kristihimmelfärdshelg

Om man ska följa kalenderns, almanackan så är nu våren slut och den svenska sommaren börjar om några dagar. Våren avslutas med storhelg. Då jag var liten var det allt som oftast marken dena helg. Vissa vårar var det stekhet, andra hängde snöblandat regn i luften. En gång i tiden var det den perfekta helgen för dejting. De flesta var lediga, men samtidigt är inte kristihimmelfärdshelg en helg som man spenderar med släkten. Med andra ord en helg som gjord för att dejta då man inte ens fyllt 25. För många som fyllt 25 och mer där till är denna helg säkert en försmak på den semester som komma skall. Nu börjar ju sommaren. Nationaldag, skolavslutningar och midsommarfirande och sen kommer semestern. Det är nu årets ljusaste tid infunnit sig. Trädgårdarna fylls av människor, grillarna brinner för fullt och sommarstugorna vädras ut. Våren är slut och sommaren ligger framför oss. Bara en sådan sak är ju värd att fira.

ompysslandet

Nya blommor i en vas, ett nytt blockljus och så det där magasinet. Hela tiden detta ompysslande av sig själv. Kanske är det så att det här med att skriva en blogg är helt perfekt då man är en singel utan barn. För som singel får man banne mig ständigt påminna sig om att älska sig själv, ta hand om sig själv, unna sig och så vidare. Det är inte konstigt att man både blir självupptagen och ganska så bortskämd, för att inte säga egocentrisk. Fast så säger man inte, nej man säger att man är ”självständig” eller att ”man tar hand om sig själv” eller att ”man trivs bra med sig själv och sitt egna liv” fast om ni frågar mig så är det som sagt bara tjusigare ord för att vara en självupptagen människa. Fast vad vet jag? Kanske det ändå är bättre än att sitta och deppa. Och ärligt talat vem kan inte älska den där känslan då det ligger ett oläst magasin och väntar på en hemma?

Min garderob

Min garderob är i ett förfärligt skick. Det har sina naturliga orsaker. Det beror först och främst på att jag inte tycker om att handla kläder. Det innebär att jag inte har en aning om vad jag ska handla för kläder. Vad passar sig för en man i yngre medelåldern. Vad är ”rätt” i dag. Man vill ju inte se ut som en gubbe, men samtidigt vill man inte klä sig som om man trodde att man var tjugo fast man passerat 35 för länge sen. Vad ger balans. Vad utstrålar ”man i yngre medelåldern.”

Jag har knappast hittat min identitet som ”singel i yngre medelåldern” då det handlar om kläder och heminredning. Antagligen inte heller då det handlar om menyn i min vardag. Varje gång jag närmar mig området klädinköp är jag ute på tunn is. Termenologin är för mig ett främmande språk. Och jag vägrar erkänna att så är fallet inför den butiksanställda. Skulle jag medge det skulle de genast propsa på att tvinga mig att prova fler kläder än nödvändigt, och jag vill helst ut ur butiken så snabbt som möjligt till en så låg kostnad som möjligt. Jag har en känsla av att dessa mål skulle vara lättare att uppnå om jag hade haft någon som helst inblick i konsumerandet av kläder.

Naturligtvis skulle jag kunna leta upp en kvinnlig bekant som skulle kunna hjälpa mig. Men eftersom jag är misstänksam av mig till naturen misstänker jag att kvinnan i fråga oavsett vem denna kvinnliga bekant skulle kunna tänkas vara skulle vara på den butiksanställdes sida. Jag fruktar att mängden klädbyten skulle bli plågsamt många. Så här sitter man nu med en garderob som är i bedrövligt skick oh försöker samla mod att ta tag i det hela. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Undra vad som är ”min färg.”

supervalåret 1994

Jag minns att jag tyckte det var förnämligt att jag inte fick rösta om hur vida vi skulle  gå med i EU eller ej. Det kändes som om jag inte fick en chans att bestämma över min framtid. Jag gick på gymnasiet och hela framtiden skulle avgöras, en framtid som jag såg mig själv vara en del av men som jag inte fick påverka. Jag var arg. Jag läste på, jag engagerade mig och försökte få de som hade rösträtt i min omgivning att rösta som jag tyckte. 

