Hashtag : fredagsmys

hashtag Fredagsmys

Det finns de som säger att mitt skägg är grått. Min mamma är en av dem. De har rätt. De gånger som jag glömt att raka mig, vilket sker då och då syns det gråa allt för tydligt. Skägget är grått. Skägget är grått och ögonen jävlas. Det faktum att ögonen jävlas gör mig både trött och frustrerad. Det känns som det ligger en tunn  hinna framför ögonen.

Om tidsramarna tillåter ska jag försöka hinna i väg och poströsta. Rakandet har ändå högre prioritet. Det gråa i skägget går inte att dölja, det kan bara försvinna genom att raderas, vilket gör att rakning är det enda som återstår. Prioritet nummer två är naturligtvis Doobidoo. Ett av mina absoluta favoritprogram, ingen fredag utan Doobidoo. 

På fredagar känns det sällan eller aldrig som om tiden räcker till. Det känns som om man får rusa igenom fredagar. Man vill hinna klart till det där magiska klockslaget då fredagsmyset ska börja. Det är ganska skönt att jobba på fredagskvällar för då försvinner det. När man jobbar de flesta fredagarna i månaden så gör man allt på torsdagen. Sålunda spenderar man fredagen vanligt vis med att dricka sitt kaffe på fredagen och sen gå till jobbet. Då man kommer hem somnar man.

Men en ledig fredag då kräver jag lite mer av mig själv. Samtidigt har man den där malande känslan av att man glömt något inombords. Man vill avsluta veckan så att inget hänger över en då helgen väl kommer. När klocka slår 20 då ska veckan som varit dö stilla och allt ska vara avslutat. Det blir inte så mysigt annars har jag fått för mig. Statusen just nu är att jag har korn av sand och grus under strumporna som jag samlat på mig i hallen och lyckats dra runt i hela huset. Det driver mig till vansinne. 

Jag är inte så bra på detta med fredagsmys så att säga, jag är sällan ledig en fredagskväll, än mindre en hel fredag. Senast jag var ledig en fredag var det dagstur som gällde i sommarvärmen. Allt som oftast har man något inplanerat. En vanlig tv-kväll hemma en fredag är yttrat ovanlig, så ovanligt att det blir taco i kväll. Nu vill jag var tydlig med att krogen sällan eller aldrig är ett alternativ en fredag, för det finns varken ork eller tid, och krogen känns som ett väldigt avslutat kapitel.

För mig känns det väldigt speciellt, spännande, ja nästan lite pirrigt att ha en vanlig fredag hemma framför tv-n. Det sker inte ens en gång i månaden. Även om jag skulle vara ledig så har jag planer av något slag. Bygga tillvaron på doobidoo och tacos blir en utmaning. Hur hinner man få maten klar till Doobidoo eller idol och vad händer då doobidoo eller idol är slut?Ser man på film då eller har man sex? Tv-n erbjuder ”James Bond” eller ”Rocky.” Man kanske skulle köpa en film på Coop då man ändå ska handla sallad. Tanken kanske inte är att man ska göra något anat, utan bara slockna efter Doobidoo till följd av att man är proppmätt eter tacosätandet. Är det generalplanen?

Foto SEC

Kan man döpa sin katt till twitter

Det börjar kännas allt mer verkligt. Ett datum har nämnts då den nya lilla katten kanske kan levereras. Det känns pirrigt. Det där med att skaffa djur är i gen liten sak, man måste ta hand om dem och forma dem. Men så mycket man får tillbaka.

Jag har gått och funderat på namn på katten de senaste dagarna. " Penny" var det första som dök upp, först som en förkortning av "Monypenny" men jag komm ganska snart att tänka på gänget i " the big Bang." Nästa namn som dök upp var "Harriet" efter Harriet Bosse. 

Ett tag var jag inne på att döpa katten efter hon app som jag är extra förtjust i. " Twitter" låg nära till hands. Även " ITunes " låg nära till hands. ITunes " klingar fint. Det låter fantastiskt bra. Men man skulle även kunna döpa katten efter en känd kvinnlig ledare eller geni. Stor ledare och geni behöver inte vara samma sak. " Madonna" kanske eller " Maud" efter Maud  Adams eller varför inte " octopussy." "Margaret " efter Margaret Thatcher. " Galadriel" som spelades av Cate Blanchett. " Jackie" eller "Michell" är ju oxå en tanke. " Lady" kanske. 

Det mesta just nu kretsar kring att det ska komma en liten katt. Det är sju år sen jag hade kattunge senast. Jag minns knappt hur det var. Jag undrar om Tuff och gruff kommer att bli glada, det finns en risk för att de inte kommer hoppa av lycka till en början. En sak är säker den nya lilla tjejen kommer bli lika bortskämd som de två stora.

Foto SEC 

Man är aldrig så fattig som den dag då lönen kommer och man betalat sina räkningar

Det här är en dag då tankarna flyger fritt och osorterade samtidigt som jag ifrågasätter solen. Hur mycket kraft har solen kvar så här augustis sitta vecka. Jag tror inte för en sekund på att termometerns antydningar ens är i närheten av sanningen, för jag huttrar till varje gång som jag sticker ut huvudet utanför dörren. I det tysta, i det innersta återkallar jag ljudet av tröskar som jobbar sig över fälten. Jag har sett tröskar jobba genom havre och korn. Tröskans däck drar med sig fukt från åkern, agnarna lämnas vind för våg när halmen faller mot leriga spår som tröskan rivit upp.

Jag övergav sängen för den kändes så trång då katterna tog all plats. Vardagen är lika osorterad som högen med ren tvätt, och jag har svårt att tro att jag kommer lyckas få in alla strumporna i garderoben innan jag börjat använda dem. Strumporna blir allt som oftast kvar på sängen i gästrummet. Jag konstaterar att man känner sig aldrig så fattig som när lönen kommit in och man börjat dagen med att betala alla räkningar.

Jag har plötsligt insett att det fortfarande är augusti samtidigt som jag inser att sommaren snart är slut. Jag har försökt summera sommaren då jag gått omkring hemma utan att egentligen lyckats. Det har varit en sommar då jag levt, men knappast hunnit stanna till och reflektera, stanna upp och påminna mig själv om att " det är nu som det händer." Samtidigt kanske inte det har varit nödvändigt, nu kan jag ju gott om tid att tänka tillbaka på sommaren och njuta av minnena. Trots att augusti regnade bort så känns det som det varit en kanonsommar.

Då jag inte funderat på sommaren så har jag gått och tänkt på boken som jag lyssnar på just nu. "Sankta psyko" som skrivits av Johan Theorin. Bokens handling är skrämmande. Redan från början har jag haft en obehaglig känsla kring huvudpersonen. Det obehagliga är huvudpersonens yrkesval och hur hen bygger sin karriär med en baktanke. Just karaktären i sig med sina hemligheter och sitt förflutna i kombination med karaktärens yrkesvals gör att boken känns riktigt läskig. Intrigen kryper in under huden på en. Nu har jag inte hunnit så  långt i ljudboken men ändå. Jag kan inte släppa den, jag kan inte freda mig från den. 

Tankar kring sommaren som varit, känslan av att vara fattig efter att räkningarna betalats och så den där boken " Sankta psyko" är väl det som format denna dag. Johan Theorins böcker har en förmåga att förfölja en, dyka upp då man minst anar det och knacka en på axeln och skrämmer livet ur en.

.

Foto SEC

Från glas till påslakan

Det var en av de kyligaste morgnar jag upplevt på länge. Morgonljus mötte fuktig grönska och spindelväv. Åtminstone en av de fyra solrosorna har en chans att hinna blomma innan det är försent, innan frost och mörker tar över. Kärleksörten har börjat få en tydlig färg och medan kaffebryggaren börjat leverera har hunnit få igång den första tvättmaskinen. 

Jag tackar gudarna för den nya tekniken som gör det möjligt för mig att gå tillbaka i tiden via sms och mail och komma underfund med vad jag lovat att göra, vilka platser jag ska infinna mig på och när.  

Ibland infinner sig möjligheten att önska sig något. Ekonomin eller vardagens schema eller situationen i sig skapar de där möjligheterna. När man väl blir medveten om möjligheten kommer tankarna. Det känns lite förbjudet att bara få önska sig. "Önskningar behöver ju inte uppfyllas" påminner man sig själv om, mest för att våga fortsätta tankebanorna och för att inte skapa falska förhoppningar. Men sen kommer man till själva önskandet. Det visar sig att det är inte så lätt att komma på vad man ska önska sig. Man vill inte slösa bort sin möjlighet att uppfylla en önskning eller två på vad som helst. Ändå har jag inte en enda självklar önskning. Jag fundera på vad jag önskar mig medan jag står och hänger tvätt.

Jag gick igenom det vanliga, det som jag brukade satsa på. Men det kändes ändå inte rätt, det kändes mer som om de önskningarna var invanda och lättillgängliga, men de skimrade inte så som önskningar brukar göra. Sen mindes jag, sen såg jag generalplanen framför mig. Det räckte med ett ögonkast mot den gröna lljuslyktan i glas. Det är ju symbolen för drömmarnat just nu. En dröm som gick från glas till påslakan efter några timmar i olika butikskedjor.

Foto SEC

Hank råder bot på det mesta

Att få gå omkring i timmar med en skjorta ut och in kan ha sin charm. Då man kommer på sig själv med att ha vänt skjortan in och ut inser man ett par saker. Första insikten, man var inte med på banan då man klädde sig. Det kan ha att göra med att man var trött, eller att man aldrig tände lampan då man klev upp vid 05.27. Märkligt att jag ändå kommer ihåg vad klockan visade. Insikt nummer två är at man haft en ganska bra dag och att man inte varit utanför dörren. Insikt nummer tre, intaget av kaffe en dag som denna kan aldrig bli för högt en dag som denna.  Jag är en människa som finner balansen i tillvaron genom att dosera ”på en höft dosera.”

Jag har suttit och försökt fatta mig på det där med försäkringar, och jag kan ju säga så här att jag blev just inte så mycket klokare av det. Det företag som jag hade alla mina försäkringar hos från början ansåg jag vara ett mindre lyckat val. Det nya alternativet verkade ju lovande från början men nu kan man ju börja undra.. Jag ville bara förlänga min befintliga försäkring, och jag tror jag lyckades med det, jag hoppas att de skickar räkningen. På något sätt måste jag ha blivit blåst. Ändå kändes de efteråt som jag gick segrande ur detta, åtminstone för stunden, men jag måste ha blivit blåst, inte fan går väl en kund segrande ur ett avtal med ett försäkringsbolag. Jag är övertygad o att baksmällan drabbar mig lågt innan februaris sol. Fast det är möjligt att jag inte ens märker det eftersom allt dras via autogiro. De kommer kunna blåsa mig i år framöver. Det känns helt ologiskt at jag faktiskt skulle ha gjort en bra deal.

Då livet känns lite mer ologiskt än vanligt då är ”Hank Moody” lösningen. Nu ska vi minnas att jag uppenbarligen går med skjortan ut och in en halv dag, så det krävs en del för att mitt liv ska kännas ologiskt. Ett samtal med försäkringsbolaget lyckades förvisso men ändå. ”Hank Moody” är alltid det räta botemedlet. Då man ser ”Califonication” får man en helt annan syn på livet. Det blir andra perspektiv. Det visar sig vid en snabb googling att det finns sju säsonger, det kan vara en tröst i fall om mitt liv plötsligt skulle kännas ologiskt. David Duchovny dök upp i ”Twin Peaks” och ”arkiv X” och på något sätt påminner ”Califonication ” mig om drömmar och livets alla tänkbara små faror på en och samma gång. Men som sagt det är mängden kaffe som man får i sig under en förmiddag som avgör hur vida man lyckas uppnå balans i ens vardag eller ej.

 

någon som är uppkopplad

En bismak av det som en gång varit. En eftersmak av 2002? Det är möjligt att det är så. Fast det kunde lika väl vara en underton av 1996. En dataskärm och ett scrollande. En tystnad som störs av musik signerad Gessle. Minuterna blir till timmar. Då var det en skrubb i föräldrahemmet eller en sen kväll i datasalen då jag gick eftergymnasial utbildning. Det var en ensam lägenhet. Nu är det lite större, lite mer eget men ändå. Det är samma sökande, samma känselspröt. Ljuset är lite annorlunda och designen har förändrats i takt med att rynkorna har börjat träda fram i mitt ansikte. Men ändå samma sak nu som då. Ett sökande efter någon att prata med en av alla dessa kvällar. Någon som också är vaken och råkar vara inloggad. Någon att prata lite med om just inget alls.

sommarnatsdrömmar

Månen har kommit åter. De hänger utanför fönstret. Stjärnorna vågar sig fram. En bris för med sig en doft av sommaren genom augustikvällen. Det är aningen för sent att ringa. Man kanske skulle kunna skicka ett textmeddelande, men jag vet inte hur jag ska formulerar det i text. Så Jag sänder dig en tanke denna natt, väv in mig i dina drömmar i natt.

Vila, sov tungt och dröm om något som får dig att minnas denna augustinatt. Ta med dig sommaren in i natten. Ta med dig din längtan och ditt hopp. Låt nattens mörker falla runt din värld. Jag vet, det vore trevligt att somna med din röst irrandes i rofyllda sinnen. Men det är aningen försent. Vad skulle jag skriva i ett textmeddelande till dig? Jag har legat och funderat på det ett tag nu, men ännu inte kommit fram till något som passar sig. Så jag sänder dig en tanke, en önskan, väv in mig i dina sommarnattsdrömmar.

Ett minne av grönt

Morgonen inleddes som sig bör, jag gick igenom ”läget” på nätauktionerna. Allt känns grönt. Allt jag gillar och hittar nu för tiden tycks vara grönt, och det är rätt snygga gröna färger. Grönt och blått. Jag har nog aldrig tänkt grönt. Grönt känns väldigt främmande och näst intill förbjudet. Grönt har alltid fallit i glömska. Det finns en del pjäser som är helt fantastiska.

Jag kommer på mig själv med att försöka tränga in det gröna i mitt annars så nötbruna och gulbeiga hem. Jag funderar på om det är objekten eller nyansen grönt som jag prompt försöker få in. för varje förmäl som jag scrollar förbi noterar jag fraktkostnaderna som jag tycker är horribla. Det kanske skulle löna sig att bege sig till "second hand" just därför att fraktkostnaden är så hög. När priset på varan motsvarar 20% av bara frakten känns det helt horribelt. då får man tyvärr överväga att överge handlandet online. 

Lika fullt, hur får jag in grönt i mitt hem? Jag kanske måste vänja mig vid färgen grönt. Grönt har egentligen aldrig funnits där i mitt liv om man nu bortser från min tidig uppväxt. mina föräldrar inredde en del i grönt, plastmattan på golvet, tapeter, lampor, textiler. mörka gröna saftiga nyanser. jag vill minnas att till och med min spjälsäng var grön. Rullgardinen var grön. Jag hade en grön gurka på hjul som man kunde åka på, vilket var en av mina favoritleksaker. Men efter att jag lämnade det ”första" rummet som jag hade vilket skedde runt fyra års ålder har grönt inte varit ett lika tydligt inslag i mitt liv.

Jag har länge levt i tron att rött varit min grej. Men jag insåg för snart tio år sen att det troligtvis var blått. Gult har fått allt mer utrymme med de sista åren. men Gröt? metall, konstsmide, glas, svart, japp allt detta har jag tagit med mig genom livet, och kanske är det en konsekvens av att ha varit tonåring under 1990-talet. Jag kan inte minnas att grönt var direkt överrepresenterat i det som trendade på 1990-talet.

Vad gifter sig bra med grönt? är grönt en färg som mår bäst av en vit, grå, eller svart bakgrund eller ett fönster som bakgrund. Eller är det så att grönt är bakgrunden och allt annat får anpassa sig efter det gröna? är grönt en stark färg, en dominant färg som vägrar kuvas, en färg som vill ta över och dominera? Jag måste verkligen jobba på min relation till grönt.

Foto SEC

En underbar bok

Ninni Schulman författarinna till boken " Flickan med snö i håret" är underbar. Det känns som om en gammal klassisk deckare har parat sig med en supermodern. Ett klassiskt mord i en liten stad. Det här känns som om den skiljer sig från mängden. Huvudpersonerna har inte stora dramat, poliserna lider inte av alkoholmissbruk och vardagsproblemen är trovärdiga och tar inte över berättelsen. Det är verkligen en bok jag som jag fastnade för direkt. " Flickan med snö i håret" är den första boken av tre.

Det där med att ha en bok som man knappt kan lägga ifrån sig är en guldkant i tillvaron. Jag tror att vi i land glömmer det i vårt samhälle. Som jag fått för mig läser ungarna knappt några romaner på gymnasiet. Det känns sorgligt om det är så för det är en lycka de går miste om. En bok är alltid en bok och tiden med ens bok är lyx. Jag kan längta efter boken. Det jag skriver om tror jag de flesta som brukar läsa böcker känner igen sig i. 

" Flickan med snö i håret" är en av de böcker som bara rinner på. Det går av sug självt. Jag rusar liksom igenom boken. Den har något extra, något som gör att den skiljer sig från mängden, men jag kan inte ta på det, jag kan inte sätta fingret på vad det är med deckaren som utspelar sig i norra Värmland. Den bara fångar mig på ett sätt som bara en riktigt bra bok kan göra.

Foto SEC 

Varför inte glas liksom?

Då hösten är på väg känns det som om behovet av att göra det lite mysigt hemma är enormt. Problemet är att jag måste skaffa det mesta nytt. Krukväxter, belysning, textil är några av de gigantiska områden som jag måste ta tag i. Problemet är att jag har inte en aning om vad jag vill ha. Jag borde naturligtvis besöka butiker, hämta inspiration och gå hem och göra en plan. Jag borde surfa runt lite för att bilda mig en uppfattning om vad som gäller hösten 14. Ändå sätter jag all min tillit till att tv och människor i min omgivning kommer upplysa mig. Fast jag borde verkligen ta ett varv på stan och se mig omkring, se vad som finns. Ändå känner jag ett visst motstånd till det, det är jag den första att medge. 

