där ”aum” var i tavlans centrum.  Tavlan hade jag fått vintern 2002. ”Aum” förföljde mig så som jag följde aum just denna natt då symbolen bars av en kvinna. Det är något mellan mig och aum som aldrig tar slut, något mellan mig, aum och kvinnorna som har aum omkring sig. ”skapa, bevara, upplösa. Brahma, Vishnu och Shiva. Denna Shiva. Denna Shiva. ”Shiva natarja.” Varför nu?, varför då? Brahma, i harmoni med Atman. Tankarna for runt och jag fick en känsla av att kvinnan med Aum kanske förstod vad hon gick omkring och bar på. För henne kanske det var mer än ett vackert smycke. Ändå ämnade jag inte att säga ett ljud, jag tänkte inte fråga henne någonting om aum. Genom historien hade jag lärt mig att frågor beträffande aum, Brahman och athman kunde bli ganska utdragna samtal.