finns det ingen lycka i prylar?

Jag sitter och stirrar på skärmen. Budgivningen närmar sig sitt slut. Med åren har jag lärt mig att lägga ett max utifrån vad jag tycker att det är värt. Det är timmar kvar innan budgivningen går ut och jag vet att buden kan hagla in de två sista timarna. Jag ställer mig frågan om just detta föremål är värt de där konorna. Kan jag köpa lyckan.

Rädslan finns alltid där för att jag ska bli fartblind. Medvetenheten säger mig att vad än jag köper finns det en risk för att föremålet snart hamnar i en låda ute i förrådet. Jag är medveten om att  det finns en glädje i att vara med och buda, pressa upp priset, fast helst vill jag inte vinna. Det är som att jag inte vill bli sittande där med ”svarte Petter.” Den andra lilla triggen är då man väl vunnit så levereras varan. Man hittar den där i postlådan. Just dessa inslag ser jag som riskfaktorer som skrämmer mig. Det finns en bismak av något destruktivt över det hela.

Lyckan är då man faktiskt hittar något som man velat ha. Det är oftast något litet. Jag hade länge närt en längtan efter att köpa ett timglas med färgad sand. Då jag väl hittade ett litet timglas var jag beredd på att gå hur långt som helst för att vinna. I dag ligger timglaset på en bänk i vardagsrummet och jag är den första att mede att det där timglaset fortfarande år det att pirra till inom mig. Då jag var liten stod ett sådant timglas på en träkista ute i en hall i en trerumslägenhet. Jag hatade lägenheten och personerna som bodde i lägenheten och jag avskydde orsaken till att jag befann mig i den lägenheten från måndag till fredag under mer än ett års tid. Men just timglaset som stod på den där kistan älskade jag. Jag brukade på det om och om igen. Den fina färgade sanden rann sakta genom glaset. Varje gång jag kom satte jag mig på kistan för att ta av mig skorna. Varje gång jag skulle ut från den där lägenheten vände jag åter på timglaset. Än i dag mer än 30 år senare har jag ännu inte riktigt försonats med det bostadsområdet. Jag undviker det i största möjliga mån. I dag har jag tagit med mig det enda som jag gillade där, timglaset. Och ja lyckan är sann då jag ser på timglaset. Är det verkligen sant att man inte kan bli lycklig av prylar? Tillåt mig att känna vissa tvivel inför den teorin.