Fast motståndet kanske består i att jag redan bestämt mig. Jag tänker glas. Jag har nog tänkt glas ganska så länge att döma av att det står glas både högt och lågt i bostaden. Jag tänker glas som skiftar från mörka murriga färger i september för att sedan övergå till iskalla och klara nyanser efter nyåret och sedan avslutas med varma färger i april.

Jag tänker funktion, design och prydnad. Ljuslyktor, hållare för hushållspapper och små skulpturer som prydnader. Jag tänker mönstrat och färgat glas, glas med struktur och glas i olika tjocklekar. Jag tänker gå all in på glas.    

Mitt enda tvivel är just det faktumet att jag redan har samlat på mig en del i glas, frågan är hur ”nytt” mitt tänk är. Men att gå all in på det har jag aldrig gjort. Det har bara smugit sig in glas i min hemmiljö. Det har aldrig varit ett beslut, snarare ett resultat av att jag inte kunnat motstå enstaka glasprylar. Jag har tänt tanken på att ha mer glas, men jag har aldrig låtit tanke bli handling. Varför inte glas?

Foto SEC

Bara lite skön sensommarkänsla

Mörkret har börjat komma allt tidigare. Solen går ner före 21 på kvällen, och inte ens vid lunch lyckas solen jaga undan skuggorna på det sätt som man blivit van vid under sommarens ljusaste veckor. Jag sitter och funderar på vad man gör till helgen då väderprognoserna visar regn. I sömnen har jag börjat krypa ner under täcket och katterna sover allt närmare mig för att stjäla värme. Ute i trädgården har kärleksörten börjat skifta färg. 

Det känns som om jag glömt att hinna handla in för helgen, det känns som det är försent att kasta sig i väg och handla. Veckorna börjar plötsligt bestå av måndagar och fredagar, gränsen mellan vardag och helg blir lite tydligare. Helt plötsligt får jag skapa planer för helgen, det händer inte något av sig självt. Rörelsen i ens bostadsområde avtar. 

Jag går runt med ljudboken och jag inser att det är ganska så mycket som behöver fixas. Det är som om man söker ro, som om allt måste finna sin plats. Jag försöker skapa ordning. Och tankarna går åt både ena och andra hållet. Två år går så snabbt, och ändå minns jag hur det som jag bara kunde drömma om för ett år sen plötsligt känns möjligt. Ska jag tvinga mig själv att vänta en endaste dag till i onödan?  

Jag känner en så oerhörd längtan efter kameran. Jag känner en längtan efter att frossa i färger och jag vill pröva, se om tanken kan passa in någonstans mellan middagsbordet och fönsterlampor i glas. Allt förändras mellan kaffet på lunchen och vädret i rapports ”19.30-sändning.” det är som om det händer någonting helt plötsligt.

Jag har fått Roxettes ” Milk and toast and honey” och jag kan inte sluta tänka på rött glas, en liten ljuskopp i rött glas. Då roxettes ”A thing about you” var allt så annorlunda. Ändå får jag alltid välbehagliga rysningar av just dessa två roxettelåtar. Sensommaren, då sensommaren är som bäst. Det finns något magiskt i sensommaren, ett vemod som blandas efter en längtan, en ro och lite sömnighet. Allt blandas som till en njutning som jag inte får nog av, åtminstone inte förrän vi når november, det är långt kvar till november. Roxettlåtarna sätter verkligen tonen. Så är det bara.

 

Foto SEC

Det kändes inte så nytt

Det kändes inte så nytt. Det fanns just inget nytt över det hela. Jag visste att det var en dålig repris av hela mitt liv. Jag kunde alla repliker innan och utan, och jag var säkrare på vad som skulle sägas vid nästa tillfälle, jag var dock inte lika säker på att jag mindes hennes efternamn. Det var inte relevant, det var de där tankarna som det handlade om och de där ögonen. Ett efternamn var helt enkelt inte något som jag hade för vana att lägga på minnet. Hon var ett mysterium, precis som alla andra kvinnor, precis på samma sätt som Itunes är och förblir obegripligt. Det kändes inte nytt, det kändes gammalt och invant och jag funderade på om jag skulle komma på något nytt att säga eller om jag skulle använda mina standardfraser.

"Carpe diem quam minimum credula postero"

Detta inlägg hade jag aldrig tänkt skriva. Alla pratar en dag som denna om Robin Williams och det kändes platt och fånigt. Samtidigt just det faktum att alla pratar om honom säger ju en del. Om man var tonåring på 90-talet och ett av grundteman i bloggen är just ungdomsåren på 90-talet blir det svårt att inte blogga om Robin Williams. Därför valde jag ändå att skriva detta blogginlägg.

