2000. Snön föll. Tågtrafiken hade varit besvärlig under hela
hösten, inte hade den blivit bättre under vintern. Det låg ganska mycket snö
över allt. På ett café på Östermalm satt kvinnan. Hon var lång och hade karakteristiska
ansiktsdrag. Sittandes i en stol med benen brett isär, armbågarna vilade på
knäskålarna, hon satt framåtlutad och hennes händer under käkbenen några
centimeter från hakan stöttade upp huvudet. Klädd i en olivgrön täckjacka och
svarta leggings och rejäla kängor med kraftig sula hade vi vandrat från
centralstationen till cafét.
Jag var 23 år fyllda och jag hade precis insett att jag
blivit singel, att jag så fort som möjligt efter årsskiftet skulle flytta till
en egen lägenhet. Jag kan inte påstå att just den detaljen fick mitt hjärta att
brista. Jag kan inte heller påstå att just det faktumet stört minn sinnesro de
följande åren.
Julen hade lämnat oss och nyåret stod för dörren. Klassiska
mellandagar. En stor MTV-gala hade ägt rum i globen och Wyclef Jean och Mary J
Blige hade en superhit med låten ”911”. Det kan nog vara så att just där och då
tog väldigt mycket sin avstamp. Just där och då på det där cafét hände det bara. Det var som om det
ena efter det bara trillade på utan att egentligen ha någon form av logisk
form. Precis lika logiskt som att Feven skulle slå med ”de tio budorden” och
Eminem med ”stan” rullade från morgon till kväll på MTV medan jag desperat
försökte sno hem låtarna från Napster. Där satt vi en snöig dag i mellandagarna
2000 och smälte julen och andades doften av vår. I smyg åt vi en semla. Det som
hände efter det, de dagar som blev månader och år utgör en betydande del av de
bloginlägg som jag i dag 14 år senare pumpar ut på denna blogg. Men 27 december
2000 har på sätt och vis ett symboliskt värde, det känns åtminstone så nu när
man ser tillbaka på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar