alla andra

En del frågor går inte att formulera. Så enkelt är det bara. Inte de frågor som ska agera speglar. ”varför vill man vara som andra” vilket kan besvaras med en lång argumentation för eller emot viljan att vara som alla andra. Redan här kan man om man så önskar se skevheten i spegelns bild. Man tar ställning genom ordval, redan i samma stund som man läser frågan väcks en reaktion inom oss och den reflektionen säger mer än vad vi förstår. Sen får man jobba sig ur denna reaktion på samma sätt som man tar sig ur ett adrenalinpåslag och återvänder till utgångspunkten med logik och förnuft som vapen och sköld. Jag tror en del strävar efter at vara som andra, sträva eter att få med så mycket av sig själv som möjligt innanför normens ram, medan andra strävar efter att skapa ett tydligt avstånd från normens ramar. Om man nu skulle utgå från att detta filosofiska antagande skulle ha någon form av grund, ja då blir frågan desto mer intressant? ”Varför vill man vara som andra?”

Man bör anta att några strävar efter att vara som andra medan andra strävar mot raka motsatsen, möjligen kan man argumentera för att alla strävar efter att vara som alla andra alternativt att alla strävar efter att inte vara som alla andra. Men personligen tycker jag nog ändå att det är roligare att utgå från antagandet att några vill vara som alla andra, medan några strävar efter att inte vara som alla andra. Frågan bör kanske formuleras om helt, eller en ny fråga borde ta sin form i skepnad av en ny spegel: ”Vem vill vara som dom andra?”

Jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte stänga av. Jag vill inte stänga av. Jag njuter av det på ett sätt som troligtvis en porrsurfande hen njuter av att se den ena smaskigheter efter den andra blänka till på skärmen, och jag skrev hen av den enkla orsaken att jag tror att båda kön är ganska duktiga på att konsumera porr. Hur vida så är fallet saknar all relevans, det var liknelsen som möjligen skulle kunna ha ett visst intresse, möjligen, men även det finns orsaker att betvivla. Cigarretter, kaffe, ett vandrande fram och tillbaka, grubblandes rör jag mig från rum till rum. Jag undviker telefoner, facebook skulle defenetivt störa min njutning. Frågan roar mig. Jag ser den som en kil som håller dörren öppen. Jag njuter. Tveklöst njuter jag. Frågan ”varför vill man var som alla andra” en replik i en film som sändes på en av filmkanalerna ”Jesus Henry Christ” från 2011 närmare bestämt. Bara en vanlig ganska enkel replik taget ur sitt sammanhang. Bara en sådan sak.

Jag är ledig. Jag njuter av min ledighet. Jag vill inte bli störd, inte där jag befinner mig för stunden så jag undviker telefonen, och facebook är otänkbart. Det kittlar inom mig att få skriva ner frågan och bädda in den mellan två citationstecken(”) och sen fösa ut den på flödet genom ett tweet och vänta och se. Men klockan 11.23 utgår jag från att lunchen är viktigare för twittrarna än en sådan liten bagatell. Möjligen skulle det hela fungerat drygt tio timmar senare. Möjligen, men det är inte alls säkert.  Jag får behålla frågan själv. Den är som en liten färgad glaspärla som jag värderar lika högt som en kunglighet värderar sina ädelstenar. Det är en liten detalj, ett lagom stort kugghjul som kan placeras i så många olika sammanhang. Det kan ge tankar, det ka skapa debatt, det går att använda som inkörsport till en serie fotografier, möjligheterna är oändliga. Om man använder det rätt ger jag mig fan på att den kan utlösa värdskrig. Detta är inte alls orealistiskt, mänskligheten har kastat sig i krig för betydligt mindre saker genom historien. Ett minne gör det hela väl värt att spendera så mycket energi på frågan. Ett minne. En flicka hos dagmamman fem år gammal säger till en annan flicka: ”när vi blir stora ska vi gifta oss.” dagmammans reaktion blir häftig och handgripligen separerar dagmamman på de båda flickorna fräsandes ”så kan man inte göra, så gör inga andra.” ”vem vill vara som alla andra” eller ”varför ska man vara som alla andra?”