"Carpe diem quam minimum credula postero"

Detta inlägg hade jag aldrig tänkt skriva. Alla pratar en dag som denna om Robin Williams och det kändes platt och fånigt. Samtidigt just det faktum att alla pratar om honom säger ju en del. Om man var tonåring på 90-talet och ett av grundteman i bloggen är just ungdomsåren på 90-talet blir det svårt att inte blogga om Robin Williams. Därför valde jag ändå att skriva detta blogginlägg.

"Välkommen mrs Doubtfire" är en klassiker naturligtvis. " Good Will Hunting" och " döda poeters sällskap" och " good morning Vietnam" är väl hand signum. " samtliga av dessa filmer har en sorglig underton. Det finns något sprött i det. förvirringen och smärtan som blandas med värmen och den unga människans självklara världsbild genomsyrar " döda poeter." En människa som ser sin värld sättas i gungning och denna person försöker åter finna fotfästet är vad jag tar med mig från " mrs Doubtfire" och Robins karaktärs saknad av hustrun i " Good Will Hunting" är några exempel. 

Ändå är det " uppvaknandet" den första filmen som jag kommer att tänka på då jag nås av beskedet att Robin Williams tagit livet av sig. Där spelar han en läkare som jobbar med människor med psykiska funktionshinder. Det var den första filmen jag såg med honom och där jag såg hela hans spektra. Då " old dogs" släpptes trodde jag personligen att hans karriär skulle gå in i  en ny fas. Jag trodde han skulle välja lite andra typer av roller än vad vi sett honom i tidigare.  Det kändes som om han hade så mycket liv kvar. 

Det är nog omöjligt att tillhöra min generation utan att ha sett någon av Robin Williams storfilmer. För mig var han inte den största på det sättet. Inte så so  tex To  Cruise, det var inte så att jag sprang till bion bara för att se han. Men man visste vad man fick då man gick på en film med honom. Och han var så självklar i det årliga filmutbudet. Alla visste vem han var. Genom  just " döda poeters sällskap" så var han en självklarhet i många tonåringars filmmedvetande på 90-talet. Det var en ungdomsfilm som gjord för min generation. 

Många talade om " Carpe dieam" ( "Carpe diem quam minimum credula postero") vilket fritt översatt betyder " fånga dagen men sätt ingen tillit till morgondagen" blev ett mantra. Kylskåpsmagneter, vykort kökshanddukar, det mesta gick att pryda med " carpe diem." Nog etsade han sig fast i min generation redan från tonåren och fram till hans död. För  mig är frasen " Captain, My captain" som etsat sig fast. Det satte sig redan då jag såg filmen för första gången och orden ekar i mitt huvud i denna stund.

Foto SEC