Tack alla ni, alla ni vänner och bekanta, alla ni twittrare,
instagramfreaks och alla ni som läst denna blogg under hösten 2013. Tack för i
år. Det har varit underbart. Nu kör vi, låt oss göra 2014 minst lika underbart
och minnesvärt. Vi ses 2014
En man i yngre medelåldern som skriver om allt mellan himmel och jord där singellivet är den röda tråden. Om man läser min blogg noga kan man skymta fragment av min humor som är torr och aningen syrlig som vitt vin. Denna blogg är snaras kåseri än absoluta sanningar, snarare hypotetiska resonemang än propaganda, snarare skönlitteratur än föreläsningar. Detta är en del av "Cirkus PPQ följ mig gärna på twitter https://twitter.com/cirkusppq eller instagram @cirkusppq
tisdag 31 december 2013
måndag 30 december 2013
små hemligheter
Det kan gömma sig stora hemligheter i mycket små detaljer. Väldigt
små saker kan vara väldigt stora. Hemligheter som inte kan eller får yppas. Det
sopas igen. Hemligheter so inte kan delas med vem som helst. Små detaljer, små
saker som blir väldigt tydliga i det stora sammanhanget.
Det finns situationer som är magiska. Då man har lite av
flera världar och någon form av balans råder mellan dem. Då finns det de där
stora tydliga ställningstagandena, huvudlinjen, men mellan andetagen göms
hemligheterna. De blir så tydliga i kontrasten. Man påminns om dem. Några små signaler so tränger in och stör den
huvudsakliga radiotrafiken men som ändå snappas upp.
Man påminns, det som man påminns om skulle kunna vända upp
oh ner på allt, eller så skulle det kunna komplettera, skapa det komplexa som
krävs för att det ska finnas en genuin helhet. Det beror troligtvis om hur man
väljer att se på det. Är det ett problem eller är det en tillgång? Genom att
föra ett sådant resonemang bedrar man sig själv. Frågan är ju mycket mer
konkret än så. Det handlar om att göra ett val, agera, eller förbli passiv. Några
sekunder och hundralappar senare skulle allt vara förändrat. Problemet är att
man inte vet om man vill plöja ner de där hundralapparna i det, och därför blir
sekunder ett malande som pågår i år. På grund av att man inte investerar de där
hundralapparna växer sekunderna och blir till år. Varför investerar man inte? Kanske
just därför att detaljerna skulle så inte längre vara detaljer, och hemligheten
skulle inte förbli en hemlighet som mal och som får e att drömma. Kanske det i
sig har ett värde. Att inte göra de investeringen kan i sig vara en
investering. Hemligheten i sig kan ha ett större värde än vad man anar så länge
möjligheten finns, och den har alltid funnits. Kanske i slutet av månaden då
man ser hur ekonomin ser ut. Kanske i slutet av nästa månad, kanske nästa år, eller
kanske när omständigheterna ser lite annorlunda ut. Argument för att tveka,
eller argument som gör att hemligheten får förbli en hemlighet, ett par små
detaljer som ger ganska så mycket näring till själen och drömmarna. Kanske
nästa år?
fredag 27 december 2013
Misslyckades vi?
Några av personerna i sällskapet lärde jag känna för 30 år
sen bokstavligen, andra för tjugo år sen bokstavlige. Vi sitter där och allt är
surrealistiskt. Det vilar ett vemod över stämningen. Vi har egentligen inte
setts på minst tio år överhuvudtaget, ändå har vi haft en resa ihop i skeden av
våra liv där det mesta sätter sina spår.
Det finns en sorg. Fyra har inte skaffat barn, inge familj,
ingen stadig flickvän. Jag är en av dem. Tröttheten märks. En trötthet som är
oidentifierbar. Två har barn och de två kom in senare i berättelsen, betydligt
senare. En är gift. fem singlar, en gift och tre som inte har fått barn i ett
sällskap där alla passerat 35. Snacka om ”singel utan barn” och desto mer vi
pratar om det så inser vi att vi tre som varken har en fast relation eller barn
långt ifrån är ensamma.
Jag kan inte blunda för det, det känns som ett
tilkortakommande. Jag får nästan för mig att de övriga är benägna att hålla
med. Vad gjorde vi av våra liv? På sätt och vis har vi levt ganska lika liv, på
sätt och vis är det så. Vi kommer från samma bakgrund, alla utom en. Vi har så
mycket gemensamt men ändå inte och samtalet glider in på ”de andra” och vi
konstaterar at likheterna finns. Hur kunde det blir som det blev? Känslan av
att vara ”överlevare” eller ”kungar” infinner sig knappast. Belysningen är dämpad och i skuggorna ruvar
det tragiska, det smärtsamma, det sorgliga och det livsomvälvande. Där bakom
soffan, mellan soffans ryggstöd och en väl tapetserad vägg finns det som vi
inte vill prata om. Det är inte bara sorg, det är inte bara ensamhet utan
tyvärr en död som kommit allt för nära.
Jag är en riktigt dålig gäst. Jag orkar inte vara i det. Det
är sanningen. Jag sitter och skickar sms som jag hoppas ska ta mig in i
framtiden, bort från nuet, och bort från det förflutna. Det finns en rädsla,
ett obehag och en viss panik som kryper sig allt närmare inpå. Den enda gifta
mannen i sällskapet tycks dela in känsla och skruvar oroligt på sig. En annan
tycks befinna sig i himlen, lyckligt omedveten om att festen faktiskt tog slut
för tio år sen, en annan person vill bara inte. Det är så smärtsamt tydligt. Så
sorgligt och smärtsamt tydligt. En person jag känt i 30 år som så uppenbart
inte vill.
