det är hösten 2013 och jag har semester

Ibland får man möjligheten, eller man kanske skapar den själv att öppna stängda mappar som arkiverats sedan länge. En doft av instängdhet slår emot en. Man flyttas tillbaka i tiden och man minns allt. Det är en form av ett forskningsläge som saknar relevans. Verkligheten ser inte ut så som den en gång i tiden gjorde. I mapparna har tiden stått stilla och verkligheten har sprungit ifrån mapparnas innehåll. Detta innebär på intet sätt att mapparnas innehåll är värdelöst, snarare tvärs om. Mapparnas innehåll är utgångspunkten. Det är en sanning som speglar svunnen tid.

En gång i tiden var det tidningsurklipp, banduptagningar på gamla kassetband eller videoband. Inget av detta finns kvar i dag. De sista delarna av det utplånades för några år sen, de sista videobanden gick samma öde till mötes som tidningsurklippen gjort mer än tio år tidigare. Kanske var det en längtan efter befrielse som blev det arkivets bödel kanske var det tiden. Det var omöjligt att komma åt det som fanns, kassetband och videofilmer var plötsligt ett format som kändes hopplöst, tidningsurklippen var svårarbetat i förhållande till internet som erbjuder det mesta mellan himmel och jord.

Känslan är den samma nu som då. Ämnena är de samma. Det är bara betydligt mer lättarbetat. Kaffekoppen sprider en väldoftande arom, det är ett dunkelt ljus i arbetsrummet och jag sitter där och skriver ner ord i all hast. Jag prövar orden i en sökruta så som man prövar pusselbitar då man lägger ett pussel bestående av 10 000 bitar. De flesta ord är inte direkt fel, men de passar inte. De orden hör till pusslet och de ska ligga i närheten av det område som man rör sig i, men det är inte rätt pusselbit. Ord för ord prövas, då och då hittar man en pusselbit som passar ihop med en annan.

Gammalt, uråldrigt möter nytt. Post-it gifter sig med ”tags.” böcker och tidningar å ena sidan, bildsök å andra sidan. Synonymer blir möjligheter och tiden rusar iväg. Ingenting är glömt, möjligen gömt. Leendet över mina läppar växer då jag kastas tillbaka i tiden till hösten 1995. Löven föll i månadskiftet oktober, november. En mac-dator, ett instängt utrymme, ett stort skrivbord, pärmar, listor och en mac. Hösten 1999 arkivarier, arkiv, känslan av oförmågan att se till en början, lite som snöblindhet, sen blev bilden allt klarare, allt tydligare och det som man såg började så sakta sjunka in i ens medvetande och det knöt sig i magen, det pirrade till och adrenalinet gav en en resa som man älskade.

En iphone, en macdator, post-it, gamla böcker och några namn som man skulle kunna kontakta och be om hjälp för att ta sig vidare i sökandet. Hösten 2013. 1991,1995,1999,2013, olika förutsättningar rent materialistiskt, men samma njutning, samma känsla, samma arbete rent konkret, och samma nyfikenhet och hunger. Det är min värld, det är min lycka, och ingen får störa. Jag öppnar inte dörren om någon skulle knacka på, och jag svarar inte i telefon, jag öppnar inte min e-post. Jag kontaktar möjligen världen, världen får inte under några omständigheter störa mig. Det är lycka, det är semester för mig. Och jag vet att en dag kommer jag få redovisa det arbete som jag lägger grunden till i sökandets stund. På ett eller annat sätt kommer jag få presentera mina slutsatser och tankar, och det är en annan värld, en annan njutning och en helt annan tid. Nu är det hösten 2013 och jag har semester.

alla andra

En del frågor går inte att formulera. Så enkelt är det bara. Inte de frågor som ska agera speglar. ”varför vill man vara som andra” vilket kan besvaras med en lång argumentation för eller emot viljan att vara som alla andra. Redan här kan man om man så önskar se skevheten i spegelns bild. Man tar ställning genom ordval, redan i samma stund som man läser frågan väcks en reaktion inom oss och den reflektionen säger mer än vad vi förstår. Sen får man jobba sig ur denna reaktion på samma sätt som man tar sig ur ett adrenalinpåslag och återvänder till utgångspunkten med logik och förnuft som vapen och sköld. Jag tror en del strävar efter at vara som andra, sträva eter att få med så mycket av sig själv som möjligt innanför normens ram, medan andra strävar efter att skapa ett tydligt avstånd från normens ramar. Om man nu skulle utgå från att detta filosofiska antagande skulle ha någon form av grund, ja då blir frågan desto mer intressant? ”Varför vill man vara som andra?”

Man bör anta att några strävar efter att vara som andra medan andra strävar mot raka motsatsen, möjligen kan man argumentera för att alla strävar efter att vara som alla andra alternativt att alla strävar efter att inte vara som alla andra. Men personligen tycker jag nog ändå att det är roligare att utgå från antagandet att några vill vara som alla andra, medan några strävar efter att inte vara som alla andra. Frågan bör kanske formuleras om helt, eller en ny fråga borde ta sin form i skepnad av en ny spegel: ”Vem vill vara som dom andra?”

Jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte stänga av. Jag vill inte stänga av. Jag njuter av det på ett sätt som troligtvis en porrsurfande hen njuter av att se den ena smaskigheter efter den andra blänka till på skärmen, och jag skrev hen av den enkla orsaken att jag tror att båda kön är ganska duktiga på att konsumera porr. Hur vida så är fallet saknar all relevans, det var liknelsen som möjligen skulle kunna ha ett visst intresse, möjligen, men även det finns orsaker att betvivla. Cigarretter, kaffe, ett vandrande fram och tillbaka, grubblandes rör jag mig från rum till rum. Jag undviker telefoner, facebook skulle defenetivt störa min njutning. Frågan roar mig. Jag ser den som en kil som håller dörren öppen. Jag njuter. Tveklöst njuter jag. Frågan ”varför vill man var som alla andra” en replik i en film som sändes på en av filmkanalerna ”Jesus Henry Christ” från 2011 närmare bestämt. Bara en vanlig ganska enkel replik taget ur sitt sammanhang. Bara en sådan sak.

Jag är ledig. Jag njuter av min ledighet. Jag vill inte bli störd, inte där jag befinner mig för stunden så jag undviker telefonen, och facebook är otänkbart. Det kittlar inom mig att få skriva ner frågan och bädda in den mellan två citationstecken(”) och sen fösa ut den på flödet genom ett tweet och vänta och se. Men klockan 11.23 utgår jag från att lunchen är viktigare för twittrarna än en sådan liten bagatell. Möjligen skulle det hela fungerat drygt tio timmar senare. Möjligen, men det är inte alls säkert.  Jag får behålla frågan själv. Den är som en liten färgad glaspärla som jag värderar lika högt som en kunglighet värderar sina ädelstenar. Det är en liten detalj, ett lagom stort kugghjul som kan placeras i så många olika sammanhang. Det kan ge tankar, det ka skapa debatt, det går att använda som inkörsport till en serie fotografier, möjligheterna är oändliga. Om man använder det rätt ger jag mig fan på att den kan utlösa värdskrig. Detta är inte alls orealistiskt, mänskligheten har kastat sig i krig för betydligt mindre saker genom historien. Ett minne gör det hela väl värt att spendera så mycket energi på frågan. Ett minne. En flicka hos dagmamman fem år gammal säger till en annan flicka: ”när vi blir stora ska vi gifta oss.” dagmammans reaktion blir häftig och handgripligen separerar dagmamman på de båda flickorna fräsandes ”så kan man inte göra, så gör inga andra.” ”vem vill vara som alla andra” eller ”varför ska man vara som alla andra?”

I bästa fall en sändare

Allt finns där i min hand, i min mobil som ryms i min ficka. Det är en så häftig känsla. Allt det lilla, det som ger mig syre i min vardag. En port som ständigt står på glänt till en annan värld. Jag kan skicka en längtansfull hälsning, jag kan titta på bilder som får mig att längta, drunkna i ögon, jag kan se film och jag kan lyssna på musik och kanske jag kan skapa en form av andningshål då tillfället ges, skapa en möjlighet att fly till mina drömmar.

Samtal med mina tankar morgon som kväll hamnar i någon form av digitala post-it lappar. Post-it i neon, post-it i standard gult och så smilies, det har kanske funnits sen tidernas begynnelse, det ä möjligt att det är så, men inte för mig. Både smilies väntade på mig på ungdomsgården 1990, och post-it kom fladdrande från bokhandeln och supermarkets hyllor då man borde ha handlat papper till sina skolböcker. Nu är det andra tider. Nu handlar jag med det som ryms i min ficka via virituella butiker. Och jag älskar den nya tiden.

1992 var jag en kille med för liten veckopeng i förhållande till all musik som kom ut och fyllde skivbutiken. Nu är jag inte alls. Jag finns inte. Jag är möjligen en sändare kanske en mottagare med som kan befinna mig var som helst. Jag sänder ut och jag tar emot. Det finns inget verkligt, ingen substans. Det finns inga mynt i min ficka och jag har ingen plånbok som rymmer ett illa nött fotografier på någon som jag längtar efter, jag har inget fotografi på mig heller. Däremot så har jag digitala foton som jag klippt och beskurit och manipulerat i fotoappar för att härma efter de där planscherna som jag bara kunde drömma om en gång i tiden, den där hösten 1990. De går nog inte att köpa längre, lika lite som man kan köpa lysrör med neonfärgat glas.

Musiken landar i min brevlåda eller direkt ner i Itunes. Filmerna lika så. Och jag ser till att få så mycket som möjligt i digital form, eller så är det hemleverans som gäller. Ärligt talat det är nog ganska få som vet att jag lever, att jag finns på riktigt. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Kanske dog jag 1997, kanske jag är någon som varit begravd se sexton är tillbaka. Ett slitet och rynkigt ansikte. Insjunkna kinder, och en trött men ändå stirrande blick. Vad spelar det för roll? Jag tvivlar på att jag någonsin behöver visa mig.

Vem skulle jag visa mig för i dag? Det är ju inte som 1992 då man kämpade sig igenom ännu en kväll på ett disco, ett disco som började 1992 och slutade 1997. I dag räcker det med ett digitalt foto som snarare reflekterar över ett känslotillstånd i form av droppar i regnbågens alla färger mot en svartvit glasyta. Och det är som jag alltid längtat hit. Det är som om jag hamnat i himlen. Då var jag levande, vinglig i dag finns jag i digital form, jag är en sändare, en mottagare som hittat lösningen på de flesta av livets problem via hemleverans eller så har lösningarna hämtats hem i digital form. Må detta bara vara början på resten av mitt liv.

ett årtionde

Jag vart tonåring, jag vart myndig och jag hann bli sambo under det där årtiondet. Telefonen satt fast i väggen i början och innan årtiondet var slut ägde jag min fösta mobiltelefon.  1991 toppade Roxette min popvärld med Joyride och 1996 var Gyllene tider på återtåg och lagom till våren 2001 var Roxette tillbaka med roomservice och där emellan hade de hunnit släppa ”have a nice day”. Kanske Roxette är mitt nittiotal? Madonna? 1989 kom ”like a prayer” en låt jag fastnade för och år 2000 kom albumet ”Music” även om jag personligen tyckte att några av hennes skivor efter just ”Music” var minst lika bra som ”music.” Nu spelar inte det någon roll, utan nu var frågan om Madonna kan leda mig tillbaka till nittiotalet, den där tiden då jag blev tonåring och sedan vuxen. Madonnas album ”Erotica” präglade och påverkade mig. Filmer som ”Bodycgard” och ”när Lammen tystnar” var några exempel, andra var ”Forest Gump” och ”Fucking Åmål.” ”Sagan om Ringen” och ”Harry Potter” kom på 2000-talet. Batman-filmerna minns jag. ” I lust och fägring stor” minns jag också precis som jag gillade ”Army of lovers” och Guns and roses som hade sin storhetstid i början av 1990-talet. Har detta haft någon som helst betydelse för mig gjort mig till den jag är i dag eller är det bara önsketänkande och efterkonstruktioner. Jag började min tonårsperiod i samband med nittiotalet och han bli sambo innan nittiotalet var slut. Jag är en av dem som var tonåring och hann bli vuxen under detta årtionde. Många av oss som gjorde samma resa under samma tid har redan hunnit bli fyrtio eller är åtminstone på god väg att bli det.

månskensnatt

Det hörs inte ett ljud från stan. Månens ljus lyser upp det mesta. Jag sitter här och klockan börjar närma sig halv två. Det är märkligt tyst. Trots att jag befinner mig i ett område som byggts upp av betong och asfalt råder total tystna. Det känns som om jag lika väl skulle kunna befinna mig landet. 

