Den första timmen

Den första timmen, det är så det känns. Den där timmen då allt som finns är en själv. För mig innebär det tankar, trevande och ständig uppkoppling mot nätet och en tv som går i bakgrunden. 

Det finns alltid vita fläckar på kartan. Ibland är vi inte medvetna om dem, i bland vet vi att de finns men vi tvekar eller till och med undviker att närma oss dem. Orsaken är kanske inte så viktig. Däremot är det ändå så. 

Det finns nog en del vita fläckar på kartan som jag personligen tror att vi skulle behöva besöka. Vi borde våga möta dem för vi har inget att förlora på det. Vi måste rensa undan bruset som stör, fokusera och bege oss mot dessa vita fläckar och börja kartlägga.

Det är ju inte så att det handlar om nya kontinenter, snarare så att ingen eller få av de som besökt platsen eller befinner sig där känt något större behov av att kartlägga. Har för mig att man ibland säger att man lägger ner mer resurser på att utforska rymden än man lägger på att utforska haven. Vet inte om det är sant men ändå. Om vi utgår från att det stämmer, bara för ett ögonblick och sen använder det som liknelse.

Varför lägger vi så lite tid på " haven" ett landskap fullt av vita fläckar. Vi har tekniken, vi har möjligheten och ändå väljer vi att fokusera oss på stjärnorna. Vad är det som gör att vi inte ger oss ner i djupet. Den kunskap som havet gömmer borde vara av lika stort intresse. 

En del som har möjligheter, kunnande och teknik för att kunna utforska " haven" tycks inte vilja bege sig till vissa delar. Vad fruktar de? Sjömonster? Borde inte det locka. Det blir mer hypotetiska beskrivningar av vad man kunnat se med hjälp av ekolod och liknande teknik, små enkel konstateranden men inte mer än så. Varför frågar jag mig denna första timma. Varför inte ge sig ner på i djupet? Varför siktar man bara mot stjärnorna så att säga? 

Nu tar vi helgen

Någon gång måste man avsluta. Man måste packa ihop och stänga igen, lämna den sfär man befunnit sig i under veckan. Tidpunkten som allt som oftast är lämpligast för ett sådant avslut är fredagskvällen. Lite irriterad över att jag inte kommer komma längre tvingar jag mig själv att ge upp, lägga undan, lägga åt sidan. Där ute har frosten börjat smyga sig på grönskan under nätternas mörka timmar. Där ute skiner solen.

Jag måste tränga bort den doft som jag upplever att jag andats in de senaste dygnen. Det som känts som ett självklart spår och som jag enträget följt. Jag måste till och med våga överväga möjligheten att jag inbillat mig alltid min iver att snoka. ”Dead end” vilket skullevara frustrerande men lika fullt en ganska trolig lösning. Tre steg för långt, minst sagt. Och just detta måste jag bara skjuta åt sidan, bara överge.

Post-it över allt. Ja det är så jag spenderar min semester och min ledighet. Men nu är det helg och jag har satt upp som krav att jag måste anpassa mig och faktiskt uppföra mig så normalt som ja nu kan då helgen kommer. Något mumsigt att tugga på till doobidoo, kanske lite mysiga ljus på bordet på lördag kväll. Och jag får inte ägna en tanke åt några post-it och högst troligen vilseledande spår. Jag tyckte jag var så smart. Jag trodde jag hade hittat en smart kod. Men någonstans föll allt, två små trista fakta som helt plötsligt talade emot allt anat förutsatt att jag klamrade mig fast vid samma frågeställning. Måste släppa det. Måste.

”Ut ur det, det är fredag för i helvete.” Twitter, doobidoo, helt nya tankar. Har jag tur så går det en bra film på tv i kväll som kan få mig att skingra mina tankar.  Bedöva mig, tvinga mig själv in på bättre tankebanor. Niklas Strömstedt får bli min livboj, räddaren i nöden.  ”Om” kanske, om och om igen, ”om” jag minns. Jag känner hur jag börjar slappna av, om än tillfälligt. Kanske är det så att Niklas Strömstedt är en mjuk övergång, kanske är det så att han är en kompromiss, eller möjligen en knuff i rätt riktning. ”Om” och 1990.

Kvinnorna i Niklas låtar. Ensamheten so ändå blandas med hop som i låtar som ”Den här stan” som jag älskar från det relativt starka albumet ”långt liv i lycka” som kom 1997. En skiva som är som klippt och skuren för en ”singel utan barn” en fredagskväll. Albumet är verkligen perfekt åtminstone i början av helgen. Sen finns ju naturligtvis en risk att man faller in i ”sista morgonen” men det bör undvikas in i det längsta.

