prövandet av tänkbara nycklar

När man hittar den där pusselbiten, den där nyckel är det som en värld öppnar sig. Eller då man tror sig ha hittat den där nyckeln. Då hoppet finns där om att man tagit ytterligare ett steg närmare målet. För mig fanns det redan hos mig som mycket ung. Möjligheterna begränsades av föräldrarnas bokhylla och telefonkatalogen. Man slog ett nummer, började forska, samlade på sig ord som man skrev ner och frågade om personen man pratade med visste något annat ställe man kunde vända sig till och om hen i så fall hade ett namn eller ett telefonnummer att rekommendera.

Ord, telefonnummer krafsades ner på papper. Ord slogs upp, synonymer upptäcktes vilket gjorde att jag kunde ta ett steg till. Nummerskivakändes hal då mina fingrar var fuktiga av handsvett som orsakats av min upphetsning. Den där känslan av att vara något på spåret, den känslan finns kvar än i dag. Fast i stället för böcker så jobbar jag med websidor och i stället för telefon använder jag mig av mailfunktioner. Men det är samma arbete och samma lycka.

De där orden man skriver upp som man snubblar över, nya ord, eller synonymer, blir som spår som man kan använda för att börja om sitt sökande i fall man tappar vittringen. För varje sökning, stiger spänningen och i takt med at man söker lär man sig alltid något nytt. Det märkliga är att jag gjorde detta redan som mycket ung, och än i dag tycker jag fortfarande att det är lika spännande. En del saker börjar tidigt.

Kanske är det så att jag hade turen att få leva under ”informationssamhällets era” där information är en värdefull vara. Där man kan tjäna på att ha information, och där man kan dra nytta av att kunna söka information. En tid där tekniken riktar in sig på just information, bilar ska matas fulla med information och telefonerna är nyckeln till en ny värld. I skolan fick man lära sig att det finns ingen anledning att lägga onödig information på minnet. Nej det var viktigare att minnas hur man skulle söka upp informationen då man väl behövde den för att sedan kunna använda informationen på ett sätt som främjade en själv och ens syften. Det var tidens melodi, och jag antar att den tiden tilltalade mig. Det var drygt tjugo år sen som det var på tapeten. Kanske var det en trend, kanske är det något som är så självklart i dag så man pratar inte ens om det. Vad vet jag.