Tack för 2013

Tack alla ni, alla ni vänner och bekanta, alla ni twittrare, instagramfreaks och alla ni som läst denna blogg under hösten 2013. Tack för i år. Det har varit underbart. Nu kör vi, låt oss göra 2014 minst lika underbart och minnesvärt. Vi ses 2014

små hemligheter

Det kan gömma sig stora hemligheter i mycket små detaljer. Väldigt små saker kan vara väldigt stora. Hemligheter som inte kan eller får yppas. Det sopas igen. Hemligheter so inte kan delas med vem som helst. Små detaljer, små saker som blir väldigt tydliga i det stora sammanhanget.

Det finns situationer som är magiska. Då man har lite av flera världar och någon form av balans råder mellan dem. Då finns det de där stora tydliga ställningstagandena, huvudlinjen, men mellan andetagen göms hemligheterna. De blir så tydliga i kontrasten. Man påminns om dem.  Några små signaler so tränger in och stör den huvudsakliga radiotrafiken men som ändå snappas upp.

Man påminns, det som man påminns om skulle kunna vända upp oh ner på allt, eller så skulle det kunna komplettera, skapa det komplexa som krävs för att det ska finnas en genuin helhet. Det beror troligtvis om hur man väljer att se på det. Är det ett problem eller är det en tillgång? Genom att föra ett sådant resonemang bedrar man sig själv. Frågan är ju mycket mer konkret än så. Det handlar om att göra ett val, agera, eller förbli passiv. Några sekunder och hundralappar senare skulle allt vara förändrat. Problemet är att man inte vet om man vill plöja ner de där hundralapparna i det, och därför blir sekunder ett malande som pågår i år. På grund av att man inte investerar de där hundralapparna växer sekunderna och blir till år. Varför investerar man inte? Kanske just därför att detaljerna skulle så inte längre vara detaljer, och hemligheten skulle inte förbli en hemlighet som mal och som får e att drömma. Kanske det i sig har ett värde. Att inte göra de investeringen kan i sig vara en investering. Hemligheten i sig kan ha ett större värde än vad man anar så länge möjligheten finns, och den har alltid funnits. Kanske i slutet av månaden då man ser hur ekonomin ser ut. Kanske i slutet av nästa månad, kanske nästa år, eller kanske när omständigheterna ser lite annorlunda ut. Argument för att tveka, eller argument som gör att hemligheten får förbli en hemlighet, ett par små detaljer som ger ganska så mycket näring till själen och drömmarna. Kanske nästa år?

Misslyckades vi?

Några av personerna i sällskapet lärde jag känna för 30 år sen bokstavligen, andra för tjugo år sen bokstavlige. Vi sitter där och allt är surrealistiskt. Det vilar ett vemod över stämningen. Vi har egentligen inte setts på minst tio år överhuvudtaget, ändå har vi haft en resa ihop i skeden av våra liv där det mesta sätter sina spår.

Det finns en sorg. Fyra har inte skaffat barn, inge familj, ingen stadig flickvän. Jag är en av dem. Tröttheten märks. En trötthet som är oidentifierbar. Två har barn och de två kom in senare i berättelsen, betydligt senare. En är gift. fem singlar, en gift och tre som inte har fått barn i ett sällskap där alla passerat 35. Snacka om ”singel utan barn” och desto mer vi pratar om det så inser vi att vi tre som varken har en fast relation eller barn långt ifrån är ensamma.

Jag kan inte blunda för det, det känns som ett tilkortakommande. Jag får nästan för mig att de övriga är benägna att hålla med. Vad gjorde vi av våra liv? På sätt och vis har vi levt ganska lika liv, på sätt och vis är det så. Vi kommer från samma bakgrund, alla utom en. Vi har så mycket gemensamt men ändå inte och samtalet glider in på ”de andra” och vi konstaterar at likheterna finns. Hur kunde det blir som det blev? Känslan av att vara ”överlevare” eller ”kungar” infinner sig knappast.  Belysningen är dämpad och i skuggorna ruvar det tragiska, det smärtsamma, det sorgliga och det livsomvälvande. Där bakom soffan, mellan soffans ryggstöd och en väl tapetserad vägg finns det som vi inte vill prata om. Det är inte bara sorg, det är inte bara ensamhet utan tyvärr en död som kommit allt för nära.

Jag är en riktigt dålig gäst. Jag orkar inte vara i det. Det är sanningen. Jag sitter och skickar sms som jag hoppas ska ta mig in i framtiden, bort från nuet, och bort från det förflutna. Det finns en rädsla, ett obehag och en viss panik som kryper sig allt närmare inpå. Den enda gifta mannen i sällskapet tycks dela in känsla och skruvar oroligt på sig. En annan tycks befinna sig i himlen, lyckligt omedveten om att festen faktiskt tog slut för tio år sen, en annan person vill bara inte. Det är så smärtsamt tydligt. Så sorgligt och smärtsamt tydligt. En person jag känt i 30 år som så uppenbart inte vill.

