Vad är det på tv i kväll?

Twinpeaks, 1990 och 1991,

Arkiv X från 1993,

Vänner 1994 och framåt ,

Seindfeld 1989 och framåt,

Beverly Hills 90120 från 1990 och framåt,

Fraiser 1993, Rederiet 1992 och framåt,

Tre kronor 1994 och framåt

Party Of five 1994

Simpsons 1989

Bullen1987 och framåt.

Nyhetsmorgon från 1992 (våren 1992 började tv4 marksändas

Dessa tv-serier, alla var de stora, alla pågick de under en längre tid av nittiotalet med undantag för Twinpeaks men som kanske ändå är störst av dem alla på sitt sätt. Kanske man kan se dessa serier och minnas nittiotalet? Hela nittiotalet kanske ligger bevarat där i språket, i bakgrundsmusiken, i kläderna och i produktplaceringarna?  Jag såg inte repriserna, jag såg dessa tv-serier då de sändes för första gången. Man gjorde liksom det om man började nittiotalet som tonåring och lämnade nittiotalet som vuxen. Tänkvärt.

Dallas, Falcon Crest och Dynastin var på väg bort, visserligen fanns ju Rederiet och tre kronor och Beverly Hills 90120 ändå skulle serier som vänner och Arkiv X ändå dominera på ett nytt sätt, så kändes det.. TV4 började marksända och det var en så häftig kanal. Programledarna var så snygga, hallåorna med. Allt fick ett annat skimmer och frukosttv blev ett måste. Dokhussåpor och reallity-tv kom senare med undantag för Robinson. Fame Factory, Baren, Big Brother, Idol, alla kom de efter nittiotalet. 90-talet var mer eller mindre befriat från dokuhussåpor och talangjakter. Dallas på ena sidan av nittiotalet och big brother på andra sidan av nittiotalet. Jag är tämligen säker på att man kan hitta en hel del spår från nittiotalet i de där gamla tv-serierna, fråga är hur mycket spår av tv-serierna kan man hitta i mig, jag som är en man i yngre meddelåldern, någon som periodvis levde för det där tv-utbudet. Never mind, det var då och säkert inget som vi saknar. Frågan är, vad är det på tv i kväll? Doobidoo får det nog bli.

på promenad

Medvetet väntar jag. Jag kollar på klockan, jag har planerat det noga, min promenad. Jag vet vad jag vil. Jag vill at värmen ska dra sig tillbaka, och jag vill gå ut och gå min promenad i solnedgång. Solnedgången är magisk så här års. Jag tar med mig min ljudbok i telefonen och jag går ut och försöker se om jag kan fånga en enda bild som minne av just denna promenad. Jag går ganska långsamt, men jag njuter. Detta är vardagslyx, detta är guldkant utan dess like. Det är som om jag i smyg stjäl lite av allt det goda som livet ändå erbjuder.  Just i kväll känner jag mig utvilad. Jag vet vad som väntar i morgon, planen är att jag ska ställa in grillen och solsängarna, men det är morgondagens planer. Det som återstår av denna dag är ren och skär njutning. Det är energigivande.

Det spelar ingen roll vilken årstid det är, det är solnedgången som jag vill åt, så har det alltid varit. Det är som om jag och dagen säger god natt till varandra. Det är en behaglig känsla av trötthet då man kommer hem och vrider om nyckeln. Kanske somnar man lite extra gott för att man vädrat tankarna, vad vet jag. Med lite tur finns går det en bra film på tv, eller så finns det någon man kan ringa och växla et par ord med.

Just denna vecka ville jag viga åt samla energi, fylla på energidepåerna, vilket faktiskt varit välbehövligt. Samtidigt som jag ville smälta alla intryck från den sommar som jag precis lämnat bakom mig. Få en omstart på något sätt. Och det enda som varit viktigt den här veckan har varit att sova bra, få ner pulsen och allt anat är en bonus. Det där med sömnen är grunden som jag ska bygga hösten 2013 på.  Promenaderna blir lite av ritbordet där planerna för bygget tar form, eller så är det helt enkelt en möjlighet at prata med någon eller lyssna på en underbar ljudbok. Variation är ju alltid bra har jag hört. 

