Den där känslan. Den där halvvakna känslan då man ör sig i
sängen. Man vet att man skulle kunna kliva upp, men man behöver inte. Klockan
får vara vad den vill. En snabb titt på Iphonen och man konstaterar att det är
tidig morgon. Sen faller man ihop. Man vänder och vrider på sig utan tydlig
ambition, utan tydligt mål med sina rörelser. Stilla faller man, och så blir
det svart. Man blundar bara lite. Av någon anledning slår man upp ögonen och
letar efter Iphonen. En snabb blick på displayen och så faller man tillbaka.
Det är underbart. Det känns som man får en chans att klamra sig fast vid
drömmens känsla en stund till.
Man behåller den där känslan man har från ögonblicket precis
då man vaknar, man har det kvar i sinnet då man somnar om. Drömmen minns man
egentligen inte. Men känslan mellan sömn och vakenhet. Man pendlar mellan dessa
två lägen. Det är som man studsar på en studsmatta. Gör ett par hopp, sen
lägger man sig på rygg på studsmattan och tittar på molnen. Solen som envisas
med att tränga in är son en trånande andetag som kommer krypandes allt närmare
från sidan. Man vänder sig om. Kanske vill morgonsolen skeda en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar