varför tar man inte tag i det

Varför är det så svårt att göra rätt mot sig själv? Man vet att man mår bra av en sak, men ändå så gör man inte det som man mår bra av. Man dricker e kopp kaffe för mycket och ett glas vatten för lite. Det är ju ensak då man ”unnar” sig något, då man ger sig själv lite guldkant och belönar sig själv. Men då det inte är en belöning, då det inte är at unna sig, då man väljer en kopp kaffe fast ett glas vatten egentligen vore guldkant.

Varför stannar man inne och sitter i soffan och blir bara mer och mer seg och tappad på energi då en promenad skulle vara det bästa lyckopillret. Varför ger man inte sig själv just en promenad. Det vore ju det som skulle ge dagen ett lyft. Det är skillnad på att anse att det är besvärligt med en promenad, att man inte orkar, att det stressar en och så vidare. Men då man sitter där och det inte är ”ett måste” utan det bästa lyckopillret man kan tänka sig och man väljer bort det. Hur fungerar man då? Vad är det för mekanismer inom en som får en att sitta kvar och inte ens försöka ta sig utanför dörren? Det har jag spenderat allt för lång tid på att grubbla över utan att egentligen kommit så mycket längre i mitt grävande. Varför ger man inte sig själv det bästa, då det vore så enkelt.