Jag tror at detta är positivt att detta bara hjälper oss alla, men just där och just då vill jag bara bort. Det som borde vara en fest är en likvaka. Och dom som faktiskt är vinnare inser inte det, eller? De kanske gör det när de vaknar följande dag. Ödets ironi är att vi befinner oss i ett geografiskt område där våra vägar en gång i tiden skiljdes åt, vi som känt varandra en gång för 30 år sen gick åt skilda håll just i det område där vi sitter denna dystra höstkväll. I och med att det skedde lyckades de andra trilla in. Två olika eror som möts, som vävs samman drygt tjugo år senare på en plats där allt e gång i tiden hände. Obegripligt.  Ja står ut i ungefär femtio minuter, sen drar jag. Jag försöker vara artig då jag tar avsked. Men sen försvinner jag. Jag och en person till flyr bort. Bort från dessa singlar utan barn, män i yngre medelåldern.  Bort, och jag behöver ha luft. All energi har gått ur mig och jag gömmer mig resten av kvällen i en folksamling där musiken är hög och fyllan påtaglig och kölden håller om mig tills jag tillåter mig själv att gå hem.

God Jul

Hejsan

Jag vill bara önska er alla en riktigt god jul. Jag hoppas att ni har det hur bra som helst.

på väg

Ibland hamnar man i en märklig situation. Man har lovat sig själv att avsluta något man håller på med. Något som man själv velat från början till slut. Man är inte riktigt i mål. Samtidigt har man redan börjat rörelsen, man har nästan tagit det första steget bort, vidare in i något nytt. Jag har alltid haft den där längtan att ge mig in i lågor nytt. Med åren försöker jag kämpa med att slutföra det jag påbörjat, och kanske har jag blivit bättre på det, det get jag inte, det får andra avgöra. Men ändå finns det en längtan, att ge sig in i något nytt, ta ett steg åt ett helt nytt håll. Det är spännande, livet alltså. Undra om det bara är jag som är sådan eller om det har att göra med att jag är singel utan barn.

När ska man skicka i väg sina "digitala julkort" om de ska vara framme till jul?

Jag minns december 1996. På nätet fanns det ställen där man kunde skicka "digitala julkort" vilket jag naturligtvis gjorde. När människor i min omgivning undrade om jag inte skulle skicka julkort svarade jag att jag minsann gjort det. Jag hade skickat digitala julkort. Om det någonsin funnits en gnutta hopp kring mig hos min omgivning så var det nog den dagen som det hoppet dog. 1996 borde man skickat vanliga pappersjulkort. 

Om jag nu skulle ställa frågan "när ska jag skicka mina digitala julkort" eller vad vi nu ska kalla det för. Publicera en julbid på instagram kanske ligger sanningen närmare skulle betydligt fler förstå vad det var jag prata om i dag i jämförelse mot då, 1996. Jag kanske till och med skulle få seriösa förslag där man tagit hänsyn till att människor kollar instagram då de stannar och tar lite käk längs med motorvägen. Kanske man skulle förklara att just den 22 december mitt på dagen sitter en väldigt stor del av befolkningen och tänder det fjärde adventsljuset och just då kommer de kolla instagram. Sådana kreativa svar kanske man inte får 2013, man fick det absolut inte 1996. 

Och här sitter jag nu med mitt lilla "digitala julkort" om jag knåpat ihop mer eller mindre själv. kan det bli mer "old school?" Jag mins att mina föräldrar kom hem med "tomma kort" som man kunde rita på själv en jul. det här är lite samma sak. Jag tog ett foto och med mina knubbiga små fingrar skrev jag dit "god jul" kan det bli mer old school?

stereo

I början av nittiotalet skaffade jag min första stereo. Det var verklige ett steg i rätt riktning, stereo, spegelvägg och spotlight var liksom ett måste om man skulle ha en chans att överleva högstadiet. Jag hade jobbat ihop pengarna genom att hjälpa bönderna i grannskapet med att ta in hö. Året där på skaffade jag min första cd-spelare. Problemet med CD-skivor var att de var dyra att köpa, så man fick låna kompisar cd-skivor och sen kopierade man dem till kassetband som sedan värderades lika högt som en Picasso. Jag minns då jag kom över Gyllene Tiders samlingsalbum. Det var verkligen svaret på allt. Det kändes farligt med Gyllene tider, deras fräcka låtar som man nog inte förstod innebörden av till fullo, allt jag fatta var att det var farligt. De sjöng om tjejer. Marie i växeln, flickorna på tv2, när vi två blir en, leva livet, puls och ljudet av ett hjärta bara för att nämna några exempel. Man förstod utan att förstå. Det var där resan började. Det var där man tog de första nervösa stegen över ett dansgolv då det var disco i förhoppning om att hon ville dansa. Det var där man berusade sig på doften a parfym och försökte hitta den där koden, den där nyckeln som gjorde att man skulle förstå sig på tjejer. Jag skulle vilja påstå att sökandet efter nyckeln, koden pågår fortfarande och jag tycker inte att jag har kommit ett dugg närmare gåtans svar. Som en man i yngre medelåldern, en singel utan barn har man just inte så mycket annat att roa sig med än att just försöka knäcka de där koden.