Vikten

För flera år sen träffade jag en man i badhuset. Han berättade att han gått ner i vikt, dessutom gått ner rejält i vikt. Han sa en grej som bet sig fast:" har man en gång varit överviktig får man ständigt kämpa med vikten." Det han menade var att när man väl gått ner i vikt måste man sköta sig exemplariskt för resten av livet. Lite som för en alkis. Man kan vara nykter men aldrig frisk, en nykter alkoholist kan aldrig ta ett glas vin. Den där sanningen håller jag med om. För fem år sen började jag med LCHF och det funkar om jag är strikt. Men så fort som jag börjar slarva är det kört. Under december lyckades jag med bedriften att hå upp fyra kilo. Dessa kilon tappar man inte över en dag. Från trettondagen och framåt påminns jag om det varje dag som jag ställer mig på vågen. Det går inte att " fuska" det minsta. Men en sak är då säker, fem år med LCHF har fungerat för mig.

dagar på egen hand

De senaste åren har jag reflekterat över min " ensamhet" den självvalda. Jag antar att det är ganska ovanligt att ha det så som jag, det kan gå dagar då jag inte ser en annan människa bildligt talat, det kan gå dagar utan att jag pratar med någon, bokstavligen talat. Då det är självvalt är det underbart. Under de perioderna märker jag hur jag gör mig själv oanträffbar. Jag kommunicerar enbart med omvärlden genom sms och direktmeddelanden på Facebook. Naturligtvis har jag perioder då jag inte kan få nog av socialt umgänge. Men de där perioderna då jag får dra mig undan i två, tre dagar och bara vara ensam med tystnaden är underbara. Det känns lyxigt och befriande. Man får en chans att reflektera i h drömma. Jag gillar det där med att sprida ut mina tankar överallt i hemmet genom att skriva ner stödord eller korta fraser på anteckningsblock eller post-it. De där perioderna går jag inte ens och handlar, då lever jag på det som finns i skafferiet. Jag tror förvisso inte detta ät ovanligt för personer som är "singlar utan barn" det finns liksom ingen inom hemmets fyra väggar som man kan kommunicera med. Ska man snacka med någon får man söka upp denna personen. Frågan är hur många som trivs med den där tystnaden, den där ensamheten. Hur många söker upp den aktivt? Det är kanske där jag skiljer mig från många andra. 

Drömmar

1994 spelade Gunnar Hellström huvudrollen i filmen om Zorn, en film som han även regisserade. Nu sitter jag här 20 år senare och njuter av tavlan "drömmar" som målats av Zorn. Jag har bilden framför mig på min IPad. Jag vet inte vad det är med den tavlan. Kanske är det det självklara och det enkla. Kanske är det kroppens position. En rörelse, en förändring där fingret rör sig några grader och det skulle bli en helt annan bild. Kanske är det därför jag gillar den så. Den är så mäktig i din anspråkslöshet. Studerar man vad som är tydligt i tavlan och vad som är suddigt kanske man kan ana sig till vad Zorn valt att fokusera på. Hur får man den perfekta formen kring höfterna. Varför valde han att skildra henne luggandes på sida med ryggen vänd mot Zorn. " Drömmarna" skildrar inte naken kvinna vid vatten eller i en bastu eller badandes i ett kök. Det är annars inte ovanligt att Zorns kullor brukar göra något. De är inte bara nakna, deras nakenhet är satt i någon form av ett sammanhang. " Drömmar" är en av mina favoritfallet lade av Zorn. Googla den och kolla gärna filmen, den är fortfarande sevärd trots sina tjugo år på nacken.

melodifestivalen

Melodifestivalen pågår för fullt. Jag följer det slaviskt som vanligt. Första gången som jag brydde mig var väl 1986 då Tommy Kölberg vann med stad i ljus. Visserligen så hade det varit omöjligt att undvika "är det det här du kallar kärlek" året innan. För mig är melodifestivalen brytpunkten, det är det sista tv-evenemanget man följer, sen kommer våren. Jag ser gärna melodifestivalen som ett tidigt vårtecken. Visserligen har jag haft år då jag inte tittade på det. Nog har det funnits några år då man inte tittat lika slaviskt. Men jag har upplevt det som att sen man införde det där med deltävlingar har det blivit bättre. det har blivit bredare när fler bidrag kommit med, mer spännande med finaler och så vidare. Dessutom tycks det vara en grej som man kan samlas runt. mer än en gång har jag suttit med goda vänner och sett på delfinalerna. Vid några enstaka tillfällen har jag sett någon delfinal på storbildstv på någon krog. visst har det blivit en del tittande med. Så var det inte 1985. Då satt man och fyllde i sin egna lilla tabell som man klippt ur dagstidningen och sen satt man där med familjen, åt varma smörgåsar vid tv-n, då handla det om enkväll per år, sen var det roliga slut. Nej nog har det blivit bättre med åren alltid.

Alla hjärtans dag

jag vet att många anser att "alla hjärtans dag" är kommersiellt trams. jag håller inte med. Man behöver ju inte plöja ner massa pengar i det. Bara det där att skicka en liten hälsning via sms till någon man bryr sig om räcker väl alldeles utmärkt. Klart det är kul om man har någon, men även en singel utan barn kan ju hänge sig lite åt romantiskt trams. Vem vet, man kanske väckt en tanke hos någon som inte funnits där tidigare genom det där sms:et. märkligare saker har hänt, eller hoppet är det sista som överger en. Välj själva hur ni vill se på det.

Hockey är religion

Jag vill minnas att det var kallt. Jag vill minnas att det var måndagen efter sportlovet. De olympiska spelen i Lillehammer var över och på söndagen hade Sverige tagit sitt första olympiska guld i hockey. Forsberg var superstjärnan som sänkte Kanada, Forsberg och Salo. Redan då var jag överförtjust i hockey. Jag gick första året på gymnasiet. Jag hade lyckats med bedriften att få underkänt i ämnet " bild" vilket delvis grundade sig i att jag förolämpat bildläraren genom att antyda att hen var pervers om man utgick från den konst som bildläraren skapat. Delvis grundade sig bottenbetyget i det trista faktum att jag enbart kunde rita streckgubbar. Jag hade även lyckats med bedriften att Fucka up i " miljökunskap" låt oss säga så här, mitt första år på gymnasiet hade inte varit en framgångssaga. 

Hur som helst för tjugo år sen vann Sverige olympiskt guld i hockey. En milstolpe i svensk hockeyhistoria. Det kändes så rättvist. Kanada hade spelat fult men det hjälpte inte. I ett straffavgörandet vann Sverige tillslut. Det måste ha varit en av de mest spännande finalerna i olympisk hockeyhistoria, möjligen var finalen mellan Kanada- USA 2010 i samma nivå, men bara möjligen. 

Känslan var magisk då jag kom till skolan. Alla pratade om os-finalen. Sveriges statsminister hette Carl Bildt och politiken började komma allt högre upp på agendan. Det var valår. Men den morgonen var det bara hockey som gällde. Hockey var samtalsämnet på allas läppar. En oförglömlig final för de som följde den på tv. 

leksaker

Den där känslan då man var barn och drömde om en leksak visst var den härlig. Man gick och kika på den där leksaken, och man drömde och fantiserade. Allt som oftast handlade det om lego för min del. Ibland var leksaken precis  rolig som man trodde men allt som oftast var det inte ens i närheten av ens drömmar och fantasier. Den där känslan innan man fick leksaken var själva grejen. Just den känslan vill jag inte vara utan. De där drömmarna och fantasierna, den där känslan som man hade då man var fem år vill jag klamra mig fast vid. Det är nog därför som jag är så pryltokig. Så var det med tillexempel  min IPhone. Jag gick och fantisera och drömde om en iPhone i flera år innan jag väl skaffade mig en. Nu visade det sig ju att Iphonen var ännu roligare i verkligheten än i fantasin. Det kanske är så om man går och drömmer om en pryl i flera år då blir det bra. Man hinner kolla upp prylen, den blir en återkommande dröm. Jag skiter i vad omgivningen tycker. Det finns en mentalitet hos somliga om att det är barnsligt att vara så som jag är. Vem bryr sig? Jag har aldrig försökt dölja att jag är galen i prylar. När jag väl skaffat en grej då måste jag hitta något nytt att drömma om. Just nu kretsar nog drömmarna om en ny systemkamera, en som är mer up to data än den jag redan har. Vad är det som är grejen med den? Den kamera jag drömmer om kan spela in rörlig film. Bara en sådan sak får mina drömmar att ta fart.

sotji

De olympiska spelen står för dörren. Jag älskar vinteridrotter och det är något speciellt med de olympiska spelen. Första gången som jag verkligen följde de olympiska spelen var 1988. Jag vill minnas att "Billan Westin" var stor på den tiden och att Finland tog medlaj i hockeyn. Då var det Calgary, nu är det Sotji. Sverige lyckades ändå ta 6 medaljer då 1998. Värst måste ju Salt Lake City ha varit. Men det glömmer vi nu. Jag medger att jag sett fram mot detta os de senaste 15 månaderna. Det är ärtan så jag har haft en egen liten "räkna-ner-kalender" så från och med nu blir det väl os för hela slanten från morgon till kväll, nu som då.

Instagram min dagbok

Jag använder instagram som en gotofagbok. Det i sig är kanske inte så märkligt. Möjligen egocentriskt. Å andra sidan jag är inte ensam om det heller. Jag har aldrig skrivit dagbok i hela mitt liv. Orsakerna är säkert många, en av dem är att det känts besvärligt, omständigt liksom. Många använder en blogg som en form av dagbok. Den tanken har aldrig roat mig. Men instagram funkar utmärkt. Nå väl jag ställer mig en fråga. Jag använder instagram för att minnas det som jag vill minnas. Vad jag pt just den där kvällen eller vad jag gjorde under juni eller hur vida det var regn eller sol på midsommarafton 2012. Frågan jag ställer mig är enkel. " Hjälper jag mig själv eller stjälper jag mig själv?" Jag tyckte det kändes smart. Tanken gick ungefär i den här banan. Om jag fotar allt, dokumenterar allt ja då behöver jag ju inte belasta utrymmet på hårddisken bakom pannbenet utan använda den lilla kapacitet som trots allt finns där till något bättre. Dock finns ett problem, när jag nu avlastar min hjärna på detta sätt, kommer jag göra den slöare. Kommer den rasa ihop lite tidigare än om den fått kämpat med att minnas huruvida det var regn eller sol midsommar 2012. Just sådana små tankar dyker upp och tar plats i min hjärna så här på kvällskvisten. Lite så kan det vara att vara en singel utan barn. Man har jävligt mycket tid att låta tankarna fara och ha sig, på gott och ont.