när vill jag bli vuxen?

Jag växte upp då tiderna var som bäst och då allt bara skulle bli bättre. Julklapparna under granen tog aldrig slut. Det var en självklarhet att man skulle skaffa moped då man fyllde femton och naturligtvis var det semester varje sommar, om än inte utomlands så åtminstone en tur till kusten och så Liseberg.

Internet vart en stor del av livet under gymnasiestudiernas slut. Småföretagande var framtiden, tjänsteföretag, naturligtvis och telefonmarknaden fick allt fler aktörer och mobiltelefonen blev var mans egendom.

Man bäddades in i en trygghet och ett förmynderi som bara ville väl. Den äldre generationen mådde allt bättre och orkade allt längre. När skulle vi bli vuxna var det tänkt? När skulle de som var äldre, 40-talisterna och 50-talisterna abdikera? När skulle vi få skapa vår värld och inte få tidigare generationers lösningar serverade på silverfat. De föräldrar som älskade och älskar så gränslöst, när ska de abdikera? Och när ska vi bli vuxna på riktigt och sitta med i styrelserna och vara de som inte längre är lågavlönade?

tillbaka

Det måste ha varit en form av nostalgi som fick mig att engagera mig och uppdatera appen  Filtermania. Jag vet inte, det är inte de häftigaste appen. Men samtidigt hur häftig är jag, en medelålders man? Jag kan inte hjälpa det. Jag tilltalas av de där filtren. Filter som tar mig tillbaka till pojkrummet som var hela min värld för 24 år sen. Jag sitter och lägger filter på filter och försöker skapa ett avtryck av de posters som jag ville ha men som jag aldrigköte. Och jag vet inte vad jag ska göra med bilderna. Egentligen borde jag ägna mer tid åt ”afterlight” och ”p.s express” som känns lite mer vuxet. Men jag siter in på filtermania och jag har popmusik i lurarna.  Det mesta av bilderna blir solnedgångar och vyer som är som hämtade ur ”batman foreller.”

man borde ta det lugnt

Med åren har jag lärt mig att försöka ta det lugnt under våren. Det är inte alltid så lätt. Till att börja med fylls man av energi nu när solen återvänder. För det andra så ska man få in allt, jobbmöten, möten med föreningskompisar och så vidare. Dessutom kommer helgerna och kvällarna blir längre och naturen ropar på en. Egentligen borde man ta några dagars semester redan under våren. Det gjorde jag ett år, jag tig ett par dagar i maj. Det var lyx. Det är som om man förväntar sig att man ska orka så mycket mer än vad man gör i vanliga fall bara för att ljuset kommer tillbaka. Egentligen borde man ta tid att bara vila, lyssna på en bok, se en film eller bara ta det lugnt. Man hinner, varför stressa. Jag borde göra en priolista och bara göra det man verkligen måste göra, resten stryker man  och tar dagen som den kommer.

vissa dagar

Vissa dagar så rullar allt bara på. Det bara är så. Det känns som man har tur som kommit i gång med allt redan klockan sju på morgonen, och inte blivit sittandes vid nätet. Men då man börjar närma sig fjorton då finns bara en tanke, jobba på så man kommer i mål. Man försöker hitta något som man kan se fram emot då man är klar. Oftast kanske det handlar om att få en stund framför twitter. Det är även de här dagarna som man ska försöka hinna med alla de som man inte hört av sig till på evigheter. En, eller två dagars ledigt mitt i veckan, sen är det bara att köra på, man befinner sig någonstans mellan två helger.  Det är just det där, vilken belöning ska man unna sig? Bio är otänkbart en dag som denna. Belöningen kanske ändå är att få somna vid tjugotvå, kan det vara så?

Foto

Under sommaren 2014 hade jag förmånen att få hjälp med foton. SEC var en lysande fotograf som jag snubbla över redan 2013. Jag hade letat efter en fotograf under flera års tid. Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med vad SEC åstadkommit. Det blev en del planerande. Det tog lite tid att lära känna varandra, förstå varandra och mötas, få fram något som båda var nöjda med. Vi sökte platser som kändes rätt och vid några tillfällen under sommaren 2014 gav vi oss ut och fotade. SEC lade sen ner massor med tid på att redigera bilderna. SEC hade väldigt spännande tankar kring ljus. Det är något som SEC är väldigt duktig på. Naturligtvis hamnade bara ett fåtal bilder i denna blogg men jag hoppas att en del av det material som hittills aldrig nått ut ska komma till användning på ett eller annat sött med tanke på den tid och kraft som SEC lagt ner på fotona som använts till denna blogg.

självbevarelsedrift

Där är hon plötsligt. Fyra år senare så står hon där. Jag är övertygad om att hon inte har sett mig. Vid första anblick känner jag inte igen henne. Jag är på väg mot hennes håll, hon står och tittar på golvmoppar och jag ska ha handdiskmedel. Jag stannar i steget och viker av då jag känner igen tatueringen. Där är hon.

Jag irrar mig bort. Jag vill inte möta henne. Det finns ingen anledning att ens säga ”hej”. Så väl kände vi aldrig varandra. Det fans ingen framtid för fyra år sen och i min värld finns i dag ingen gemensam historia. Den enda historia som finns är min, och min historia är en detalj i hennes värld. ”No hard feelings” inget känslomässigt uppbrott och ingen saknad. Det finns ingen anledning att ens låtsas som vi vore ytligt bekanta. Vid två tillfällen har vi träffats på ett hak. Jag kommer på mig själv med att huvudorsaken till att ja flyr är att en och annan detalj bör förklaras och vilket egentligen inte är någon stor grej. Men att förklara det fyra år efter att det hände känns lite som at slösa. Dessutom finns det en fråga som hon troligtvis kommer ställa och de frågan skulle kunna göra att samtalet förlängs aningen. Det är det som bekymrar mig. Om hon skulle få syn på mig och ställa just den där frågan finns risken att hon skulle dröja sig kvar och jag vill absolut inte ha ett utdraget samtal med henne som skulle kunna resultera i att jag en eftermiddag inom snar framtid skulle bli sittandes med henne på ett café. Det är den rädslan som får mig att fly fältet. Det är inte feghet som jag ser det, det är självbevarelsedrift.

ett spår

Jag tänkte inte på det. Det kom bara över mig, lite som ett regn från klarblå himmel. Jag flydde, jag stal tid genom några små lögner. Jag längtade 1990, jag kan inte förneka att det knappast var första gången. Det finns en risk för att det heller inte är den sista. Men jag visste vad jag sökte. Någonstans bland alla filer som hamnat i oordning låg just det där ”spåret” och glänste. Den där känslan av att hitta ”rätt spår” kan vara precis det som gör all skillnad i världen.