en bild säger mer än tusen ord

Jag dras med viss frustration och viss irritation över att jag surfat upp all mobil datatrafik och fyllt på med mer och även surfat upp den potten. Det känns lite som en begränsning. Inte för att jag i vanliga fall brukar använda datatrafiken på mobilen, men ändå. Den där medvetenheten om att jag inte kan gör att jag känner mig aningen instängd och begränsad. Bortskämd som jag är så avskyr jag tanken på att jag är tvingad att vänta tills jag kommer hem innan jag kan få ut dagens bilder, om det nu blir några sådana.

För mig är instagram en dagbok. Det är en loggbok. Jag känner en frustration över att tvingas vänta tills jag kommer hem innan jag kan få upp bilderna. Jag måste vänta, jag har inget val. Samtidigt, för tjugo år sen fick man vänta i veckor innan fotobutiken levererade tillbaka ens bilder, dessutom var man beroende av en rulle. Jag försöker påminna mig själv om det faktumet för att stilla min frustration. Men sanningen är den att det inte hjälper ett dugg. Jag vill att det ska finnas en valmöjlighet, och jag vill att det ska gå snabbt. Hur kan jag som vuxit upp med papperskort i ett fotoalbum ha så bråttom att jag inte kan vänta i ett par timmar. Jag borde vara så gammal att jag skulle kunna sitta och hävda att allt var bättre förr, men uppenbarligen så har jag på just detta plan anpassat mig till den tid som jag lever i. Det måste ske här och nu på en gång.

Instagrammandet är extremt viktigt för mig. Dels för att det fungerar som en dagbok och dels för att påminna mig om att jag faktiskt gör saker, jag påminns om de små sakernas storhet i min vardag. Det där som jag tog för givet en gång i tiden. Det är inte så att hela världen behöver se, nej instagram är ett smidigt sätt att lagra mina fotografiska spår, och allt bokförs snyggt och prydligt utan att ta plats på min hårddisk eller riskera att hamna i en mapp och glömmas bort. Hur kunde det bli så här? Hur kunde jag bli så indoktrinerad at några timmar får mig att slita mitt hår. Det är ju inte likes som är det viktiga. Hur kunde det bli så att en bilddagbok skatar jag högre än tex facebook och statusuppdateringar.  Varför bild och inte det skrivna ordet? Varför ett par rörelser med tumen och så är det klart framför att skriva några rader. Varför lever jag efter filosofin:”en bild säger mer än tusen ord.” När uppstod mitt gillade för foto?