Det där med att vara världsmästare

Det spelade ingen roll vad det än handlade om, jag fascinerades varje gång som någon person eller något lag vann ett världsmästerskap. Det spelade ingen roll om det var i matlagning eller i stavhopp. Tänk att bli världsmästare. Få titeln ”bäst i världen,” inte näst bäst utan bäst.

Var man bäst så var man bäst, se spelade det ingen roll vad man var bäst i. Just detta faktum att man var bäst var kittlande. Just världsmästerskap var extra kittlande, just därför att man var bäst just där och då, men man skulle förr eller senare ställas in för ett nytt mästerskap då man skulle försvara titeln, ett faktum som innebar att någon annan hade chansen att erövra titeln. Det fanns alltid en ny chans att bli världsmästare. Om man kämpade lite hårdare, om man trodde lite mer så skulle någon kunna sno en världsmästartitel inom en överskådlig framtid. En världsmästare skiljde sig från mängden.

I skolans trånga värld tyckte jag högsta betyg var något märkvärdigt och något fint. En del fick ”guldstjärnor” och de fick beröm och hade alla rätt på proven. Det hade ju varit trevligt att få både guldstjärna och ”alla rätt” vilket aldrig inträffade. Jag tror inte att jag någonsin fick alla rätt på ett prov. Där emot är det möjligt att jag fått ”högsta betyg” på prov och tentor, men aldrig alla rätt. Trist men sant. Lika fullt ett prov var inte hela världen och en stjärna var ja något som inte var till för mig. Ändå drömde jag om att få högsta betyg någon gång. För i min värld så gick det knappast att jämföra med en världsmästartitel, men man skiljde sig från mängden. Alla fick inte högsta betyg. Man skiljde sig från mängden genom att man kunde något eller man var bra. Gissa om det var en dröm jag drömde om och om igen. Det där att få skilja sig från mängden på grund av att man kunde något. Man var inte bättre än andra, men just inom den lilla nischen var man en av de som kunde mest och just därför skiljde man sig från mängden. Den där drömmen, vad gjorde den med mig? Den där längtan eter att få svart på vitt att man skiljde sig från mängden. Det är vad det handla om, inte att få vara bäst, när jag tänker efter var det om möjligt minst lika viktigt att få skilja sig från mängden genom något positivt som tillexempel högsta betyg i historia.  Det är den drömmen som jag pratar om.

någon som når in

Som en röst från det undermedvetna. Melodier som spelar över den yta som vilar över det jag försöker dölja och behålla för mig själv. Säg träffande att det först knyter sig i magen, sen så pirrar det till. År som 1989, 2002, 2003 blandades rösten med mer tydliga inslag, då rösten förenades med andra röster på spår där det kittlande avtog aningen men den försvann inte. Nerven fanns där. 1990 var det ett faktum. 1991 påmindes jag, 1993 kapitulerade jag och lade vibrationen i rösten och musikslingornas energi på minnet. 1997 visste jag, då hade jag lärt mig. Hitsen var inte många, inte nödvändigtvis store men de etsade sig fast i mitt minne, karvade sig in i min själ och för evigt skulle de nå mig på plan där jag sällan eller aldrig vistades, än mindre förde jag med mig någon annan skäl till det planet. I ett kök i ett hus ute på svensk landsbygd i slutet av november, början av december 1997 spelades absolut music 26 som kom 26 november 1997. Det var spår nummer 16 som gällde ”i min säng” med Anders Glenmark. Magi. Hans texter har alltid känts träffande på ett känslomässigt plan.

prövandet av tänkbara nycklar

När man hittar den där pusselbiten, den där nyckel är det som en värld öppnar sig. Eller då man tror sig ha hittat den där nyckeln. Då hoppet finns där om att man tagit ytterligare ett steg närmare målet. För mig fanns det redan hos mig som mycket ung. Möjligheterna begränsades av föräldrarnas bokhylla och telefonkatalogen. Man slog ett nummer, började forska, samlade på sig ord som man skrev ner och frågade om personen man pratade med visste något annat ställe man kunde vända sig till och om hen i så fall hade ett namn eller ett telefonnummer att rekommendera.

Ord, telefonnummer krafsades ner på papper. Ord slogs upp, synonymer upptäcktes vilket gjorde att jag kunde ta ett steg till. Nummerskivakändes hal då mina fingrar var fuktiga av handsvett som orsakats av min upphetsning. Den där känslan av att vara något på spåret, den känslan finns kvar än i dag. Fast i stället för böcker så jobbar jag med websidor och i stället för telefon använder jag mig av mailfunktioner. Men det är samma arbete och samma lycka.