Det är någonting med Niklas Strömstedt, hans låtar. Det finns en mildhet, en enkelhet och något självklart och okomplicerat. Kvinnorna i hans texter. Dom där kvinnorna. De där kvinnorna som skymtar förbi, som ligger och andas under strofens yta. Just det är det som kan få mig bort från det som jag vill lämna.

Niklas håller kvar mig i 90-talet fast på ett behagligt sätt. Jag skulle kunna rikta blicken åt Gessles håll, vilket alltid känns så där rätt. Winnerbäck och Le Marc tvivlar jag på skulle göra någonting bättre just nu, de båda skulle troligtvis få mig att dröja mig kvar i det som jag skulle stänga igen och överge för helgen. Räcker Eva dahlgren? Jag tvivlar på det, tyvärr. Det är inte rätt blandning.

Kvinnorna i Niklas låtar är just nu min sista möjlighet till räddning, dekan föra mig in i den helgstämning som jag lovat mig själv en gång i tiden och som jag nu försöker tvinga på mig själv. Detta är inte alls ologiskt. Det är hur självklart som helst . ”Flickor talar om kärleken” och så vidare till ”förlorad igen” och sen ”färja ut i rymden.” Fats jag meder villigt at just nu tar jag det i motsatt ordning, eller inte fan vet jag, jag blandar allt huller om buller. Men det är inte ologiskt. Inte ett dugg ologiskt.

Något nött cd-fodral vilar i min vänstra hand och jag känner hur jag andas. Kvinnorna. Kvinnorna i Niklas Strömstedts texter. ”Förlorad igen” väcker hopp och liv inom mig. Det pirrar. Vem är hon den där kvinnan? Inga post-it i världen kan överträffa det. Strömstedt är välbalanserad medan tillexempel Le Marc ”tippar över” och tar med sig mig åt ett håll som jag inte alls känner för. Men ”förlorad igen” får mig att glömma allt som förut envisades med att klamra sig fast i mina tankar och störa min helgkänsla.

Niklas Strömstedt har fått trängas där mellan Gessle och Le Marc och ibland hamnat alldeles intill Uggla i min skivback. Ibland försvinner han bort från mig tillsammans med Orup, Anders Glenmark, Cajsa-stina Åkesson och Eva Dahlgren, och det är trist, det är verkligen en förlust, åtminstone för en singel utan barn som är ett resultat av sin musiksamling. Hur som haver, det spelar ingen roll. Inget spelar längre någon roll. "Nu tar vi helgen." Strömstedt fick mig dit, helgstämningen är total, så total den nu kan bli och jag glider ner i helgkänslan med twitter inom räckhåll, något att tugga på och Strömstedts texter på hjärnan. Livet är underbart. 

Fyra år

Fyra år, 1990,1991,1992, 1993. Är det då som allt hände. Åren 1994 fram till och med 199 års slut var det bara en naturlig följd, ett förfinande, ett praktiserande. 2000, 2001,2002 0ch 2003 var det en uppdatering av de första åren på 90-talet. Och efter den uppdateringen var det dags att praktisera och förfina något som grundades där i början av 90-talet. 2010, 2011,2012,2013 var det dags för en ny uppdatering.

Kommer åren efter 2013 också vara ett praktiserande och ett förfinade eller bryts mönstret? Jag hyser mina tvivel om att så är fallet. Jag tror inte mönstret bryts, egentligen tror jag att källkoden är den samma, den som skapades där i början av nittiotalet. Något läggs till, något faller ifrån, men i grund och botten tror jag att allt är sig likt. Det kan låta trist, uppgivet och hopplöst, fast samtidigt, det var perioder som jag trivdes med, som jag längtat tillbaka till och säkert försökt återskapa. Jag finner kraft när jag tänker tillbaka, en längtan och en glädje. Om jag någonsin skulle gå i terapi och prata om min barndom så är det den tiden jag skulle gräva i. Det var en underbar tid.

Åter en sen natt, tystnad, en tv som står på med dämpat ljud och så en summering av dagens huvudämnen. Tiden finns att låta minuterna gå och förvandlas till timmar. jag väntar mig inget besök inom överskådlig framtid, så jag kan tillåta mig att sätta upp post-it lappar.  Tre kolumner där 1992, 2002 och 2012 blir symbolerna, etiketterna som får bli riktmärken snarare än en skev sanning. Under varje kolumn plockar jag fram stödord och försöker se om samma stödord eller synonym går att placera ut under samtliga årtal. Några stödord är inte lika självklara som andra. 1992 saknas vissa saker av praktisk natur som kommer till de sista åren på 90-talet. Möjligheter som skapas tack vare teknik och tid som inte fans där 1992, men det är egentligen det enda.

