valborg

Då så, då är vårens högtid framför alla andra här. Det är äntligen Valborg. För mig innebar Valborg allt som oftast fest då det begav sig. Nu blir det betydligt mer stillsamt. Lika fullt, det är Valborg och våren är här. För hoppningen är naturligtvis att försöka hinna se en brasa innan dagen är slut.

jag gav efter

Jag gav vika, jag gav efter för min längtan. Jag tog den gamla anläggningen till souroundljud och placerade den i gästrummet. Syftet var enkelt, jag ville kunna spela CD-skivor. Jag hade länge kämpat emot och anläggningen hade hamnat i klädkammaren då jag helt enkelt slutat titta på dvd. Nu står anläggningen framme fast i gästrummet. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var lycklig som ett barn på julafton. Där fanns ju de där gamla skivorna, de där som tar mig tillbaka till min tonårstid, jag som är en av dem som gick in i tonåren under nittiotalet och han bli vuxen innan nittiotalet var slut. Där hittade jag ”Mr music” och ”absolut Music” vilket var självklarheter på den tiden då det begav sig. Bland gamla cd-singlar hittade jag dessutom en samlingsskiva med E-type, jag tycker det sammanfattade allt på något sätt. Nu överväger jag för första gången att köpa in fler cd-skivor om jag hittar några till kraftigt nedsatt pris.

Dumheter som föräldrar pysslade med

Jag minns en del dumheter som pågick då jag växte upp. Jag ska ge er några exempel. Första dumheten var att barn inte skulle få leka med leksaker som föreställde " vapen" det vill säga svärd, pistoler gevär och dylikt. Just denna dumhet  drabbade inte mig. Mina föräldrar stod över det. Ungar måste få leka.

Dumhet nummer två. Videon skulle vara skadlig, orsaka ett våldsamt samhälle. Om videon inte fanns skulle det inte heller finnas videovåld modell Rambo, och om det inte fanns något videovåld skulle inte folk slåss på stan. Att folk alltid slagits långt innan videon uppfanns var irrelevant. Att biograferna skulle bidra till våldsökningen eller vanlig tv skulle kunna bidra till en sådan mörk utveckling nämndes inte. Troligtvis var detta en av de mest korkade uppfattningar som vårt land någonsin drabbats av. Tyvärr var mina föräldrar inne på den linjen. Först 1993 fick vi vår första video då mamma vart förbannad över Bingolotto som hon tyckte var skit och krävde en förbättring av lördagsunderhållningen. Tack gode gud. Videon bidrar till kulturen, folk ser film, film är bra. Pappas hyckleri är pinsamt. Min pappa älskar film, han är ett större filmfreak än jag. 

Dumhet nummer tre. Rollspel i allmänhet, " drakar och demoner" i synnerhet var livsfarligt. Det var bordsrollspel som byggde på " sagan om ringen." Detta skulle naturligtvis bidra till mer våld i samhället. Detta var så korkat så det saknar motstycke. Ungarna skulle bli våldsamma. Jag anser att det förbättrade fantasin och var gymnastik för hjärnan. Mina föräldrar var för vårt spelande. Jag har en känsla av att mina föräldrar och mina kompisar supportrar vårt spelande. Vi satt hemma, vi skötte oss, vi använde hjärnan medan det fanns andra ungar som knarka och ställde till problem. Bordsrollspel var lugnt och tryggt och lugnt

Hårdrocken var satans påfund. Dumhet nummer fyra. Alice Cooper och hans Posion var hemskt. Märkligt nog nämndes sällan Guns and roses i debatten. Det kan bero på att folk inte fatta vad deras texter handla om. Lika bra det. Men hårdrock i allmänhet, och Alice Cooper i synnerhet var livsfarligt, gissa vad, det skulle bidra till ökat våld i samhället. Puckon. Mina föräldrar lät mig lyssna på vad jag än önskade. By the way mamma och pappa känner nog till alla större hårdrocksband, det blir så om man har tre barn.

Internet  var farligt. Dock skulle det inte öka våldet i samhället. Det var bara skumt och fel med internet. Sitta och leka med en dator och prata med folk via chat var skruvat. Det var fel. Tyvärr var mina föräldrar inne på den linjen. Dessutom var internet bara porr. Jag orkar inte ens gå in på hur korkat det resonemanget var. By the way, min pappa älskar nätet så här tjugo år senare.

Mina föräldrar lät mig göra det mesta fast videon och nätet  ar de emot. Det vill de naturligtvis inte prata om pågrund av att det var så korkat. Det som stod för de här dumheterna i min omgivning var vuxna välutbildade människor eller framgångsrika småföretagare. Att så begåvade människor kunde gå på medias dumheter förvånar mig än i dag. Helt obegripligt. Jag brukar påminna de berörda om deras dumhet med jämna mellanrum.

inspelningsbar box

Påskhelgen är över, påsken då hotet om snöblandat regn förvandlades till löften om en tidig sommar. Grillen och gräsklipparen åkte fram, och timmarna framför tv-n reducerades kraftigt. Nu sitter man här och försöker lära sig hur en ”inspelningsbar box” till tv-n fungerar. Jag har till alldeles nyligen varit ovetande om att jag ägt en inspelningsbar box. Märkligt det där, men nu helt plötsligt känner jag ett behov av att ”spela in” allt mellan himmel och jord, jag som inte ens tänkt tanken för några månader sen.

Ändå tycker jag det hela är lite pinsamt. Inte just det att jag inte kan hantera boxen. Det stör mig inte det minsta. Nej det jag skäms över är att hela konceptet känns så ”80-tal.” Jag minns ju VHS, stora gråa fula monster. Kom vi inte längre liksom? Ska man sitta här igen och programmera in tv-utbudet för att kunna lagra det och se på det i efterhand. Alla som var med på den eran då videon var kung vet att man spelade in timme för timme utan att egentligen titta på det.

Jag skyller på att jag är en fattig människa som inte har råd att köpa ”appletv” och börja streama. Det vore naturligtvis det mest logiska. Det känns mer rätt. Man hämtar hem det man vill se då man verkligen vill se det snarare än att man spelar in och sparar på hög. Det är det som är det pinsamma. Det känns som jag tar ett steg tillbaka i stället för ett steg framåt. Jag har inga problem med nostalgi, inte alls, fast om jag nu skulle drömma mig tillbaka brukar inte 80-talet vara den era som står överst på min önskelista.

Gjort är gjort, jag har prövat att programmera boxen. Hur vida jag lyckats återstår ju att se. Jag tröstar mig själv med att jag får mer för pengarna på det här sättet. Boxen står ju där, och tv-utbudet är ju ”a never ending story” så jag har ju redan betalt för det liksom.  Förvisso medger jag att jag frestas av möjligheten att spela in tv-serier i stället för att köpa dyra boxar, men jag tror  att det argumentet är självbedrägeri. Pinsamt, ett steg tillbaka. Så är det bara.

kaffe och drömmar

Jag håller på och planerar. Jag har redan börjat packa så smått. Vad ska man ha med sig för kläder? Jag förbereder något som skulle kunna bli en ”mellis.” Mobiltelefon oh batteri till kamera ligger på laddning. Det är hur viktigt som helst.  Solhatten som är ett absolut krav, en klassiker i min sommargaraderob och så shortsen. Dryck och allergimedicin, och så en tvättkorg. Man hinner nog köra en maskin eller två innan man drar.

Salladsbestick och grillbestick tränger undan vinterns skålar som bär spår av grädde och pajrester i diskmaskinen. Shortsen ligger slängda i en hög vid sängen. Solglasögonen ligger och väntar på mig på vardagsrumsbordet. Alla i hela världen tycks sova utom jag. Det känns som en guldkant i sig. Jag, mitt kaffe och mina drömmar.

påskafton

Jag älskar påsken. Formligen älskar påsken. Första delen av mitt liv ja då gick man påskkärring. Det sköts raketer vilket jag inte kan påstå att jag älska, snarare tvärsom. jag har aldrig gillat raketer, och kommer nog aldrig göra det heller. Men ganska snart blev påsk en anledning att ge sig ut och ha kul på kvällen. Statt eller liknande ställen. Det kändes alltid lite extra speciellt att gå ut just på påsk för det var som om man fylldes med e speciell energi. Med åren blev familjefirandet allt mindre och ens egna firande allt större vilket jag är evigt tacksam för. Det fanns de som tvingades av sina föräldrar att umgås med släkt under långa plågsamma middagar. Så var det inte alls hos oss. Åtminstone inte då jag börjat gymnasiet. Troligtvis inte heller sista året på högstadiet. Dessutom blev de trista middagarna med släkten betydligt trevligare och mindre stela. Det blev oftast god mat, en masa godis och tv. Från början var det naturligtvis sport, trav. Men jag minns en av de sista påskarna då alla samlades enligt tradition, då kollade alla på bingolotto och de flesta hade en egen bricka. Det var okej. Efteråt skingrades vi och jag begav mig ut för att göra stan osäker. Påsk är verkligen underbart. Så glad påsk på er!

