Lite vardagstankar

Ibland får man möjligheter att ställa sig frågan ”vad man vill” och definiera den, få den på pränt. Genast kommer nästa fråga. ” Vad krävs för att at nå dit?” Ganska snart kommer man på att man kan ta lärdom av sin historia, genast ställs man inför sanningarna om sig själv och fel och brister blir svåra att blunda för. Värst är kanske att man gjort saker som man inser att andra tycker att man kanske borde skämmas över men som man själv inte skäms ett dugg för. Man är i värsta fall till och med lite mallig över saker som andra tycker att man borde skämmas för. Det kan skapa viss irritation mellan parterna. Bäst är att inte lägga så mycket energi på att varken malla sig i onödan eller försvara sig. Det är allt som oftast bäst att bara ta det med ro. Det är som det är. Om an nu verkligen känner sig mallig över saker som andra tycker att  man borde skämmas för finn ingen anledning att gå i försvarsställning. En sådan attityd skulle snarare urholka trovärdigheten i en egna mallighet. Jag är nog ganska mallig av mig, det får jag nog erkänna. Inte nödvändigtvis en godsida hos mig och man får väl försöka dämpa den så gott man nu kan. Det är som det är.

Man faller snart tillbaka till ursprungsfrågan ”vad vill man” och man inser att det är det enda viktiga. Man klamrar si fast vid den, inte så som man klamrar sig fast vid en livboj, snarare som man klamrar sig fast vid styret på sin cykel då man precis börjat rulla utför nedförsbacken och det pirrar så där skönt i magen.