Singel utan barn

Singel utan barn, en man i yngre medelåldern som har en viss hatkärlek till facebook. Sverige återvänder från semestern och bänkar sig åter igen vid nätet. Detta fenomen, internet som blev en naturlig del i min vardag. Jag som överlevde passagen och vilda webben, kikade in på facebook och stannade upp vid twitter. Jag som tillhör den där generationen som växte upp i ett välmående Sverige där mina föräldrars generation visade sig bli de som dröjde sig kvar på arbetsmarknaden och ibland skedde det på bekostnad av min egna generation. Jag som tillhör dem som aldrig riktigt växte upp. Rynkorna går inte att dölja, hårsvallet har kraftigt tunnats ur och sängen lockar alltid mer än krogen. Här är man nu, en man i yngre medelåldern, en singel utan barn.

Ingen kvinna, inga barn, alldeles för lite pengar och boendes i en svensk småstad i mellansverige.  Jag har varit singel ett tag nu. Jag antar att man kunde ha skrivit en betydligt mer säljande inledning, men samtidigt varför? Dock är detta inte meningen att bli en blogg fylld av gnällande, snarare tvärsom. Stana upp, vänta bara så ska ni få se. Man bör kanske tillägga att jag inte är helt ensam, nej då jag har två katter, två små tjejer som styr min värld totalt och med ett maktbegär som skulle göra vilken diktator som helst grön av avund. Dom äger och jag slavar.