"Välkommen mrs Doubtfire" är en klassiker naturligtvis. " Good Will Hunting" och " döda poeters sällskap" och " good morning Vietnam" är väl hand signum. " samtliga av dessa filmer har en sorglig underton. Det finns något sprött i det. förvirringen och smärtan som blandas med värmen och den unga människans självklara världsbild genomsyrar " döda poeter." En människa som ser sin värld sättas i gungning och denna person försöker åter finna fotfästet är vad jag tar med mig från " mrs Doubtfire" och Robins karaktärs saknad av hustrun i " Good Will Hunting" är några exempel. 

Ändå är det " uppvaknandet" den första filmen som jag kommer att tänka på då jag nås av beskedet att Robin Williams tagit livet av sig. Där spelar han en läkare som jobbar med människor med psykiska funktionshinder. Det var den första filmen jag såg med honom och där jag såg hela hans spektra. Då " old dogs" släpptes trodde jag personligen att hans karriär skulle gå in i  en ny fas. Jag trodde han skulle välja lite andra typer av roller än vad vi sett honom i tidigare.  Det kändes som om han hade så mycket liv kvar. 

Det är nog omöjligt att tillhöra min generation utan att ha sett någon av Robin Williams storfilmer. För mig var han inte den största på det sättet. Inte så so  tex To  Cruise, det var inte så att jag sprang till bion bara för att se han. Men man visste vad man fick då man gick på en film med honom. Och han var så självklar i det årliga filmutbudet. Alla visste vem han var. Genom  just " döda poeters sällskap" så var han en självklarhet i många tonåringars filmmedvetande på 90-talet. Det var en ungdomsfilm som gjord för min generation. 

Många talade om " Carpe dieam" ( "Carpe diem quam minimum credula postero") vilket fritt översatt betyder " fånga dagen men sätt ingen tillit till morgondagen" blev ett mantra. Kylskåpsmagneter, vykort kökshanddukar, det mesta gick att pryda med " carpe diem." Nog etsade han sig fast i min generation redan från tonåren och fram till hans död. För  mig är frasen " Captain, My captain" som etsat sig fast. Det satte sig redan då jag såg filmen för första gången och orden ekar i mitt huvud i denna stund.

Foto SEC

Varma sensomrar

Det är inte första gången som augusti är en varm sommarmånad. Som jag minns det var augusti varm både 1996 och 1997. Det har säkert skett senare med, somrar som 2001 och 2002 gick inte av för hackor om man säger så. 

Sensomrarna 1996 och 1997 spenderade jag i skolbänken, från hösten 1996 var det Komvux som gällde. Dåvarande regering hade bland annat lanserat ”kunskapslyftet” vilket fick Komvux att växa. Jag kommer inte glömma dessa år. Augusti 1996 var fläktsystemets effekter omärkbart i undervisningssalarna. Jag minns tjejerna som kom i korta kjolar och små toppar långt in i september. 

Augusti 1997 badade jag och en av mina bästa vänner på hans födelsedag vilket var i slutet av augusti, temperaturen i vattnet var fortfarande fullt acceptabel. Nog har augusti varit varmt tidigare år med. Augusti 1997 innebar en del turer med cykel. Det fanns goda skäl för de där cykelturerna. Backe upp och backe ner, bokstavligen talat. Från en liten by till en annan liten by. 

Jag minns hur jag cyklade i T-shirt och jag hade kopierat ”the world according to Gessle” så jag hade den som kassett. Jag hade nämligen köpt mig en freestyle. De fanns fortfarande kvar på marknaden 1997. Sanningen var den att en bärbar CD var förvisso inte relativt billig 1997 men de hade en förmåga att sluka batterier och ”hacka” då man rörde sig. 

Augusti och september 1997 hade jag skägg, ett skägg som jag då tyckte var coolt, i dag skulle det skägget få mig att bli stämplad som taliban. Det var ett ovårdat skägg som jag hade odlat sen maj 1997. Jo då augusti var varmt 1997, det var ju den hösten som Diana omkom i en bilolycka i Paris. Minns ni? Jag minns den hösten.

2001 fick värmen min dator att smälta. Lödningarna på modekortet var en silverfärgad sörja. 2001 är en sensommar jag och få med mig kommer att glömma. Dagarna före 11september befann jag mig på Långholmen och avnjöt en kräftskiva. Resan dit med tunnelbana var obeskrivligt svettig, bokstavligen talat. Sommaren 2002 minns jag för att fick kontakt med en miljöpartist. Bara det var ju ganska spännande för en person som mig. Få kontakt med en riktig miljöpartist ett valår, ett valår där miljöpartiet höll på att fälla regeringen Persson. Jag minns slutet av augusti och början av september 2002 för ett födelsedagsfirande som blev ganska vilt. Festligheterna ägde rum utomhus. Det blev ett minnesvärt firande vid vattnet. 

