gott nytt år

Hej

Jag vill bara kika in så här på nyårsaftonens eftermiddag och skicka en liten nyårshälsning till er alla. Tack för detta fantastiska 2014, så kul vi har haft. Jag vill tro och hoppas att 2015 blir minst lika bra. Så ett gott nytt år till er alla vi ses 2015.

den där märkliga känslan

Det är en märklig känsla. Den finns där inombords. Det är nästan som en stress, eller det kanske är att överdriva det hela, men det är som om något ”jagar på en.” ”Man måste passa på man vet aldrig när det är över” och det som jag syftar på som kan vara ”över” är singelskapet. Om det råder ingen tvekan att det är just singelskapet som kan ta slut. Där emot är det mer oklart vad det är som jag vill hinna med. Vad är det som jag känner att jag måste klara av. Jag är ju en såda person som attraheras av filmer som ”Eat pray love” som handlar om en kvinna som precis avslutat en relation och ger sig ut på en resa. Jag är nog inte typen vars första tanke efter seperationen var ”jag måste hitta en ny partner” utan snarare typen som tänkte ”vad fan ska man passa på att göra nu.” Och nu sitter man där och funderar på vad  man ska göra. Om ens liv är ett tomt ark som ligger framför en, vad ska man fylla det med om man är en singel utan barn?

27 december

2000. Snön föll. Tågtrafiken hade varit besvärlig under hela hösten, inte hade den blivit bättre under vintern. Det låg ganska mycket snö över allt. På ett café på Östermalm satt kvinnan. Hon var lång och hade karakteristiska ansiktsdrag. Sittandes i en stol med benen brett isär, armbågarna vilade på knäskålarna, hon satt framåtlutad och hennes händer under käkbenen några centimeter från hakan stöttade upp huvudet. Klädd i en olivgrön täckjacka och svarta leggings och rejäla kängor med kraftig sula hade vi vandrat från centralstationen till cafét. 

Jag var 23 år fyllda och jag hade precis insett att jag blivit singel, att jag så fort som möjligt efter årsskiftet skulle flytta till en egen lägenhet. Jag kan inte påstå att just den detaljen fick mitt hjärta att brista. Jag kan inte heller påstå att just det faktumet stört minn sinnesro de följande åren.

Julen hade lämnat oss och nyåret stod för dörren. Klassiska mellandagar. En stor MTV-gala hade ägt rum i globen och Wyclef Jean och Mary J Blige hade en superhit med låten ”911”. Det kan nog vara så att just där och då tog väldigt mycket sin avstamp. Just där och då på det  där cafét hände det bara. Det var som om det ena efter det bara trillade på utan att egentligen ha någon form av logisk form. Precis lika logiskt som att Feven skulle slå med ”de tio budorden” och Eminem med ”stan” rullade från morgon till kväll på MTV medan jag desperat försökte sno hem låtarna från Napster. Där satt vi en snöig dag i mellandagarna 2000 och smälte julen och andades doften av vår. I smyg åt vi en semla. Det som hände efter det, de dagar som blev månader och år utgör en betydande del av de bloginlägg som jag i dag 14 år senare pumpar ut på denna blogg. Men 27 december 2000 har på sätt och vis ett symboliskt värde, det känns åtminstone så nu när man ser tillbaka på det.

god jul

Nu är då julen åter här. En av alla dessa storhelger. Storhelgerna är ganska komplexa, det är glädjens tid, samtidigt som det är den tid då pressen är som störst. Det är tid för gemenskap, men samtidigt den tid då ensamheten kan kännas som störst. Allt ryms inom ramarna för dessa storhelger. Jag hoppas hur som helst att alla får en riktigt god jul.

en liten påminnelse

Då jag går runt och pyntar inför jul, vilket är något jag verkligen älskar så minns jag hur jag periodvis ägnat mitt boende ett visst intressen. Det har funnits tider då jag försökt piffa upp badrum eller handlat på mig belysning av olika slag. Dessa perioder har varit ganska behagliga. Jag har fått se förändringen direkt framför mina ögon ta form. 

Då jag gett mig in i en sådan period har jag alltid valt att handla relativt billiga prylar. Filosofin har varit mycket enkel. Jag har velat känna att jag har haft råd att kasta allt då jag tröttnat på det. Jag skulle inte vilja bli kvar med föremål bara för att de varit så dyra att köpa in.

Behovet av att förnya uppstår med jämna mellanrum. Det sker betydligt oftare då man handlar billiga saker.  Den där perioden brukar infinna sig till hösten. Man vill ha lite ombonat då det är dags för att mysa. Hela juldekorationen enligt modellen ” ett päron till farsa firar jul” är en påminnelse för mig om hur kul jag kan tycka att det är. Mitt hem är i stort behov av att få in nya möbler, ny belysning och kanske lite andra färgskalor. Allt blev liksom stående då annat dök upp och tog plats i mitt liv. Det var som jag tryckte på pausknappen för några år sen. Kanske är det hög tid att trycka på play och förnya detaljer i hemmiljön inom en snar framtid.

drömmar av glas

Hösten 2000, närmare bestämt december 2000 dök bilden upp på min skärm. Det såg ut som ett konstföremål. Det var något för mig helt unikt och det tilltalade mitt innersta. Det skulle dröja ytterligare tio år innan jag hittade något motsvarande. 2010 kunde jag äntligen köpa in de där föremålen som jag hittade 2000 i december. Priset hade knappt sjunkit alls under 10 års tid. Men jag hade insett att produkterna höll på att försvinna från marknaden.

Samma år som jag köpte de där föremålen, det vill säga sommaren 2010 fick jag syn på min nya längtan. Jag gick sedan runt och spanade in föremålen. Även de kändes som rent konst. Jag upptäckte dem 2010 på sommaren och sommaren 2014 var samlingen fulltalig, eller snarare jag hade de föremål i produktionen som jag verkligen ville ha.  Under resans gång visade det sig ganska snart att det var näst intill omöjligt att titta det jag drömde om ute i butik. De få butiker som fanns kunde inte ta hem föremålen, de fanns inte hos deras grossister, och de som hade de hos sina grossister vägrade göra det eftersom det blev för dyrt. Dessutom var det få eller inga butiksinnehavare som trodde på det som jag gick runt och drömde om. Nu när jag har det jag drömt om kan jag säga att det var mödan värt.

Jag undrar när mitt samlande började. Kanske var det då jag klev in i butiken i Örebro en snöig vårvinterdag på nittiotalet, året kan mycket väl ha varit 1994, som senast 1995. Något som började med ett besök i en liten butik för 20 år känns lika aktuellt i dag som då. Den där känslan av att äga. Den där känslan av att se det som konst, som magiska föremål, lite som museiföremål än något annat. Jag har ständigt ögonen öppna för att kunna utvidga min samling. Pirret när en försändelse anländer till min brevlåda går att likna vid pirret då jag klev in i den där butiken för drygt 20 år sen. Under dessa tjugo år har butikerna kommit, de har spridit sig från storstäder till landsbygd, och dött ut då nätet tagit över. Med tiden förändras det mesta, och med åren har mitt intresse bara vuxit.