en tänkt målgrupp

Jag sitter med noteringarna framför mig. ”bilderna ska attrahera en grupp som inte gör mycket väsen av sig.” Bredvid denna fras står nan som Lady Gaga, Madonna, Dita von Teese. Försök att förmedla en känsla som ska attrahera och tilltala en tänkt målgrupp som man inte känner till, och detta ska ske genom bilder. Lycka till.

Genast sitter jag och tänker på ”filter” och nyanser. Jag funderar på att använda ny teknik med billiga appar. Jag lockas av tanken att tänka 90-tal.  Ändå är jag vilsen. Ändå vet jag inte vart jag ska ta vägen med det. En person i min absoluta närhet behöver bilderna.

Jag är inte helt säker på att jag är inne på rätt spår. Det känns som jag snarare gett mig in på upptrampade stigar, det vill säga film och popmusik snarare än att söka en känsla att förmedla som ska attrahera en tänkt och för mig okänd målgrupp. Jag undrar om jag ens haft någon som helst kontakt med de tänkta målgruppen. Jag undrar om jag ens sett spår av den tänkta målgruppen.

Jag fördjupar mig åter i namnen Madona, Dita von Teese och Lady gaga. Jag är bekant med de två sistnämnda men kan inte refferera till dem. De ger mig ingen känsla av så många skäl. Den främsta orsaken är kanske att Dita von Teese är för mig 2000 och Lady Gaga är 2010. Jag sätter snabbt dessa två namn inom en parantes, och skriver i stället till Alice Cooper och Cher. Dessa båda kan jag refferera till. Det känns lite märkligt att stänga dörren till 2000-talet och till 2010-taket men jag acceptera att det helt enkelt inte är där jag ka fokusera mig på att söka just den känslan som ska attrahera en tänkt målgrupp som jag inte vet någonting om.

Bildsök, sök på youtube, namnen på listan känns rätt. ” If I could turn back time” och ”poison” känn minst lika självklara som ”human  Nature” och ”justify my love.” Skiljde sig sättet att angripa ett ämne på 80 och 90-talet sig så enormt mycket från 2000-talet och 2010-talet. Jag som är färgad av min tid säger självklart ”ja” och tillägger snabbt:” på 90-talet var hycklandet mindre, friheten större och individens självstyre starkare än någonsin.” Samtidigt jag är inte objektiv och jag är ett barn av min tid. Med mina glasögon ska jag måla en bild som ska tilltala en tänkt och för mig okänd målgrupp som lever och andas tjugo år efter att mina referenser skapades. Varför ger jag mig in på sådant här? Hybris? Mallighet? Tristess, för mycket tid att slå ihjäl eller en och skär nyfikenhet?