Alfons
pappa
Alfons
Åberg känner vi alla till. Vi vet också att han bor med sin pappa. De flesta av
oss har en klar bild av hur Alfons pappa Bertil ser ut. Pappan heter Bertil,
och ja pappa Bertil är 36 år. Det finns källor som bekräftar det, tyvärr. Är Alfons
pappa Bertil urtypen för en 36-åring? "Farbrorn som inte vill va
stor" är 32. Fadersgestalterna i Anders Jacobsson och Sören Olssons böcker
om Sune och Bert, hur gamla är de? Törs man ens fundera på hur gammal Sunes
pappa Rudolf fyller inom kort fyrtio och Fredrik, pappa till Bert har precis
passerat sin fyrtioårskris det har jag hört från säker källa det vill säga
Sören Olsson, en av författarna till Berts dagbok och berättelserna om
Sune.
Jag
röker inte pipa, jag har inga barn, inte heller någon hustru men det andra då?
Sanningen kan vara svår att ta till sig. Tofflor, ett hummande i tid och otid,
lite lagom mossig och menlös och trots att ambitionerna är höga hos dessa
litterära farbröderna blir resultatet inte alltid så lyckat. Lagom mätta herrar,
lagom tillfreds med livet, herrar med några få drömmar kvar som de kämpar med
näbbar och klor för att behålla. Är det sådan man är då man är 36? Jag fruktar
att det troligtvis är så. Att kämpa emot vore ett självbedrägeri utan dess
like, en lögn som ingen tror på. Kanske man ska lufsa i väg självmant med sänkt
huvud mot medelåldern, skippa det där med tatuering och motorcykel, bara ha
vänligheten att ge upp, finna sig och kapitulera, inse fakta. Alfons pappa
Bertil är 36. Det är ett faktum. Det går inte att blunda för.
Alfons
Åberg och hans pappa har vi nog alla stött på som barn. Jag växte upp med
berättelserna om Sune och Bert, och just dessa tre fadersgestalter, dessa män
var som sagt, ja hur beskriver man dem ur ett barns ögon? jag såg dem som
gamla. okej, uråldriga. Nu kommer chocken, jag är lika gammal som Alfons Åbergs
pappa. Det känns inte så kul. Då jag studerar dessa vardagshjältar försöker jag
någonstans hitta likheter med dessa män. Jag som kunde känna igen mig i sagan
om Sune och Berts Dagbok. De var så träffsäkra. så igenkännande, hur är det nu?
ska jag identifiera mig med deras fäder? Vem hade kunnat tro att ödet skulle
sparka mig i baken på ett så bedrövligt sätt. 1985 stod jag utanför
Stråningstorps skola, Sune hade trillat in i min värld. För visso skedde det
via lokalradio men det är mindre viktigt. Nu står jag åter utanför samma skola
och sorterar papper och glas vid återvinningsstationen, och troligtvis är det
så att jag någonstans gått från att vara Sune och Bert och blivit Rudolf och Fredrik.
Hur gick det till? Vill det sig riktigt illa så är det Alfons pappa Bertil som
jag närmast liknar. Tack gode gud för att jag inte röker pipa.
Alla
eventuella desperata försök att göra det bästa av situationen genom att
spendera lite extra tid vid spegeln kommer för en tid framöver kännas lite som
”pärlor till svin” för jag kommer inte se mig själv i spegelbilden, jag kommer
se Alfons pappa och jag kommer vrida och vända på mig för att se om håret
tunnats ur ytterligare högst upp på min hjässa. Jag kommer inse att det kvittar
hur mycket jag än drar in magen och kippar efter andan så finns den där kulan
där. Jag är lika gammal som Alfons pappa.
Det
värsta a allt är att min klagan klingar falskt. Det är det som gör mest ont.
Trots mina minst sagt fåniga försök att se smalare ut genom att dra in magen
varje gång jag passerar en spegel, trots de där rynkorna och ett hårfäste som
kryper allt högre upp för varje dag, mer eller mindre bokstavligen så är jag
nöjd. Då jag var i samma ålder som Sune och Bert tyckte jag nog att mitt liv
stämde överens med deras ganska så bra. Jag är rädd för att jag trivs lika bra
med livet som Rudolf och Fredrik gör. Det är märkligt. Nu när man är hopplöst
ute, när man är allt annat än rätt så är man ganska lycklig på något väldigt
skruvat obegripligt sätt. Okej, jag gillar Bertils tofflor. Okej, jag går inte
omkring med tidningen under armen i förhoppning om att få avnjuta dagens alla
rubriker så fort chansen ges med en kopp kaffe och en god pipa. Jag går runt
med en ipad i näven, en cigg och en kopp kaffe, så nog finns det skillnader.
Men ändå. Jag känner mig lycklig i det. Hur kunde man vara så olycklig över sin
egen hopplöshet då man var 13 och hur kan man vara så tillfreds och trivas med
sin egna hopplöshet, samma hopplöshet då man är 36? Kanske är det tiden som
brutit ner motståndet och ens missnöje kring ens egna person. Man kanske
gillade läget någonstans på vägen. Kanske är det så att man bara blivit så van
att morgon efter morgon och inse att man är den man är. Bilden av Bertil,
Rudolf och Fredrik tycks nog stämma in på mig, bara jag slutar ömka mig själv.
Det spelar ingen roll hur mycket jag drar i huden kring ögonen, rynkorna är
där, de är där för att stanna och de kommer få sällskap av ännu fler rynkor.
Kulmagen är ett ständigt pågående projekt, men jag kan raka mig och där igenom
åtminstone dölja det gråa i mitt svarta skägg och kanske på så sätt ändå hålla
en smärre kamp mot tidens gång vid liv, om än en symbolisk sådan. Ändå, desto
mer man smälter in bilderna av dessa litterera fadersfigurer desto mer känner
man igen sig, och för varje varv som tankarna snurrar desto mer tillfreds
känner man sig i situationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar