Det här är en dag då tankarna flyger fritt och osorterade samtidigt som jag ifrågasätter solen. Hur mycket kraft har solen kvar så här augustis sitta vecka. Jag tror inte för en sekund på att termometerns antydningar ens är i närheten av sanningen, för jag huttrar till varje gång som jag sticker ut huvudet utanför dörren. I det tysta, i det innersta återkallar jag ljudet av tröskar som jobbar sig över fälten. Jag har sett tröskar jobba genom havre och korn. Tröskans däck drar med sig fukt från åkern, agnarna lämnas vind för våg när halmen faller mot leriga spår som tröskan rivit upp.
Jag övergav sängen för den kändes så trång då katterna tog all plats. Vardagen är lika osorterad som högen med ren tvätt, och jag har svårt att tro att jag kommer lyckas få in alla strumporna i garderoben innan jag börjat använda dem. Strumporna blir allt som oftast kvar på sängen i gästrummet. Jag konstaterar att man känner sig aldrig så fattig som när lönen kommit in och man börjat dagen med att betala alla räkningar.
Jag har plötsligt insett att det fortfarande är augusti samtidigt som jag inser att sommaren snart är slut. Jag har försökt summera sommaren då jag gått omkring hemma utan att egentligen lyckats. Det har varit en sommar då jag levt, men knappast hunnit stanna till och reflektera, stanna upp och påminna mig själv om att " det är nu som det händer." Samtidigt kanske inte det har varit nödvändigt, nu kan jag ju gott om tid att tänka tillbaka på sommaren och njuta av minnena. Trots att augusti regnade bort så känns det som det varit en kanonsommar.
Då jag inte funderat på sommaren så har jag gått och tänkt på boken som jag lyssnar på just nu. "Sankta psyko" som skrivits av Johan Theorin. Bokens handling är skrämmande. Redan från början har jag haft en obehaglig känsla kring huvudpersonen. Det obehagliga är huvudpersonens yrkesval och hur hen bygger sin karriär med en baktanke. Just karaktären i sig med sina hemligheter och sitt förflutna i kombination med karaktärens yrkesvals gör att boken känns riktigt läskig. Intrigen kryper in under huden på en. Nu har jag inte hunnit så långt i ljudboken men ändå. Jag kan inte släppa den, jag kan inte freda mig från den.
Tankar kring sommaren som varit, känslan av att vara fattig efter att räkningarna betalats och så den där boken " Sankta psyko" är väl det som format denna dag. Johan Theorins böcker har en förmåga att förfölja en, dyka upp då man minst anar det och knacka en på axeln och skrämmer livet ur en.
.
Foto SEC
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar