varför kollektivet

Kollektivet sätter normerna. Gruppmentalitet kan riva murar, skapa en förändring, men det är även gruppmentalitet som kan få människor att bränna häxan på bål, bokstavligen eller lyncha någon, marknaden och kapitalismen är roten till allt det onda låt oss göra revolution. Poeten Fröding gav uttryck för både det ena och det andra vilket inte passade kollektivet och resultatet blev åtal i förhoppning om att denne poet skulle straffas för att han stack ut.  Samma symboler, samma kläder, samma talkör, minsta gemensamma nämnare, och så kryddar vi det gärna med en yttre motståndare.

Det är skönt att vara i en grupp, tillhöra någon. Man behöver inte ensam bära ansvaret, gruppen bär en del av ansvaret, individens börda blir lättare. Men för att så många som möjligt ska få plats måste alla i kollektivet anpassa sig, forma om sig efter kollektivet. Man ska inte sticka ut för mycket. En person som sticker ut passar inte in. En person som inte passar in är ett hot mot kollektivet, för denne person visar att det finns andra alternativ. Det skrämmer, det hotar själva kollektivet. I grupp är man stark. Det spelar inge roll om det är ett fackförbund, hejjarklacken på läktaren eller byalaget ute på den värmländska landsbygden, eller de trogna besökarna på det lilla kapellet. Grupper gör oss starka, vilket kan vara skönt om man känner att man inte orkar lysa ensam. Men den som lyser ensam ka förvisso vara spännande, men samtidigt utgöra ett hot för dem som tvivlar på sin egna förmåga att lysa.

För att kollektivet ska kunna fungera sätter vi upp normer och riktlinjer, vi skapar ett genomsnitt. Allting är genomtänkt och jag tror at syftet i och för sig är gott. Men då kollektivet ser saker som kan sicka ut kan kollektivet reagera med utåtagerande aggressivitet. Det är just det som skrämmer mig med kollektivtänk. Det finns alltid en gräns för vad kollektivet tål innan det kommer en reaktion från gruppen. Sen var de gränsen går varierar ju. Det är inte heller alltid hela gruppen reagerar utan enstaka individer. Och gränserna flyttas med tiden, men det finns en norm, det finns regler, uttalade och outtalade, så här gör man, så här ska man vara, så här ska man tänka för att det ska vara ”rätt” underförstått det finns det som är fel. Det är ”vi” mot ”dom.”

”Varför kan du inte göra som alla andra” eller ”du ska då alltid vara så speciell” och så har vi klassikern ”du ska inte tro at du är något.” andra favoriter är ”sluta drömma” eller ”det här duger väl åt dig, det duger ju åt alla andra” eller varför inte ta ”så här har vi alltid gjort, så här gör vi här, det är så här det fungerar.”

tre grupper som tar sig väldigt olika uttryck, tre väldigt olika fasader, men bygger på samma grund ” vi mot dom” och ”dom som inte är med oss är emot oss” och där med är dessa individer som inte tycker som dessa tre grupper ett hot. Ett hot som gärna ska bekämpas på ett eller annat sätt, i bästa fall med lite sura blickar i värsta fall med fysiskt våld. Konservativa religiösa kretsar är tonläget minst sagt hårt. Det samma gäller naturligtvis ytterligheter av socialism och högerextrema grupper där människor sorteras in efter hudfärg eller religion har det väl funnits en del våld genom åren. Inget av våra tre riksdagspartier stödjer på något sätt sådant agerande. 

Vi mot dom, anpassa dig, tro inte att du är något, sluta dröm, måste du vara så märkvärdig kan du inte göra som alla andra? Sen ställer vi oss frågan hur det kommer sig att en galning ger sig på en kvinna, en gravid kvinna och misshandlar henne så svårt att hon förlorar medvetandet, orsaken ska vara hennes val av kläder, hijab. På samma sätt chockades en värld av Beatels med deras långa hår, och Bowie och hans smink. Flickor ska vara flickor, och pojkar ska vara pojkar.

Varför misshandlades kvinnan? Debatten rasar ganska omgående, kvinnor i hijab är förtryckta, kvinnor med hijab är inte förtryckta. svenskt, osvenskt. Men det som det i grund och botten handlar om är inte något annat än att kvinnan stack ut från normen. Det spelar ju ingen roll, allt annat saknar betydelse hon stack ut. Precis som de två samkönade som gick och höll varandra i hand stack ut. Eller precis som killen som ville ha ros tröja stack ut. Normen bryts.  Varför blev Mannings val kring sin person viktigare än Mannings handlingar, nämligen att välja att läcka information till Wikileaks. Frågan hur vida det var rätt eller inte borde vara det viktiga. Mannings identitesupffattning saknar alla betydelse, ändå blev det en stor fråga. Är det för att media inte hade något bättre att skriva om, är det marknaden och kapitalismens fel, eller är det för att Mannings sticker ut och bryter mot mönstret?

Äktenskapet i bondesamhället fyllde just den funktionen, folk skulle inte springa runt hur som helst, man var tvungen at hålla ihop i grupp för att få mat på bordet. Den som fick barn och inte var gift bröt mot normen och skulle frysas ut, gärna drivas från socken, av det enkla skäl att personen i fråga inte passade in i samhället. Byfånen var viktig, byfånen skulle tjäna som ett avskräckande exempel. Behöver jag fortsätta?

Om och om igen ser vi i historien hur kollektivet försöker fostra individen. Stick inte ut, var inte märkvärdig, gör som alla andra gör, gör som vi alltid gjort. Det vilsna fåret ska fångas upp av kollektivet, annars förvisas eller i värsta fall utplånas. Precis som historien om och om igen visar att det är individen som sticker ut som sedan får kollektivet in på en ny bana. Gandhi, Martin Luther King, Elvis Presley, Madonna för att nämna några.

En ensam singel ska inte gå ensam på bio, en ensam singel ska inte sätta sig vid en bar själv eller planera en semester på egen hand, det sticker ut. Det strider mot kollektivet av just det enkla skälet att en ensam person är just ensam, kollektivet är en grupp. Om man nu är singel ska man åtminstone längta ihjäl sig inombords efter att inte behöva vara ensam, träffa de rätta så man inte längre är ensam. Individ, individualism är farligt, skrämmande för det är motpolen till kollektivet.

Behöver vi alltid en grupp? Kan vi inte lita på att vi var och en lyser starkt nog? Kan vi inte tro på oss själva i stället ör en grupp? Kan vi inte se en människa, en själ i stället för en grupp? Kan vi inte se något vackert i e kvinna som själv valt hijab eller de två samkönade som går och håller varandra i hand, kan vi inte glädjas med dem. Kan vi inte ge kilen som kommer i en rosa tröja till skolan en komplimang. Och kan vi inte se en livsnjutare i stället för en singel, ensam människa som köper en biljett till bion?