arton veckor, nio helger

Arton veckor och nio lediga helger. Är det inte så jag mäter tiden? Är det inte så jag planerar och överlever. Jag packar ihop sommaren. Det finns ingenting som väntar på mig som har med sommaren att göra, även om solen får temperaturen att rusa till över tjugo grader finns det ingenting kvar som väntar på mig som har med sommaren att göra. Det är mörkt vid nio redan. Arton veckor, nio helger det är ungefär lika långt som från årsskiftet fram till valborg, fast det är återresan, bort från ljuset snarare än mot ljuset. Lägg sedan till att det är måndag och en del skulle säkert se hur undergången kommit betydligt närmare deras tillvaro på bara ett par veckor.

Arton veckor, och nio helger. Ändå känns det inte så. Det känns mer spännande, mer taggande, lite hunger och lite förväntan. Det finns en viss typ av filmer som jag motvilligt meder att jag är ganska förtjust i. Det är de där filmerna som handlar om någon som precis lämnat eller blivit lämnade och sen så fortsätter deras liv som singlar. Det är som om de får en omstart på något sätt. Livet händer liksom bara. ”Eat love” med Julia Roberts är ett sådant exempel eller ”forgetting Sarah Marshall.” inte vet jag, film är film men ändå, det är som om allt börjar om.  Ur det kaos som uppstår efter att en längre relation tagit slut ska man liksom börja om, och kanske är det bara jag, men på sätt och vis känns det som man slungas tillbaka, hela vägen till högstadiet, studsar mellan att vara fjorton och tjugofyra, fast ändå inte. Jag antar att man får en chans att göra de där misstagen som man inte hann med att göra under de där tio åren, från fjorton till tjugofyra. Möjligheterna knackar på. Det finns säkert de som någonstans vill hitta en ny partner så fort som möjligt. Jag frestas av tanken att få slungas en stund mellan att vara fjorton och tjugofyra och begå misstag, eller sitta och fundera på misstag som man skulle kunna göra men som man aldrig någonsin tänk på tidigare.

Eller kanske har jag fel. Kanske jag inte alls vill begå några som helst misstag, varken nya misstag eller en upprepning av gamla. Kanske jag vil göra allting så där rätt. Allt börjar om, en ny start, en ny chans, en ny möjlighet. Kanske jag skulle sätta mig ner och fundera riktigt ordentligt på hur jag ska förvalta det hela i e strävan efter att göra allting rätt. Faktum är att jag är inte så säker på att det är så lätt att skilja det ena från det andra. Hur vet man att det man att något är ett misstag, eller att något är rätt. Det som kan tyckas vara ett misstag kan mycket väl vara rätt och vice versa.  Kanske det inte ens är frågan. Kanske det bara handlar om att göra någonting, vad som helst, helst agera, om inte så åtminstone reagera, vad som helst förutom att bli passiv och se tiden rinna iväg. Kanske det skrämmer mig mest av allt, inte rädslan att begå misstag, inte viljan att göra allt så rätt, nej det som skrämmer mig mest kanske är just det att inte göra någonting alls. Arton veckor, nio helger.  

rakning

Julafton 1992. Ledmotiven till samtliga filmer om James Bond, en samlingsskiva. Sen den där gröna flaskan. En flaska med grön väska som doftade på ett magiskt och främmande sätt. Rakvatten. Vad var en rakapparat i födelsedagspresent ett halvår tidigare.  Doften tog mig ett steg närmare vuxenvärlden. Rakapparaten byttes snart ut mot rakhyvel. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i rakapparater. Men den där julaftonen då jag fick det där billiga rakvattnet kom livet. En vecka senare skulle ett nytt år börja. Och jag visste att rakvattnet på något sätt var en doft av vad som skulle komma.