1994 kunde man skriva insändare i tidningar, gå med i ett ungdomsförbund eller dela ut flyers. Jag gjorde ingetdera. Men jag var intresserad. Jag kan inte låta bli att fundera på vad jag hade gjort i dag, nu när twitter, Facebook, videobloggar, instagram och vanliga bloggar finns. Om jag hade kunnat sitta om  kvällarna med en surfplatta 1994 vad hade jag då gjort? En betydande del av mig är av den uppfattningen att det kanske är lika så bra att så inte var faller. Jag hade en ganska hårdförd retorik med utgångspunkt utifrån en väldigt svartvit världsbild. Ändå i dag kan jag med hjälp av tekniken göra mig hörd på ett sätt som inte var möjligt 1994. Jag är så naiv att jag tycker att vi på det sättet tagit demokratin ett steg till. Vi har en chans som vi inte hade 1994, det har blivit enklare att synas. Frågan är bara vad vi gör av den.

"Ett bra liv är ett reflekterande liv"

Vad är viktigt, vad är värt att spilla energi på? vad vill man på riktigt. "Ett bra liv är ett reflekterande liv" klokheterna haglar på nyhetsmorgon. men jag gillar, och jag gillar mycket. Varför inte ta tid och stanna upp då och då och reflektera över vardagen och den plats man befinner sig på just där och just då. Jag vet inte om jag är så bra på just det. Samtidigt så är just den där frasen "ett bra liv är ett reflekterande liv" något som jag tycker att jag tagit till mig, det är det som jag får för mig att min omgivning upplever som den "grubblande och djupa sidan" hos mig. men vad vet jag. 

En politisk vår

I år är det EU-val och riksdagsval. 1994 var också en politisk vår. Carl Bildts regering skulle få gå. Detta var året då det skulle bli en folkomröstning kring EU-medlemskap. Jag var emot svenskt medlemskap i EU. Jag var rädd för att vi skulle förlora vår " självständighet" och bli styrda från Bryssel. Nu tjugo år senare är jag glad för att vi gick med i EU. Jag var naturligtvis emot Bildt med. I dag är jag för Bildt. Jag hade inga varmare känslor för Invar Carlsson men jag trodde på Mona Sahlin. Jag ansåg att Palme hade haft rätt. Jag minns att jag var väldigt skeptisk till de som ansåg sig vara punkare och vänstersympatisörer. De var för mig väldigt främmande. Ny demokrati satt i riksdagen och Ultimathule var ständigt på tapeten. De främlingsfientliga strömmingarna i samhället var tydliga och märkbara. Detta är tjugo år sen och ändå så känns avståndet mellan 1994 och 2014 ganska så litet. 

Visst började mitt intresse för politik på sätt och vis vid Sveavägen den sista februari 1986 men det var nog ändå där den där våren 1994 som jag verkligen kände att jag hade en åsikt. 1991 var jag intresserad, men knappast insatt, än mindre hade jag en åsikt. 1994 trodde jag att jag var insatt vilket naturligtvis var ett självbedrägeri utan dess like, men en sak var då säker, jag  var övertygad om vad jag ansåg vara rätt. Det parti som jag då trodde så mycket på är inte nödvändigtvis det parti jag skulle rösta på i dag. Ämnena är de samma nu som då, jobben, skolan, invandring, fast jag har förändrats. Det är väl slutsatsen man kan dra av det hela.

Det var märkligt

Då 90-talet tog sin början flyttades jag och mina klasskamrater till högstadiet som låg i stan. Vi hade gått på en landsbygdsskola. Helt plötsligt fick vi klasskompisar som bodde i lägenhet och några hade föräldrar som skilt sig. De bodde i vanliga treor. Jag minns hur trånga köken var, och hur lite rum lägenheterna hade i förhållande till husen på landet. På landet fanns det små stugor, men de hade åtminstone två våningar, sen fanns det sådana hus som jag bodde i. Ganska stora hus med garage, två våningar och källare. Vi byggde garage på 90-talet, ett nytt, det gamla revs i början på åttiotalet. Sen fanns det bergsmansgårdar och modulenthus. En majoritet av de som jag gick i samma klass med på låg och mellanstadiet bodde i modulenthus. Lägenheter var väldigt annorlunda för mig i början av 90-talet.

