en ingång tack

Jag försöker hitta en ingång. Jag har gjort det här förr. På sätt och vis lades nog grunden för det redan 1990, kanske 1992. Jag förstod det inte då. Jag förstår det nog inte nu heller. Flera processer pågår samtidigt. Persiennerna släpper in lite ljus, och jag försöker komma fram till ett beslut, ska jag öppna dem helt eller stänga dem.

En kort påminnelse om att jag finns lyfts fram med hjälp av min röst. Jag vill vinna tid, jag vill vänta ut. Det var säkert redan 1990, jag vet med bestämdhet att det skedde 1992. Jag har ännu inte hittat en öppning. Det finns inte en tillstymmelse av öppning. Jag försöker röra mig ljudlöst. Bytet r inte skrämmas. 

1991? Kan det ha varit då. Nu vet jag att det fanns där 1984, men det tog en annan riktning någon gång i början av nittiotalet. Jag försöker minnas genom att lista filmer och skivor som jag förknippar med den tiden. Madonnas "erotica" som kom hösten 1992. " Use your illusion" hösten 1991. Kan de första stapplande stegen tagits då? De steg som lett mig fram till persiennerna denna morgon hösten 2013?

Jag har svårt att se det, se den tydliga linjen för ett minne slår ner i min tankekedja. Ett minne jag vill förtränga. Det är förvisso kopplat till våren och sommaren 1992 men ändå. På sätt och vis är det väldigt starkt förknippat med sommaren 1992. Jag slungas vidare, kastas fram och tillbaka, minns fast att jag inte alls vill minnas. Jag vill inte kännas vid de där stapplande stegen då allt ändrade fokus, var 1992 en brytpunkt? Gick det inte att avbryta de processer som satts igång även om det började 1990 och var en absolut sanning i mitt pojkrum med planscher på Madonna och Guns and roses i snedtaket. Tre år? 

2000, 2001,2002,2003? Jag vill inte, jag vägrar att medge det, det vore för banalt, det vore för simpelt och alldeles för okomplicerat för att jag skulle vilja erkänna mig skyldig till detta mönster. Fast det är ju bara två gånger. 2010, 2011,2012,2013. Jag vill placera ett stort frågetecken efter 2013. 

Jag måste skaka av mig mitt förflutna som är så avslöjande. Det är möjligheterna, förutsättningarna och kapital i form av kunskap och erfarenhet som förändrats. Det tänker jag inte acceptera. Jag vägrar att se det som det är, eller som det troligtvis är. Trots att det finns ganska starka grunder för att utgå från att sanningen ser ut precis så. En sanning, en efterkonstruktion eller ett försök att återskapa? 

" Ingången" i kombination med val av tidpunkt som alltid är ett risktagande,det är det jag ska ha fokus på. Ändå är det en väntan. Jag väntar och så väntar jag lite till. Tre eror eller tre olika inspelningar av samma låt? Kommer jag någonsin lämna dessa år, 1990,1991,1992 och 1993? Jag frågar mig vad som hände 1994, eller 2004 och jag minns. Vad hände 1996,1997 och 1998? Jag minns. Vad hände 2006,2007,2008? Jag minns. Kanske är det de perioderna jag egentligen borde lägga fokus på? Kanske skulle jag förändra något där. Samtidigt lockar inte det. Det perioderna lockar inte alls på samma sätt som 1992.

Den lilla kiosken i källarlokalen, den sprialformade telefonsladden, de första arken med dubbla radavstånd som kröntes med betyget " 5:a" Madonnas " erotica" på LP och skolfoton. 1992. Internet, en mobiltelefon av märket Nokia, ordbehandlingsprogram och sen en bifogad fil som skickas i väg via mail och bildfilen via MSN och Madonna som gjorde " Die another day."  2012 "Madonna still goding stronge" smartphone, appar, mms och ekonomiska lösningar som gör det möjligt att skicka en obegränsad mängd data och prata i evigheter med vem som helst var som helst. Och ordbehandlingsprogram i mobila enheter och dokumenten hamnar på sociala medier, eller närmare bestämt bloggar.

Ingången måste finnas där. Den måste komma snart, jag vill ta mig in och jag vet vart jag vill. Det är inte så att jag vandrar planlöst. Men väntan på att hitta en ingång gör att jag tappar koncentrationen och mina tankar tillåts att lämna 2013 och färdas mer än tjugo år bak i tiden och bara för att få ett par sanningar om mig själv slängda rakt i nyllet på mig. Jag försvinner bort i denna tidsresa med tankens hjälp på grund av att jag inte hittar en ingång. Jag vill smyga in i det tysta. Men jag inser att om jag inte gör något snart så kommer alla möjligheter stängas eller så får jag spränga upp en öppning i muren. Jag vill lämna rummet och persiennerna och rusa in i ett närliggande rum men om jag gör det så ger jag upp hoppet om att hitta en inng denna förmiddag och faller stället ner i ett gap, en avgrund och så kommer jag bli kvar i 1992 resten av den dagen. Tomglaset ligger där. Timglaset  rymmer sand som motsvarar tre minuter. Jag vänder på timglaset. Då sanden runnit ner då spränger jag fan sönder muren om jag inte hittat ett sätt att ta mig in genom en port eller klättra över muren. Tre minuter, sen tar jag mig in.