Misslyckades vi?

Några av personerna i sällskapet lärde jag känna för 30 år sen bokstavligen, andra för tjugo år sen bokstavlige. Vi sitter där och allt är surrealistiskt. Det vilar ett vemod över stämningen. Vi har egentligen inte setts på minst tio år överhuvudtaget, ändå har vi haft en resa ihop i skeden av våra liv där det mesta sätter sina spår.

Det finns en sorg. Fyra har inte skaffat barn, inge familj, ingen stadig flickvän. Jag är en av dem. Tröttheten märks. En trötthet som är oidentifierbar. Två har barn och de två kom in senare i berättelsen, betydligt senare. En är gift. fem singlar, en gift och tre som inte har fått barn i ett sällskap där alla passerat 35. Snacka om ”singel utan barn” och desto mer vi pratar om det så inser vi att vi tre som varken har en fast relation eller barn långt ifrån är ensamma.

Jag kan inte blunda för det, det känns som ett tilkortakommande. Jag får nästan för mig att de övriga är benägna att hålla med. Vad gjorde vi av våra liv? På sätt och vis har vi levt ganska lika liv, på sätt och vis är det så. Vi kommer från samma bakgrund, alla utom en. Vi har så mycket gemensamt men ändå inte och samtalet glider in på ”de andra” och vi konstaterar at likheterna finns. Hur kunde det blir som det blev? Känslan av att vara ”överlevare” eller ”kungar” infinner sig knappast.  Belysningen är dämpad och i skuggorna ruvar det tragiska, det smärtsamma, det sorgliga och det livsomvälvande. Där bakom soffan, mellan soffans ryggstöd och en väl tapetserad vägg finns det som vi inte vill prata om. Det är inte bara sorg, det är inte bara ensamhet utan tyvärr en död som kommit allt för nära.

Jag är en riktigt dålig gäst. Jag orkar inte vara i det. Det är sanningen. Jag sitter och skickar sms som jag hoppas ska ta mig in i framtiden, bort från nuet, och bort från det förflutna. Det finns en rädsla, ett obehag och en viss panik som kryper sig allt närmare inpå. Den enda gifta mannen i sällskapet tycks dela in känsla och skruvar oroligt på sig. En annan tycks befinna sig i himlen, lyckligt omedveten om att festen faktiskt tog slut för tio år sen, en annan person vill bara inte. Det är så smärtsamt tydligt. Så sorgligt och smärtsamt tydligt. En person jag känt i 30 år som så uppenbart inte vill.

Jag tror at detta är positivt att detta bara hjälper oss alla, men just där och just då vill jag bara bort. Det som borde vara en fest är en likvaka. Och dom som faktiskt är vinnare inser inte det, eller? De kanske gör det när de vaknar följande dag. Ödets ironi är att vi befinner oss i ett geografiskt område där våra vägar en gång i tiden skiljdes åt, vi som känt varandra en gång för 30 år sen gick åt skilda håll just i det område där vi sitter denna dystra höstkväll. I och med att det skedde lyckades de andra trilla in. Två olika eror som möts, som vävs samman drygt tjugo år senare på en plats där allt e gång i tiden hände. Obegripligt.  Ja står ut i ungefär femtio minuter, sen drar jag. Jag försöker vara artig då jag tar avsked. Men sen försvinner jag. Jag och en person till flyr bort. Bort från dessa singlar utan barn, män i yngre medelåldern.  Bort, och jag behöver ha luft. All energi har gått ur mig och jag gömmer mig resten av kvällen i en folksamling där musiken är hög och fyllan påtaglig och kölden håller om mig tills jag tillåter mig själv att gå hem.