Det var inte bättre förr

Det var inte bättre förr, möjligen var det ungefär samma sak nu som då. 1982, möjligen 1983, Roger Moore spelade James Bond, jag var fem, sex år och kastades runt bland dagmammor. Leksaksbilarna hos dagmammorna var gjorda av hårdplast eller ful plåt, de var inte alls lika snygga som de bilar som jag hade hemma. dessutom lekte jag inte med bilar utan jag byggde lego. I bästa fall fanns playmobil, vilket inte alls var lika roligt. 1982,1983, mina föräldrar tog mig och min syster på semester till västkusten de där somrarna, jag fick en lillebror. Jag försöker minnas vad jag fick i julklapp, det kan vara så att 1983 fick jag en stor legoborg, den största.

1982,1983 fanns det barn hos mina dagmammor, eller på lekis som inte hade vanlig toalett. de hade enbart utedass. Det fanns inga alternativ. Härrom dagen såg jag filmen ”Simon och ekarna” och om ni sett den vet ni hur de hade det efter att de renoverat upp det hemma hos Simons föräldrar. SÅ såg det ut hos grannskapet. Små stugor med gamla spisar. Så såg det ut på rätt många ställen 1983, samtidigt som det var nytt och fräscht hos mormor och morfar. De hade nyare kök än vi hade hemma hos mig. Fast deras badrum var minst sagt vedervärdigt. Likafullt det var skillnad hemma hos oss och hos mormor och morfar.

Då jag började i skolan 1984 hade alla mina klasskamrater ungefär som vi hemma. Det var en normalitet. Det såg med andra ord inte ut som hemma hos Simon i ” Simon och ekarna” och det blev en standard enligt in syn att se på det hela. Det var den världen som jag och mina klasskompisar såg. Vi var en lite klass och nu i efterhand inser jag att vi inte var urtypen för en svensk genomsnittsklass 1984. Vi levde i vår värld, och den andra såg vi inte mycket av. Jag är inte så säker på att jag vill veta vad som föregicks i de andra världarna. Visst mumlades det om alkoholism och misshandel i hemmet. Visst mumlades det, men jag som barn visste inget då. Det har man hört i efterhand, eller förstått nu i vuxen ålder.

sovrum

Jag minns de där sovrummen från kompisar, bekanta under skoltiden. Det fanns de som jag tyckte hade häftiga sovrum. Oftast en madrass direkt på golvet, en cool stereo och inte allt för sällan asfalt direkt på golvets plastmatta. Jag tyckte de var häftiga, rebelliska på alla sätt. Sen fanns det de som hade snygga sovrum. Milda färger på väggarna, fönsterlampor, stereo och sängar med snygga sänggavlar. Askfat på golvet saknades men det fanns däremot rakvatten och parfymer där på golvet. Hårdrockskivorna var betydligt mer begränsade till antal i de sovrummen med sänggavlar i förlösande till de sovrummen där madrassen låg på golvet. Jag hade svårt att medge att jag trivdes bäst i de sovrum som hade sängar med sänggavel. Jag ville inte vara sån. Jag ville vara den som trivdes med en madrass på golvet. Ändå var jag lite ängslig, lite nervös då jag satt där på golvet på den där madrassen. Det kändes inte som hemma om man säger så. Det kändes som man gått vilse i sin egna hemstad. i dag kanske man läser in lite annat i det där med de olika sovrummen, man drar kanske slutsatser i dag som man inte drog då. Jag tänkte på det då, jag tänker på det i dag.

"Ett bra liv är ett reflekterande liv"

Vad är viktigt, vad är värt att spilla energi på? vad vill man på riktigt. "Ett bra liv är ett reflekterande liv" klokheterna haglar på nyhetsmorgon. men jag gillar, och jag gillar mycket. Varför inte ta tid och stanna upp då och då och reflektera över vardagen och den plats man befinner sig på just där och just då. Jag vet inte om jag är så bra på just det. Samtidigt så är just den där frasen "ett bra liv är ett reflekterande liv" något som jag tycker att jag tagit till mig, det är det som jag får för mig att min omgivning upplever som den "grubblande och djupa sidan" hos mig. men vad vet jag.