Jag tror at detta är positivt att detta bara hjälper oss
alla, men just där och just då vill jag bara bort. Det som borde vara en fest
är en likvaka. Och dom som faktiskt är vinnare inser inte det, eller? De kanske
gör det när de vaknar följande dag. Ödets ironi är att vi befinner oss i ett
geografiskt område där våra vägar en gång i tiden skiljdes åt, vi som känt
varandra en gång för 30 år sen gick åt skilda håll just i det område där vi
sitter denna dystra höstkväll. I och med att det skedde lyckades de andra
trilla in. Två olika eror som möts, som vävs samman drygt tjugo år senare på en
plats där allt e gång i tiden hände. Obegripligt. Ja står ut i ungefär femtio minuter, sen drar
jag. Jag försöker vara artig då jag tar avsked. Men sen försvinner jag. Jag och
en person till flyr bort. Bort från dessa singlar utan barn, män i yngre
medelåldern. Bort, och jag behöver ha
luft. All energi har gått ur mig och jag gömmer mig resten av kvällen i en
folksamling där musiken är hög och fyllan påtaglig och kölden håller om mig
tills jag tillåter mig själv att gå hem.
tisdag 24 december 2013
måndag 23 december 2013
på väg
Ibland hamnar man i en märklig situation. Man har lovat sig själv att avsluta något man håller på med. Något som man själv velat från början till slut. Man är inte riktigt i mål. Samtidigt har man redan börjat rörelsen, man har nästan tagit det första steget bort, vidare in i något nytt. Jag har alltid haft den där längtan att ge mig in i lågor nytt. Med åren försöker jag kämpa med att slutföra det jag påbörjat, och kanske har jag blivit bättre på det, det get jag inte, det får andra avgöra. Men ändå finns det en längtan, att ge sig in i något nytt, ta ett steg åt ett helt nytt håll. Det är spännande, livet alltså. Undra om det bara är jag som är sådan eller om det har att göra med att jag är singel utan barn.
söndag 22 december 2013
När ska man skicka i väg sina "digitala julkort" om de ska vara framme till jul?
Jag minns december 1996. På nätet fanns det ställen där man kunde skicka "digitala julkort" vilket jag naturligtvis gjorde. När människor i min omgivning undrade om jag inte skulle skicka julkort svarade jag att jag minsann gjort det. Jag hade skickat digitala julkort. Om det någonsin funnits en gnutta hopp kring mig hos min omgivning så var det nog den dagen som det hoppet dog. 1996 borde man skickat vanliga pappersjulkort.
Om jag nu skulle ställa frågan "när ska jag skicka mina digitala julkort" eller vad vi nu ska kalla det för. Publicera en julbid på instagram kanske ligger sanningen närmare skulle betydligt fler förstå vad det var jag prata om i dag i jämförelse mot då, 1996. Jag kanske till och med skulle få seriösa förslag där man tagit hänsyn till att människor kollar instagram då de stannar och tar lite käk längs med motorvägen. Kanske man skulle förklara att just den 22 december mitt på dagen sitter en väldigt stor del av befolkningen och tänder det fjärde adventsljuset och just då kommer de kolla instagram. Sådana kreativa svar kanske man inte får 2013, man fick det absolut inte 1996.
Och här sitter jag nu med mitt lilla "digitala julkort" om jag knåpat ihop mer eller mindre själv. kan det bli mer "old school?" Jag mins att mina föräldrar kom hem med "tomma kort" som man kunde rita på själv en jul. det här är lite samma sak. Jag tog ett foto och med mina knubbiga små fingrar skrev jag dit "god jul" kan det bli mer old school?
lördag 21 december 2013
stereo
I början av nittiotalet skaffade jag min första stereo. Det
var verklige ett steg i rätt riktning, stereo, spegelvägg och spotlight var
liksom ett måste om man skulle ha en chans att överleva högstadiet. Jag hade jobbat
ihop pengarna genom att hjälpa bönderna i grannskapet med att ta in hö. Året
där på skaffade jag min första cd-spelare. Problemet med CD-skivor var att de
var dyra att köpa, så man fick låna kompisar cd-skivor och sen kopierade man dem
till kassetband som sedan värderades lika högt som en Picasso. Jag minns då jag
kom över Gyllene Tiders samlingsalbum. Det var verkligen svaret på allt. Det
kändes farligt med Gyllene tider, deras fräcka låtar som man nog inte förstod
innebörden av till fullo, allt jag fatta var att det var farligt. De sjöng om
tjejer. Marie i växeln, flickorna på tv2, när vi två blir en, leva livet, puls
och ljudet av ett hjärta bara för att nämna några exempel. Man förstod utan att
förstå. Det var där resan började. Det var där man tog de första nervösa stegen
över ett dansgolv då det var disco i förhoppning om att hon ville dansa. Det
var där man berusade sig på doften a parfym och försökte hitta den där koden,
den där nyckeln som gjorde att man skulle förstå sig på tjejer. Jag skulle
vilja påstå att sökandet efter nyckeln, koden pågår fortfarande och jag tycker
inte att jag har kommit ett dugg närmare gåtans svar. Som en man i yngre
medelåldern, en singel utan barn har man just inte så mycket annat att roa sig
med än att just försöka knäcka de där koden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)