Augusti 1996. Gymnasiet var historia, det var dags för botgöring efter gymnasiet. Det innebar att läsa upp betygen. Det första året på gymnasiet hade det inte riktigt sjunkit in i mitt medvetande att man ”bara fick en chans” vilket innebar att man kanske bara läste en kurs en termin. Hösten 1996 var det dags att betala igen för en slö gymnasieperiod. Värmen var fruktansvärd den sensommaren.

Då jag började på Komvux 1996 var de flesta av eleverna ”40+” och jag kände mig ganska bortkommen. Jag hade inga pengar så jag kunde inte handla på cafeterian på Komvux och jag förstod inte att man fick ta med sig sina smörgåsar in på cafeterian för en halva läsåret gått. Det resulterade i att jag gömde mig i en korridor och åt mina smörgåsar. Alla andra var så stora och vuxna och jag kände mig som en elev som precis började första klass. Det var en helt ny värld för mig.   Det var inte helt enkelt att som 19-åring försöka skaffa nya kompisar hos ett gäng vuxna runt fyrtio. Vad hade jag gemensamt med dem? De hade ju levt ett helt liv redan. Samtidigt som allt kändes så skrämmande kändes det samtidigt spännande. Jag kände en nyfikenhet.

Jag minns den där dagen i augustis slut då jag fick min första två kompisar. Eller jag fick kontakt med de två som skulle bli mina första kompisar på Komvux. Den ena kvinnan var 42, hon var liten, smal och stod och rökte. Hennes ögon strålade liv. Den andra kvinnan var en kurvig kvinna med mörkt hår, solglasögon, kort snäv kjol och högklackat. Hon kom gående med snabba steg över gården på väg mot lektionssalen. I handen hade hon en portfölj med kombinationslås. Hon stannade till bredvid mig och den andra kvinnan och tände en cigarett. Vi rökte tillsammans alla tre. Jag minns hur kvinnan med det mörka håret behöll solglasögonen på och hur hon viftade med handen för att jaga undan getingarna. Kjolen var ljust grön. Jag minns det mötet och jag minns hur hon med solglasögon kämpade mot getingar. De där två kvinnorna var passet in i vuxenvärlden, och resan började just där och då när vi tog vår första cigarett ihop. Just därför minns jag att sommaren 1996 var fruktansvärt varm.

Jag minns alla de där sensomrarna och höstarna 1996,1997 och 2001 och 2002. Jag minns de på grund av värmen,det är händelserna jag minns. Jag minns att det var varmt då alla de där händelserna inträffade. Men på grund av allt de sensomrarna bjöd på minns jag att det mesta utspelade under ganska varma perioder. Nog kan augusti och september vara både varma och händelserika. augusti och september betyder sällan eller aldrig slutet på någonting för mig, det betyder allt som oftast början.

Bara namnet förändrade stämningen i rummet

Om jag förstått det rätt så är det i dag 40 år sen Nixon avgick. ”Nixon” var inte ett helt ovanligt namn på hästar och hundar under den tiden som jag växte upp. Det var väldigt vanligt hos en viss familj som var aktiva centerpartister. Jag har alltid haft lite svårt att se vad det var som de beundrade hos Nixon. Men med åren har kanske jag och fler med mig omvärderat Nixons insatts. Eller snarare funderat på att omvärdera Nixons insats. Vad var det egentligen som fanns på de där banden som gjorde att han hellre avgick än att låta dem nå ut till allmänheten. Nixon var ju mitt uppe i sin andra och sista mandatperiod som president.  

Det har i dag gått 20 år sen Nixon avled. Och vad som hände den där dagen för 40 år sen som fick honom att avgå vet vi väl inte riktigt. Fast naiv som jag är så har jag aldrig slutat hoppas på att sanningen ska komma fram en vacker dag. Kanske sanningen om Kennedy-mordet ändå finns där. För det är väl ändå vad vi alla tror ska vara en av de huvudsakliga orsakerna till att Nixon aldrig lämnade ifrån sig sina band.

Namnet ”Nixon” följde mig genom hela min uppväxt. Vid stallet kunde man höra en av tjejerna tala till sin häst som bar namnet ”Nixon” och hon brukade avsluta sina förmaningar till hästen med frasen ”tricky Dick.” Nixon var presidenten som jag aldrig hann uppleva men som alla pratade om under hela min uppväxt. Han var en vålnad. Det räckte med bara namnet ”Nixon” för att en spänning som man nästan kunde ta på skulle uppstå i rummet. Länge kändes det som att ämnet ”Nixon” var ett ämne som man inte fick prata om då barn var i närheten. Men ibland funderar jag på om det egentligen handlade om att ”tricky Dick” var så känsligt att det delade befolkningen i två läger. De som såg Nixon som en förebild och de som såg honom som ett avskräckande exempel. För mig är det naturligtvis omöjligt att ha en klar uppfattning om det, jag var som sagt var inte ens född då ”Tricky Dick” härjade.

Jag har nått den yngre medelåldern och jag har ännu inte förstått det, vad var grejen med Nixon. Varför blev det så spänt i rummet så fort hans namn nämndes. Bönderna nämnde hans namn då de tog ett bloss lutandes mot traktorns däck. Gummorna nämnde hans namn då de kokade kaffe. Och jag vill betona att gummorna kokade kaffe, de bryggde det inte. Kaffebryggare tror jag faktiskt inte att de ägde.  I vissa sagor kan det finnas en skurk som är så hemsk att man helst inte ens bör uttala skurkens namn. Jag vill minnas att så är fallet med Harry Potter, Narnia och även Mio min Mio men jag kan minnas fel. Så var det med Nixon, man skulle helst inte nämna hans namn.

Jag förstår att vi aldrig kommer få reda på vad om fanns på de där banden. Jag vet inte ens vad folk trodde skulle finnas på bandet, vad hoppades man på skulle finnas på banden, vad fruktade man skulle finnas på banden. Varför döpte en del sina husdjur efter Nixon, och varför blev det så konstig stämning då varje gång som hans namn nämndes. ”Tricky Dick” är skuggan man aldrig kunnat undfly från gungstolen som stått i ett hörn på andra våningen. Nixon är begreppet jag inte undkommer utan att jag förstått innebörden av begreppet ”Nixon.”

""People have got to know whether or not their President is a crook. Well, I'm not a crook. I've earned everything I've got.”"

Lördagen 17 november 1973. 

Foto  SEC 

En bok om min tid eller ska vi säga "DDR-Sverige"

Boken ”Två nötcreme och en Moviebox” som skrevs av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson och som gavs ut 2003 har upptagit lite av min tid de senaste dagarna. Det föll sig naturligt med tanke på bokens tema och mina desperata försök att blogga.  Gissa om jag känner igen mig i boken. Men jag måste mede att jag höll på att falla baklänges då de genast tog tag i begreppet ”DDR-Sverige” vilket kändes vågat, nästan förbjudet. Men ändå, de har en poäng i begreppet. Kanske är det så att de i medelklassen som tillhör samma generation som mig är mer benägna att rösta blått än vad våra föräldrar var då de var i min ålder och etablerade sig i den svenska medelklassen. Men ja det där med ”DDR-Sverige” känns så träffande. Kanske gör jag och fler med mig revolution genom att överhuvudtaget kunna tänka sig att rösta blått. Det hade varit totalt förbjudet 1983.

 Jag har ännu inte kommit så långt in i boken, jag måste hela tiden pausa för att inte tappa fokus. Boken är som ett mindre uppslagsverk och vem är jag att avgöra om det är absoluta sanningar, men det känns som om Filip och Fredrik fångar min upplevelse av den där tiden. Jag kan inte riktigt bestämma mig vad jag saknar och vad det är jag kan klara mig utan från den där tiden då jag och min generation växte upp. Jag saknar inte det som Filip och Fredrik kallar för ”DDR-Sverige” och ska jag vara riktigt ärlig tror jag inte jag saknar något från tidigt 80-tal. Däremot finns det en hel del saker från tidigt 90-tal som jag saknar. Nej jag saknar nog inte så mycket från 80-talet men jag minns desto mer. För mig handlar allt om när 80-tal blir 90-tal och vi i praktiken lämnar ”DDR-Sverige” en term som jag älskar, en term som känns så modig, så kaxig och så rätt. Boken är ett allt annat än objektivt.

Då Filip och Fredrik skrev om pingisen så blev jag förvånad. De hade ett helt anat sätt att spela pingis på i förhållande till hur vi spelade ute på landet. Hos oss körde man ”rundpingis” vilket gick ut på att alla sprang runt bordet, lite som hela havet stormar. Missade man eller slog ut bollen åkte man ur. Tillslut var det bara två kvar och då körde man final, först till tre vann. Landhockey var en annan lika självklar grej.  Men ändå kanske är det så at Filip och Fredrik skriver om tiden precis innan min tid. Sekunden innan, jag saknar inte men jag minns. Jag föredrar helt enkelt Iphone 5s framför Nitendos ”donkey kong”

Foto  SEC