En stor portion lycka

En stor portion lycka landade i min telefon i går då jag spontat införskaffade ”the world according to Gessle.” Jag minns då jag skaffade de en gång i tiden som CD. Det var 1997.  Jag minns våren då skivan släpptes. Jag skulle fylla 20 och jag hade den ständigt med mig då jag cyklade land och rike. På dagarna gick jag på komvux på kvällarna satt jag med mina vänner och planerade livet och kämpade om en plats i kompisarnas soffa. Det var inte alls självklart att man skulle få en plats i soffan eftersom vi sofforna var ganska så små oh samtliga av mina kompisar hade katter. Dessutom bör tilläggas att nästan ingen av oss ännu hunnit flytta hemifrån. Vi var nitton och skulle fylla tjugo. Sommaren 1997 grillade vi, drack alkoläsk och försökte skapa oss en egen plats i en värld som till synes styrdes av gamla halvgriniga katter. Kompiskretsen började skaffa körkort den sommaren, och vi la den ena milen efter den andra bakom oss. Det kändes som jag besökte ”Picasso” i Kristinehamn på daglig basis.

Vi insåg att vi höll på att bli vuxna och vi visste at ett liv väntade oss. Det kändes som vi vann mer och mer mark på dansgolvet för varje kväll som gick. En berusande känsla på så många sätt. Vi som hade vuxit upp ute på landet, i villaområden eller dyra radhusområden i staden gav oss ut för att leva. Vi som knappt lämnat tv-soffan tidigare var antagligen ganska så naiva. Men kul hade vi.  Trots att vi var fyllda av självförtroende och hybrisen var ett konstant tillstånd insåg till och med vi att någon större livserfarenhet hade vi inte, men vi var fast beslutna att åtgärda det. Vi ville ha allt och helst på en och samma gång. 

Gessles skiva spelade jag sönder och samman då jag tog en cykeltur, de spelades sönder då jag duschade och rakade mig innan jag skulle ut. Jag vill minnas att vi var ute minst två kvällar i veckan.  Hela gänget bestod av de där som varit tysta i klassrummet. De där som inte stod högst i kursen, vi var inte de ballaste helt enkelt. Men helt plötsligt kändes det som om vår tid hade kommit och vi skulle ta igen allt det som vi missat. Det var en hel del som skulle tas i kapp.  ”Måttlighet” var för amatörer, i körde ”all in” på gott och ont. Vi hade små lekar som ”fulast utan att spy vinner” och ”de som hånglar med flest innan kvällen är slut vinner” och från början så tävlade damer och herrar tillsammans. Se blev jag och de andra killarna sura eftersom tjejerna alltid vann hångeltävlingen och vi killar krävde en dam och herrklass i grenen ”hångla med flest” och tjejerna svarade med att kräva samma princip dådet handlade om grenen ”fullast utan att spy.”

Gessles skiva kommer jag alltid förknippa med den tiden. Ska man leva rövare ska man göra det då man är ung och vi gjorde det verkligen. Något som jag i dag är evigt tacksam för. Våra små tävlingar är naturligtvis helt förkastliga och reda då förstod vi nog att det kanske inte var de bästa idrottsgrenar vi kunde ägna oss åt. Men lika fullt vi gjorde det oh det är jag glad för. Jag tror att det är det som var så skönt, när den där perioden var över var det riktigt skönt att slå ner på takten. De få gånger som jag ger mig ut en lördagskväll nu för tiden brukar jag tänka på sommaren 1997. Jag brukar vilja gå hem före 23 nu för tiden och jag frågar alltid mig själv. ”hur fan orkade jag?” men varje gång som jag hör Gessles ”the world according to Gessle” så minns jag den där tiden med värme. Hela min sommar 1997 ryms i den där skivan. Och för varje sommarkväll som gick blev lite bättre i våra grenar, vi spelade lite smartare, vi spydde lite mindre och hånglade lite mer. Men det stannade vid att vara plakata och hångla, inget mer än så, det var vi för blyga för och oerfarna. Man år inte glömma att vi trots allt var ”töntarna.”

Foto SEC