Jag har suttit och lekt med bilder. Det är något som får mig att varva ner. De där fotoapparna kan roa mig i timmar då jag väl börjar att leka med dem. På något sätt känner jag mig piggare nu då klockan närmar sig 01.30 än vad jag var vid 13.30. Telefonens batteri är minst sagt på upphällning så den ligger på laddning. Hungern börjar göra sig påmind och jag överväger att brygga en kopp kaffe. Det är lite vilket som, antingen kaffe eller så får tystnaden möta tankarna.

Det är märkligt, men bilder har alltid givit mig en form av ro. jag tycker om att titta på bilder och jag är barnsligt förtjust i att ta bilder med mobilen för att sedan bearbeta dem i fotoappar. På sätt och vis tycker jag det är roligare med Iphonen än md systemkameran. det går så snabbt från ögonblicket då bilden tas till man lekt klart med bilden och sen sitter där med något som man funderar på att slänga ut på nätet. Iphonen har man ju ständigt med sig, den finns alltid till hands, ett ypperligt exempel på det är just en månskensnatt klockan 01.30. mer kaffe skulle ge mig fler timmar med mina bilder i iphonen. Mer kaffe skulle kosta på nattsömnen, men gynna lekandet med foton. jag kan inte hjälpa det, men det är väldigt lite som talar för nattsömnen. 

det händer ingenting (förrän man trycker på knappen)

Det händer just ingenting utanför mina fönster. Och det kanske inte heller var väntat. Jag skulle kunna sitta och se hur solen kikar in i det ena fönstret efter det andra och TV4 hittar någon form av program mellan all sin reklam, må så vara att det är en repris av en tv-serie från nittiotalet. Det händer just ingenting förrän man sträcker ut handen, fångar in fjärrkontrollen och trycker på knappen.

Stående vid diskbänken ser jag fläckar av tomatsås och fett som lämnat bacon. Och jag försöker leva efter LCHF i förhoppning om att bekämpa de där extra kilona. Det händer just ingenting alls, det finns ingen som knackar på min dörr och bryter tystnaden. Inte bara så där. Men om jag sträcker ut min hand och fångar in min Iphone då kanske det finns en chans. Om jag lyckas formulera ett textmeddelande och se trycker på knappen, ja då kanske det händer något. Jag trycker på knappen om och om igen, och jag vill tro att det är precis så som man skapar ett liv som är som klippt och skuret för mig.

 Jag tar mig igenom de stora tidningarna genom digital form. Sen vandrar jag vidare till ställen som du säkert aldrig hört talas om. Och jag sveper över landskap som med åren blivit mitt land. Jag är en farkost som är ute på spaningsuppdrag. Jag lägger på minnet och jag gör en analys, sen landar jag. Med sammanpressade käkar sträcker jag ut handen, jag låter fingrarna slå ner likt granater över tangentbordet som är ett oskyldigt offer, en bricka i en kamp för ett liv som jag valt att leva.

Namnen i telefonboken rullar förbi då mitt finger krafsar efter något som skulle kunna kännas rätt. Namnen i min telefonbok rullar förbi som namnen i en eftertext på TV4. Jag har sorterat bort reklamen, den ger mig inget alls. Jag har hållit mig till filmens handling och dragit mig bort varje gång som reklamen kommit in och stört. Jag vet precis vad det är för film som jag vill se och även TV4 kan ibland visa sådana filmer. Nu sker jag någon i telefonboken som har samma smak då det kommer till film. Någon som jag bara kan växla ett par ord med om filmen som jag precis sett. Mitt krafsande finger stannar till och jag trycker på knappen och hen rings upp. Det händer ingenting, absolut ingenting förrän man trycker på knappen.