påsken

En av de första påskar som jag minns med tydlighet minns jag hur jag kröp upp i mina föråldras säng. de försökte förklara för mig att det var påsk och att det innebar fördelar för mig som barn. Jag fatta nog inte så de sa åt mig att springa till ytterdörren för "påskharen" hade kanske varit på besök. Där väntade ett ägg och ågra små paket. ett ägg fullt av godis som mina förädlar lovade mig att jag skulle få vräka i mig direkt efter frukost, och så några leksaker. Än i dag är detta en gåta för mig. Hur fan lyckades de med ägget fyllt med godis. Förutsättningarna kunde ha varit bättre, en golden retriver och en morgonpigg unge.

gamla filmer

Jag minns hur mina föräldrar pratade om filmer som " easy rider" och " mandomsprovet" och kunde inte förstå grejen riktigt. Lika lite som jag kunde förstå mina föräldrars förtjusning över Elton John, simon and Art Garfunkel eller Beatels. Än värre blev det då morfar och mormor pratade om " singing in the rain" eller " sounds of music." Men vem är jag att döma? Här sitter jag nu och tittar på " Forrest Gump" eller " När lammen tystnar" jag lyssnar på Guns and roses, Madonna och Gessle. Filmer mellan 2004-2014 känns det knappast som jag ens minns med ett fåtal undantag. Det samma gäller naturligtvis musiken. Det är som om jag inte fattar grejen med det nya. Och det skrämmer mig. Det är ett tydligt tecken på att jag stannat i utvecklingen. Eller för att tala klarspråk, jag börjar bli gammal. Eller är det bara så att sanningen som utgör grunden för ens egna identitet läggs där under den där perioden då man går in i tonåren och kommer ugnsform vuxen? 

Lite vardagstankar

Ibland får man möjligheter att ställa sig frågan ”vad man vill” och definiera den, få den på pränt. Genast kommer nästa fråga. ” Vad krävs för att at nå dit?” Ganska snart kommer man på att man kan ta lärdom av sin historia, genast ställs man inför sanningarna om sig själv och fel och brister blir svåra att blunda för. Värst är kanske att man gjort saker som man inser att andra tycker att man kanske borde skämmas över men som man själv inte skäms ett dugg för. Man är i värsta fall till och med lite mallig över saker som andra tycker att man borde skämmas för. Det kan skapa viss irritation mellan parterna. Bäst är att inte lägga så mycket energi på att varken malla sig i onödan eller försvara sig. Det är allt som oftast bäst att bara ta det med ro. Det är som det är. Om an nu verkligen känner sig mallig över saker som andra tycker att  man borde skämmas för finn ingen anledning att gå i försvarsställning. En sådan attityd skulle snarare urholka trovärdigheten i en egna mallighet. Jag är nog ganska mallig av mig, det får jag nog erkänna. Inte nödvändigtvis en godsida hos mig och man får väl försöka dämpa den så gott man nu kan. Det är som det är.

Man faller snart tillbaka till ursprungsfrågan ”vad vill man” och man inser att det är det enda viktiga. Man klamrar si fast vid den, inte så som man klamrar sig fast vid en livboj, snarare som man klamrar sig fast vid styret på sin cykel då man precis börjat rulla utför nedförsbacken och det pirrar så där skönt i magen.

ens självbild

Bilden av sig själv och självinsikten kan nog vara bristfällig, åtminstone i mitt fall. Man går runt och är övertygad om att man är som alla andra, att man är normaliteten själv, att man personifierar den ”gråa massan” vilket är något jag tycker om att känna. Jag anser mig själv vara ”mr svensson” vilket är en underbarkänsla. Jag är precis som alla andra. Gissa om jag njuter av den känslan. Men sen inser jag att den sanningen kanske inte är helt korrekt. Bara en sådan sak att vara ”singel utan barn i yngre medelåldern” är kanske inte mainstream direkt. Jo singel är det ju många som är men de flesta har ju barn. Då den insikten slår mig förstår jag med ens att jag bara börjat nysta i denna härva av självbedrägeri som jag frossar i. Frågan är, är mitt självbedrägeri ett problem.