Som Alfons pappa

Alfons pappa

Alfons Åberg känner vi alla till. Vi vet också att han bor med sin pappa. De flesta av oss har en klar bild av hur Alfons pappa Bertil ser ut. Pappan heter Bertil, och ja pappa Bertil är 36 år. Det finns källor som bekräftar det, tyvärr. Är Alfons pappa Bertil urtypen för en 36-åring? "Farbrorn som inte vill va stor" är 32. Fadersgestalterna i Anders Jacobsson och Sören Olssons böcker om Sune och Bert, hur gamla är de? Törs man ens fundera på hur gammal Sunes pappa Rudolf fyller inom kort fyrtio och Fredrik, pappa till Bert har precis passerat sin fyrtioårskris det har jag hört från säker källa det vill säga Sören Olsson, en av författarna till Berts dagbok och berättelserna om Sune. 

Jag röker inte pipa, jag har inga barn, inte heller någon hustru men det andra då? Sanningen kan vara svår att ta till sig. Tofflor, ett hummande i tid och otid, lite lagom mossig och menlös och trots att ambitionerna är höga hos dessa litterära farbröderna blir resultatet inte alltid så lyckat. Lagom mätta herrar, lagom tillfreds med livet, herrar med några få drömmar kvar som de kämpar med näbbar och klor för att behålla. Är det sådan man är då man är 36? Jag fruktar att det troligtvis är så. Att kämpa emot vore ett självbedrägeri utan dess like, en lögn som ingen tror på. Kanske man ska lufsa i väg självmant med sänkt huvud mot medelåldern, skippa det där med tatuering och motorcykel, bara ha vänligheten att ge upp, finna sig och kapitulera, inse fakta. Alfons pappa Bertil är 36. Det är ett faktum. Det går inte att blunda för. 

Alfons Åberg och hans pappa har vi nog alla stött på som barn. Jag växte upp med berättelserna om Sune och Bert, och just dessa tre fadersgestalter, dessa män var som sagt, ja hur beskriver man dem ur ett barns ögon? jag såg dem som gamla. okej, uråldriga. Nu kommer chocken, jag är lika gammal som Alfons Åbergs pappa. Det känns inte så kul. Då jag studerar dessa vardagshjältar försöker jag någonstans hitta likheter med dessa män. Jag som kunde känna igen mig i sagan om Sune och Berts Dagbok. De var så träffsäkra. så igenkännande, hur är det nu? ska jag identifiera mig med deras fäder? Vem hade kunnat tro att ödet skulle sparka mig i baken på ett så bedrövligt sätt. 1985 stod jag utanför Stråningstorps skola, Sune hade trillat in i min värld. För visso skedde det via lokalradio men det är mindre viktigt. Nu står jag åter utanför samma skola och sorterar papper och glas vid återvinningsstationen, och troligtvis är det så att jag någonstans gått från att vara Sune och Bert och blivit Rudolf och Fredrik. Hur gick det till? Vill det sig riktigt illa så är det Alfons pappa Bertil som jag närmast liknar. Tack gode gud för att jag inte röker pipa. 

Alla eventuella desperata försök att göra det bästa av situationen genom att spendera lite extra tid vid spegeln kommer för en tid framöver kännas lite som ”pärlor till svin” för jag kommer inte se mig själv i spegelbilden, jag kommer se Alfons pappa och jag kommer vrida och vända på mig för att se om håret tunnats ur ytterligare högst upp på min hjässa. Jag kommer inse att det kvittar hur mycket jag än drar in magen och kippar efter andan så finns den där kulan där. Jag är lika gammal som Alfons pappa.

Det värsta a allt är att min klagan klingar falskt. Det är det som gör mest ont. Trots mina minst sagt fåniga försök att se smalare ut genom att dra in magen varje gång jag passerar en spegel, trots de där rynkorna och ett hårfäste som kryper allt högre upp för varje dag, mer eller mindre bokstavligen så är jag nöjd. Då jag var i samma ålder som Sune och Bert tyckte jag nog att mitt liv stämde överens med deras ganska så bra. Jag är rädd för att jag trivs lika bra med livet som Rudolf och Fredrik gör. Det är märkligt. Nu när man är hopplöst ute, när man är allt annat än rätt så är man ganska lycklig på något väldigt skruvat obegripligt sätt. Okej, jag gillar Bertils tofflor. Okej, jag går inte omkring med tidningen under armen i förhoppning om att få avnjuta dagens alla rubriker så fort chansen ges med en kopp kaffe och en god pipa. Jag går runt med en ipad i näven, en cigg och en kopp kaffe, så nog finns det skillnader. Men ändå. Jag känner mig lycklig i det. Hur kunde man vara så olycklig över sin egen hopplöshet då man var 13 och hur kan man vara så tillfreds och trivas med sin egna hopplöshet, samma hopplöshet då man är 36? Kanske är det tiden som brutit ner motståndet och ens missnöje kring ens egna person. Man kanske gillade läget någonstans på vägen. Kanske är det så att man bara blivit så van att morgon efter morgon och inse att man är den man är. Bilden av Bertil, Rudolf och Fredrik tycks nog stämma in på mig, bara jag slutar ömka mig själv. Det spelar ingen roll hur mycket jag drar i huden kring ögonen, rynkorna är där, de är där för att stanna och de kommer få sällskap av ännu fler rynkor. Kulmagen är ett ständigt pågående projekt, men jag kan raka mig och där igenom åtminstone dölja det gråa i mitt svarta skägg och kanske på så sätt ändå hålla en smärre kamp mot tidens gång vid liv, om än en symbolisk sådan. Ändå, desto mer man smälter in bilderna av dessa litterera fadersfigurer desto mer känner man igen sig, och för varje varv som tankarna snurrar desto mer tillfreds känner man sig i situationen.