De där orden man skriver upp som man snubblar över, nya ord, eller synonymer, blir som spår som man kan använda för att börja om sitt sökande i fall man tappar vittringen. För varje sökning, stiger spänningen och i takt med at man söker lär man sig alltid något nytt. Det märkliga är att jag gjorde detta redan som mycket ung, och än i dag tycker jag fortfarande att det är lika spännande. En del saker börjar tidigt.

Kanske är det så att jag hade turen att få leva under ”informationssamhällets era” där information är en värdefull vara. Där man kan tjäna på att ha information, och där man kan dra nytta av att kunna söka information. En tid där tekniken riktar in sig på just information, bilar ska matas fulla med information och telefonerna är nyckeln till en ny värld. I skolan fick man lära sig att det finns ingen anledning att lägga onödig information på minnet. Nej det var viktigare att minnas hur man skulle söka upp informationen då man väl behövde den för att sedan kunna använda informationen på ett sätt som främjade en själv och ens syften. Det var tidens melodi, och jag antar att den tiden tilltalade mig. Det var drygt tjugo år sen som det var på tapeten. Kanske var det en trend, kanske är det något som är så självklart i dag så man pratar inte ens om det. Vad vet jag.

textmeddelande

Jag vet inte vad jag ska svara på det textmeddelande som jag fått. Det dök upp på min skärm för mer än två timar sen. Innehållet i de relativt långa textmeddelandet var uppbyggt i tre delar. Del 1: avsändaren kommenterade att hon sett mig med en kvinna, en ung vacker kvinna på stan för någon vecka sen. Det var korrekt. Den delen kände jag inget som helst behov att engagera mig i. Del ”: Kvinnan berättade om vad som hänt sedan senast. En form av  försök att hålla mig up to date. Det som stod där förvånade mig föga, ändå upptog det en del av mina tankar, jag visste inte hur jag skulle ge respons på del två. Jag kände min reaktion och visste vad jag spontant kulle vilja skriva. Del # handlade om framtid och ämnen som vi berört under de få samtal som vi en gång i tiden hade haft. Personen tror jag att jag träffat drygt fem, sex gånger.

Det är ”no hard feelings” och jag tar inte upp detta ämne just på grund av denna person. Det är snarare så att just detta inte är unikt. Den sorts person hon representerar utifrån mina glasögon är en sorts människa som jag stött på helamitt liv. Jag har dragit dem till mig som somliga i min omgivning hävdat, och jag har gjort mer eller mindre serriösa försök att bryta mitt mönster. Situationen är inte applicerbar på Tomas Ledins ” en del av mitt hjärta” inte heller Niklas Strömstedts ”flickor pratar om kärleken” snarare Gyllene Tiders ”Billy.”

Så vad svarar man nu denna människa? Varför skulle jag svara överhuvudtaget? ”No hard feelings” det är inte ett gammalt x, inget one night stand. Men samtidigt varför svara, om man pratat vd färre än tio tillfällen av vilken anledning skulle man överhuvudtaget svara på ett textmeddelande. Frågan om varför hon hör av sig är totalt irrelevant. Frågan är hur jag ska förhålla mig till textmeddelandet. Ämnet för bloggen är att just denna situation inte är unik. Dock kanske den inte uppstår lika ofta i dag som den gjorde 2001.

den hösten

”Femtio nyanser” skriven av E.L James, Jonas Gardells ”torka aldrig tårar” och så Petra Marklunds ”händerna upp i luften” det vill säga hösten 2012. Jag trodde nog att den hösten skulle vara en parantes. Några månader som skulle passera obemärkt förbi. Jag trodde nog att hela 2012 skulle vara en parantes. Nu i efterhand har jag mina skäl att tvivla.

Det var den hösten som jag blev ”singel utan barn.” Det var då jag insåg att jag var singel och jag hade inga barn och jag var inte längre 24 år gammal. Det var de hösten som jag besökte Örebro om och om igen. Och kanske var det just den hösten som jag insåg att jag började närma mig medelåldern.

Kanske var det just den hösten som jag så desperat försökte hitta tillbaka till det förflutna, men tvingades inse att det var en omöjlighet. Sena nätter vid en bardisk fungerade inte. Det var en komplex höst, det vilsna som blandades med möjligheter och nya tankar. Ensamhet kontra frihet. En uppdatering av självbilden. Jag blev ”singel utan barn” och då jag uttalade frasen första gången förstod jag nog inte hur sant det var. Från ett ganska händelselös tillvaro skapades ett kaos och i detta kaos påbörjades något nytt som än i dag bara går att skymta.