Rakvattnet var en viktig byggsten. Jag tror ärligt talat att jag aldrig använde det gröna rakvattnet, jag gick nog mest och doftade på det och drömde. Rakvattnet var en viktig byggsten, ytterligare et steg. Spegelväggen fanns redan med den obligatoriska spotlighten, tidningen ”okej” hade sin naturliga plats och TV4 hade börjat sändas, vilket var någon form av en tröst för mig som hade föräldrar som fortfarande vägrat skaffa video. Jag hade haft en stereo under två års tid och cd-spelare hade införskaffats separat och stolt såg jag min vinylsamling växa. Cyklar med bockstyre var så ute, men mountinbike var rätt. Jag hade ingetdera, däremot en traditionell cykel vilket jag borde skämmas vansinnigt mycket över, men kände snarare en stolthet, det var något vuxet över det. Sportbags till skolan i stället för ryggsäck och jag var femton på god väg att fylla sexton, en termin kvar på högstadiet. Jag hade rakat mig tidigare, jag hade haft rakapparat och rakhyvlar, men aldrig rakvatten. Det gröna rakvattnet lyste i kapp med julpynt den där julaftonen 1992.

Rakvattnet står där och kvällssolen träffar det vagt färgade glaset. 2013. Rakhyveln börjar vid nyckelbenet och jobbar sig uppför halsen. Hyveln raspar, skrapar och lämnar ren, naken hud. Likt svarta och vita partiklar i form av vassa strån dröjer sig kvar i handfatets porslin då lödder spolats bort av kranvatten.  Mitt val av kläder är det samma då som nu, skjorta och jeans. Och valet av skjorta är alltid lika svårt. Musiken går i bakgrunden och jag har ett rakvatten som jag aldrig använder. Jag väljer det billigare av någon märklig anledning. Rakvattnets starka doft kastar sig upp i ansiktet på en och tar luktsinnet i besittning, man rycker nästan till, nu som då. Men man vet att doften snart kommer reduceras då den väl hamnat på huden. Doften kommer att avta. Det visste man inte då, inte den där julaftonen 1992.

Visserligen har vinyl bytts ut mot cd och digitala ljudfiler, främst digitala ljudfiler. På den tiden lyssnade jag troligtvis på ett band, ett kassettband som jag fyllt med musik från radion, tracks, självklart. Då fanns det freestyle och några varianter av bärbara cd-spelare. Nu har dessa tegelstenar bytts ut mot musik i mobiltelefonen. Jag som minns hur jag med beundran såg de stora killarna komma med bergsprängare. Min Iphone slår deras bergsprängare vilken dag som helst på alla plan utom möjligen känslan av att glida runt med en bergsprängare över axeln likt ett nyskjutet klövdjur.

Tjejerna gjorde sig alltid i ordning tillsammans och jag minns hur avundsjuk jag var över det. Vem hade inte velat ha tips och råd. Då man vart så där nitton då gjorde hela gänget i ordning sig samtidigt , både killar och tjejer. Det var trevligt. Det är för visso bara sjutton år sen, eller något. I dag får jag göra fixa själv. Men som tur är kan jag ju mms:a bilder och försiktigt ställa frågan ” duger jag i det här, ser jag väldigt tjock ut i det här?” Som singelkille har man ju ingen att fråga så då får man ta hjälp av mms och facebook. För hur det än är, även om jag inte är den där typen av kille som rakar mig överallt, har hudkrämer för att bekämpa rynkor så bryr man sig om sitt utseende. Hur det än är så går man ständigt där med tankarna, funkar det? Är det ett vinnande koncept? Är skjortan rätt? Håller det? Är rakvattnet okej. Ser jag tjock ut? De där frågorna fanns där 1992, och de finns där 2013 precis som pirret och förväntan. Tekniken förändrades aningen från 1992, men känslan är den samma nu som då. Hur det än är så måste man chansa ibland, hoppas på att man inte spökat ut sig för mycket, och med stöd från vänner på facebook tar man beslutet, sen handlar det bara om att gå ut och ha så kul som man bara kan.

skillnaden är tydlig

Det är skillnad på saker och ting. Eric Amarillos ”om sanningen ska fram ” är en text som handlar om ansträngningarna i att hitta någon, om så bara för en stund.  Veronca Maggio med låten ”Aldrig nöjd” är nog en låt som många kan känna igen sig i efter en tid som singel. Förvisso kan man nog många känna igen sig i Erics låt med. Och se finns den där låten skriven av Per Gessle som slår an något i mig. Jag pratar om Gessles ”varmt igen” en låt som speglar en viss harmoni, en viss balans och tillfredställdhet.  Det är skillnader, åtminstone om ni frågar mig, jag som är en singel utan barn.