I bästa fall en sändare

Allt finns där i min hand, i min mobil som ryms i min ficka. Det är en så häftig känsla. Allt det lilla, det som ger mig syre i min vardag. En port som ständigt står på glänt till en annan värld. Jag kan skicka en längtansfull hälsning, jag kan titta på bilder som får mig att längta, drunkna i ögon, jag kan se film och jag kan lyssna på musik och kanske jag kan skapa en form av andningshål då tillfället ges, skapa en möjlighet att fly till mina drömmar.

Samtal med mina tankar morgon som kväll hamnar i någon form av digitala post-it lappar. Post-it i neon, post-it i standard gult och så smilies, det har kanske funnits sen tidernas begynnelse, det ä möjligt att det är så, men inte för mig. Både smilies väntade på mig på ungdomsgården 1990, och post-it kom fladdrande från bokhandeln och supermarkets hyllor då man borde ha handlat papper till sina skolböcker. Nu är det andra tider. Nu handlar jag med det som ryms i min ficka via virituella butiker. Och jag älskar den nya tiden.

1992 var jag en kille med för liten veckopeng i förhållande till all musik som kom ut och fyllde skivbutiken. Nu är jag inte alls. Jag finns inte. Jag är möjligen en sändare kanske en mottagare med som kan befinna mig var som helst. Jag sänder ut och jag tar emot. Det finns inget verkligt, ingen substans. Det finns inga mynt i min ficka och jag har ingen plånbok som rymmer ett illa nött fotografier på någon som jag längtar efter, jag har inget fotografi på mig heller. Däremot så har jag digitala foton som jag klippt och beskurit och manipulerat i fotoappar för att härma efter de där planscherna som jag bara kunde drömma om en gång i tiden, den där hösten 1990. De går nog inte att köpa längre, lika lite som man kan köpa lysrör med neonfärgat glas.

Musiken landar i min brevlåda eller direkt ner i Itunes. Filmerna lika så. Och jag ser till att få så mycket som möjligt i digital form, eller så är det hemleverans som gäller. Ärligt talat det är nog ganska få som vet att jag lever, att jag finns på riktigt. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Kanske dog jag 1997, kanske jag är någon som varit begravd se sexton är tillbaka. Ett slitet och rynkigt ansikte. Insjunkna kinder, och en trött men ändå stirrande blick. Vad spelar det för roll? Jag tvivlar på att jag någonsin behöver visa mig.

Vem skulle jag visa mig för i dag? Det är ju inte som 1992 då man kämpade sig igenom ännu en kväll på ett disco, ett disco som började 1992 och slutade 1997. I dag räcker det med ett digitalt foto som snarare reflekterar över ett känslotillstånd i form av droppar i regnbågens alla färger mot en svartvit glasyta. Och det är som jag alltid längtat hit. Det är som om jag hamnat i himlen. Då var jag levande, vinglig i dag finns jag i digital form, jag är en sändare, en mottagare som hittat lösningen på de flesta av livets problem via hemleverans eller så har lösningarna hämtats hem i digital form. Må detta bara vara början på resten av mitt liv.