Allt grundas 1992, sen praktiseras det och förfinas. Jag försöker hitta något exempel på det. Där runt 1992 köper jag min första cd-spelare. Åren som följer så växer samlingen med skivor, det utkristalliseras och cd-skivorna blir en stor del av min vardag. 2000, cd byts mot napster, det är uppdateringen. Förfinandet och praktiserandet blir att mp3-filer samlas på hårddiskar, usb-minnen och cd-skivor som man själv bränt. 2012, digitala filer som hämtas hem lagligt från Itunes har nu ersatt införskaffandet av cd-skivor. Förfinande och praktiserande. Men grunden lades där 192, det var då Gessle kom in i mitt liv.  Film på tv, video, bio, dvd eller på nätet, allt handlar om praktiserade och förfinande, men intresset för film kan jag spåra till 1992. Det var där grunden lades.

Jag rör mig runt i bostaden och försöker spalta upp tanken med hjälp av post-it samtidigt som jag försöker hitta något föremål frå1992. Något jag kn hålla i handen rent fysiskt. Eftersom min samling av vinylskivor och min samling med videofilmer kastats ut börjar jag söka i min bokhylla. Genast finner jag John Gardners ”tid för hämnd”  från 1989 och Jonas Gardells ”Fru björks öden och äventyr” från 1990 och det kändes för enkelt. Jag söker vidare dock med en viss lycka över att ha funnit något som faktiskt fanns där i min fysiska närvaro redan 1992. Nästa fynd, en temugg som jag tror är från 1992, men jag är osäker. Den skulle kunna vara från 1994 lika väl som från 1991. Jag diskvalificerar den.

Med hjälp av skivorna ”Absolut music 12” som jag från början fick i vinyl men köpt som cd senare och skivan ”the best of James bond” som jag fik som CD julen 1992 kan jag nu med säkerhet fastställa att jag skaffade min första cd-spelar sommaren 1992. Min första stereo sommaren 1991. Det råder ingen tvekan om detta. Nederlaget då jag fick köpa ”Joyride” som kasset för att LP-n hade färre spår fast att jag precis köpt min första stereo. januari 1991 ingen stereo, december 1992, stereo, cd och rakvatten. Lades inte grunden då? Förfinades inte allt bara? Fler skivor, mer rakvatten, och nya musikanläggningar. Men ändå, grunden lades då, praktiserandet delvis i form av att det blev fler skivor, mer rakvatten och förfinandet låg kanske i att man begränsade sitt sökande i jakt på nya skivor.

Det måste finns mer än böcker och cd-skivor som jag har kvar. Halskedjor, en locka, en genomvidrigt ful liten trälåda med lock som jag själv gjort i slöjden. Är det som finns kvar från den tid då grunden till allt lades? Ag hittar inget annat i skrivandets stund. Jag minns då jag fick de där böckerna, muggen, halssmycken, klocka och cd-skivor i min ägo. Men tillåt mig att vara lite bestört. Är det alt som finns kvar? Snacka om att praktisera och förfina.

Möjligheter

Jag vaknade klockan 05,20 och gick upp och rökte och somnade om strax därefter. måndag morgon, och man får somna om. Med andra ord, det är semester. Jag kände en njutning i just det faktum att jag kunde somna om en måndag morgon. På något sätt kunde inte veckan börjat bättre. Då jag väl vaknade insåg jag att jag faktiskt har semester. ”Fri” är kanske inte ordet som jag sökte, snarare ordet ”möjligheter” i just den formen, pluralis. Det kändes plötsligt som det fanns möjligheter. Jag vet inte varför den känslan infann sig så starkt, än mindre vad det innebär, men ordet kändes rätt.

Sommar har blivit höst och det är mindre än hundra dagar kvar av året. Det är drygt 180 dagar kvar tills dagen är längre än natten. Och vid just denna brytpunkt vaknar jag vid nio på morgonen med ett enda ord i pluralisform snurrandes i huvudet: ”möjligheter.” Vilket skönt uppvaknande.

Efter att ha fixat matlådor gick jag ut och tog en promenad. Helt otroligt att man kan gå en promenad som är längre än åtta kilometer lång i shorts i slutet av september. ”Möjligheter?” Jag lovar mig själv att läsa boken ”det fjärde riket” och ”16 rader” två självklara bokval. Det var ett löfte som jag gav mig själv då jag gick där på min promenad. 

Då jag slöt mina ögon och vände mitt ansikte mot solen såg jag en bild på insidan av mina ögonlock. Det var en bild hämtad ur den första filmen i serien ”pirates of caribean” slutscenen där Jack Sparrow äntligen fått sitt skepp. Kapten Jack Sparrow står vid rodret och är mycket nöjd med sin tillvaro. ”Now bring me that horizon” och det tycker jag sammanfattar allt det som jag vaknade till denna morgon. En underbar känsla. Kapten Jack Sparrow, möjligheter, vilja och mål, även om det sistnämnda kan vara aningen oklart i Kapten Jack Sparrows fall. Men känslan, den inre bilden av Jack sammanfattar inledningen på denna vecka för mig. Återigen spelas frasen upp som etsat sig fast och blivit ett mantra, kanske en vision "Now bring me that horizon"

mot horrisonten

Man drömmer om den där resan. I vissa fall blir resan bara en dröm och inget mer. I andra fall planerar man den, man förbereder sig. I vissa fall råkar resan ”bara” bli av. Det vill sig bara så. Man pratar om den där resan efteråt. Man minns den. Man drömmer sig tillbaka. Den där resan kan man leva på, minnena och nostalgin ger energi.

Men då man gör resan, då resan pågår vad hinner man tänka då? Man är på väg hela tiden. Ibland märker man inte ens att fartyget som man reser med lämnat hamn och man är på väg ut mot öppna vatten. Man är så besatt av planerandet, viket till viss del är väl motiverat. Man ska hålla koll på packningen och man måste veta när man kommer fram, och vara förberedd med pass och liknande så man glömmer att drömma om vad man ska göra då man kommer fram.

Man fokuserar sig på problemlösningar. Man stakar ut vägen, förändrar resplanen, och anpassar tidschemat och har en naiv förhoppning om att man kanske lyckas få in något ”spontant” på bekostnad av något planerat. Det är sällan eller aldrig som man stannar upp och låter tanken sjunka in. Hur ofta tänker man i banor som ”jag gör resan nu, det är just nu som det händer.”

En del reser för att komma bort, för att vila upp sig, andra för att se, uppleva och upptäcka, se något helt annat.  Det är så lätt att tappa fokus på syftet med resan och låta andra faktorer gripa in och ta över.  Det har pratats i månader, det har planerats. Men tystnaden som kanske får en chans att bryta in ger möjligheten till att landa, en möjlighet att inse att resan pågår för fullt. Det är en härlig känsla. För man har ju längtat så enormt. Just där och då lyfter man blicken och låter den svepa, synfältet vidgas. Just där, just då är man på resa. Kan man fortsätta med lyft blick i stället för att stirra i marken kommer man uppleva resan. Kan man bara finna en tillit till att redan planerat allt i den utsträckning som är möjligt, kan man bara finna tillit till att man är så förberedd som man kan bli kommer man orka motstå frestelsen att sänka blicken mot marken för att se var man sätter ner foten varje gång som man tar ett steg och där med riskera att gå miste om själva resan medan den pågår. 

ljus i mörker

En Ipad är drygt 24 centimeter gånger 18,5 centimeter i storlek. På dubbelsängens högra sida, rakt under den släckta sänglampan där en huvudkudde borde ligga står den uppställd med hjälp av fodralet som stöd. På den vänstra sidan av sängen, ligger jag på en kudde. Jag har blicken fokuserad på ipaden som om jag tittade på en annan människa som låg i sängen bredvid. En film visas på ipadens retinaskärm. Det är mörkt, inte ens en fönsterlampa är tänd. Det är enbart Ipadens retinaskärm som lyser. Sakta men säkert börjar jag känna hur musklerna i kroppen börjar slappna av. Tankarna blir kanske mer sorterade, det är möjligt att det är så at tankarna börjar ordna upp sig på ett led, dock finns det vissa spretiga inslag i tankarna som skulle kunna tyda på motsatsen. Musklerna slappnar av. Jag förlåter mig själv för att jag inte somnat trots att klockan passerat 22. Det har sina orsaker. Där i mörkret känner jag en harmonimi, en lycka. Jag kan inte förneka att jag upplever en form av guldkant jag, en singel utan barn, två katter, en film på Ipaden och så mörkret. Det är de små sakerna som verkligen gör den stora skillnaden, skapar det där som man tar med sig från just den dagen, tillexempel en film i mörkret en vanlig torsdag strax efter 22 och man ligger vaken medan musklerna börjar slappna a och tankarna rättar in sig i ledet. Det finns något stort i det för en sådan som jag.