arton veckor, nio helger

Arton veckor och nio lediga helger. Är det inte så jag mäter tiden? Är det inte så jag planerar och överlever. Jag packar ihop sommaren. Det finns ingenting som väntar på mig som har med sommaren att göra, även om solen får temperaturen att rusa till över tjugo grader finns det ingenting kvar som väntar på mig som har med sommaren att göra. Det är mörkt vid nio redan. Arton veckor, nio helger det är ungefär lika långt som från årsskiftet fram till valborg, fast det är återresan, bort från ljuset snarare än mot ljuset. Lägg sedan till att det är måndag och en del skulle säkert se hur undergången kommit betydligt närmare deras tillvaro på bara ett par veckor.

Arton veckor, och nio helger. Ändå känns det inte så. Det känns mer spännande, mer taggande, lite hunger och lite förväntan. Det finns en viss typ av filmer som jag motvilligt meder att jag är ganska förtjust i. Det är de där filmerna som handlar om någon som precis lämnat eller blivit lämnade och sen så fortsätter deras liv som singlar. Det är som om de får en omstart på något sätt. Livet händer liksom bara. ”Eat love” med Julia Roberts är ett sådant exempel eller ”forgetting Sarah Marshall.” inte vet jag, film är film men ändå, det är som om allt börjar om.  Ur det kaos som uppstår efter att en längre relation tagit slut ska man liksom börja om, och kanske är det bara jag, men på sätt och vis känns det som man slungas tillbaka, hela vägen till högstadiet, studsar mellan att vara fjorton och tjugofyra, fast ändå inte. Jag antar att man får en chans att göra de där misstagen som man inte hann med att göra under de där tio åren, från fjorton till tjugofyra. Möjligheterna knackar på. Det finns säkert de som någonstans vill hitta en ny partner så fort som möjligt. Jag frestas av tanken att få slungas en stund mellan att vara fjorton och tjugofyra och begå misstag, eller sitta och fundera på misstag som man skulle kunna göra men som man aldrig någonsin tänk på tidigare.

Eller kanske har jag fel. Kanske jag inte alls vill begå några som helst misstag, varken nya misstag eller en upprepning av gamla. Kanske jag vil göra allting så där rätt. Allt börjar om, en ny start, en ny chans, en ny möjlighet. Kanske jag skulle sätta mig ner och fundera riktigt ordentligt på hur jag ska förvalta det hela i e strävan efter att göra allting rätt. Faktum är att jag är inte så säker på att det är så lätt att skilja det ena från det andra. Hur vet man att det man att något är ett misstag, eller att något är rätt. Det som kan tyckas vara ett misstag kan mycket väl vara rätt och vice versa.  Kanske det inte ens är frågan. Kanske det bara handlar om att göra någonting, vad som helst, helst agera, om inte så åtminstone reagera, vad som helst förutom att bli passiv och se tiden rinna iväg. Kanske det skrämmer mig mest av allt, inte rädslan att begå misstag, inte viljan att göra allt så rätt, nej det som skrämmer mig mest kanske är just det att inte göra någonting alls. Arton veckor, nio helger.