lite nyfiken ändå

Det finns alltid en tvekan, eller ett motstånd hos människor i sin omgivning då man vill ge sig in i något. Några personer är nyfikna och hejar på, men många känner en tvekan och ibland ett tydligt motstånd oavsett om de inkluderas eller inte i det nya. Vilka som reagerar hur förändras beroende på vad det är man står inför. Hen kan vara emot ena gången och för nästa. Sådana är vi alla. Jag kan komma på mig själv vara de där som ger uttryck för motståndet.

Kanske detta är en av de saker som kan kännas som det största eller ett av de största hindren då man står inför något nytt, då man vill ha en förändring eller pröva något nytt. För mig kan det bli en motivationskraft. Då jag väl hittat något nytt då vill jag gå all in på det. Små saker som twittrandet, stora saker som LCHF det spelar ingen roll. Samtidigt så är jag e sådan där person som ibland vill ha något nytt. Men jag är då rakt inte en person som ska förändra allt, eller kasta mig in i vad som helst hur som helst. Ibland önskar jag nog at jag vore så. Kanske är det därför som jag njuter så då jag väl testar något nytt, stort som smått. Jag kanske inte säger upp mig från jobbet för att bege mig till Norrland för att dokumentera den värld som finns där för att sedan dyka upp i en dokumentär på kunskapskanalen. Den killen är kanske inte jag. Men de där små sakerna de är verkligen guldkant. Den där nyfikenheten på om man kan lyckas, den där längtan efter något litet som är nytt åtminstone och kanske en portion ego och en del hungrande efter att få veta och förstå utgör drivkraften inom mig.

kvittona skvallrar

Det man lägger i varukorgen kan säga en del om vem man är, det säger även en del om vart man är på väg. Jag har noterat att jag handlar väldigt mycket olika saker beroende på vilken fas jag befinner mig. Just nu blir det en hel del musik, några poster har uppkommit efter restaurangbesök och biobesök. För ett år sedan låg kostnaden på mat och postorderinköp. För ytterligare ett par år sedan var det blocket och tradera som hägrade. Nu är det alltså musik, restaurangbesök och biobesök som färgar mina kontoutdrag.

Jag kan roa mig med att sitta och kartlägga mitt eget leverne på det sättet. Kvitton och annat kan säga minst lika mycket som ett fotoalbum. Då man reflekterar över ens förflutna och försöker hitta sina gamla drömmar i all den röra som visar sig vara hela ens varande är alla källor välkomna. Man får söka källorna vart än man kan tänkas hitta dem. Vilka filmer såg man, vilken musik köpte man, vad åt man på vilken restaurang, när och med vem. 

Genom den nya tekniken och lite pusslande går det att komma fram till ganska så mycket intressant information. I brist på kvitton kan räkningar fylla en del luckor. Den första räkningen från en mobiloperatör som skulle betalas under hösten 2011 vittnar om att det var just den hösten som jag köpte min första Ipad. En stor del av den sommar som vi lämnat bakom oss har jag ägnat åt at rota runt ibland källorna, och det var då jag insåg att konsumerandet faktiskt säger en del om historiken, och de kvittona som finns kvar kan även vittna om de drömmar jag drömde just där och just då.  Ett exempel 9 mars 2013. Först ett besök på systembolaget, sen ett klädinköp, efter detta ett besök på pizzerian intill. Dagen där på den 10 mars blev det ett nytt besök på samma pizzeria. Slutsats det var en fantastisk fest. Bilder från den glada tillställningen ligger fortfarande kvar på instagram. Värt att notera är att det inte finns något som tyder på att jag besökt någon krog just den nionde och tionde mars. Sålunda var festen så trevlig att vi aldrig lämnade huset där vi befann oss. I dag köpte musik på Itunes.

min historia

Denna blogg har ju temat ”min generation.” jag ska försöka fördjupa mig i de tillvaro som min generation befinner sig i, fånga ögonblick från de resa jag gjort och säkert fler ur min generation. Det största problemet för mig är att jag inte har koll på årtalen i min historia. Jag ska räkna upp olika exempel.

Då jag gick sista året på lekis föddes mitt yngsta syskon. Det var 1983. Sålunda borde jag ha börjat skolan hösten 1984. Det betyder att jag fyllde 7 år sommaren 1984. Jag tog studenten i juni 1996 efter en treårig gymnasieutbildning. Jag har trott att jag började gymnasiet 1994, men så kan det inte ha varit. Jag måste ha gått klart första året på gymnasiet 1994 i juni. Sålunda. Låt oss säga så här, åren har blandats ihop rejält. Jag har levt i den övertygelsen att jag gick ur årskurs 6 1989 i juni. Nej då, så var det inte, inte alls, jag började årskurs 6 på hösten 1989.  Jag var inte alls nio år då Palme sköts, jag var åtta år och hade ett halvår kvar i princip tills nioårsdagen.

Jag kan sitta och räkna upp sådana exempel hur länge som helst.  Det skrämmande är att jag inte vet. Jag kan minnas saker, jag kan förknippa vissa låtar med olika situationer. Jag vet precis vad jag gjorde då jag såg Madonnas ”like a Prayer” för första gången. Jag stod i en klädbutik. Den kom i mars 1989. Jag skulle köpa examenskläder, så det borde varit i slutet av maj 1989. Grejen är bara den att jag alltid trott att jag köpt examenskläder för att gå ur årskurs 6. Så var inte fallet, det var årskurs 5 som jag skulle gå ur. Behovet av att bringa ordning i detta kaos är inte helt oviktigt. Varför är detta viktigt? Jag försöker hitta en form av startpunkt för när mitt liv blev vad det blev. Var det 1989 då Madonna släppte sitt album då jag ännu inte fyllt tolv, eller var det då jag var åta år och hade ett halvår kvar tills nioårsdagen och Palme sköts? När började allt? För att kunna ha en chans att besvara den frågan gäller det att hålla ordning på saker och ting. Började livet samtidigt för andra i min generation? Minns de den tid som jag beskriver på samma sätt som jag gör. Detta kaos måste redas ut.

så man håller på

Det här med vikten är ett känsligt ämne. Jag kan inte förneka det. Det är även en skräck. Då jag ser vågen rusa iväg känner jag mig handlingsförlamad, nästan panikslagen. Det är inte så att jag försöker hitta en konstruktiv plan, en åtgärd. Nej i stället siter jag och funderar på hur det kunde bli så. Jag vet att en av lösningarna är att gå promenad, en annan är att äta mindre. Ändå känns det som om det är ett omöjligt projekt att ta tag i de där promenaderna, och helt plötsligt smakar mate godare. Allt skjuts upp, den där promenaden och det där med att minska portionernas storlek. Jag hittar på tusentals ursäkter för att inte ta tag i det , samtidigt som jag vet att just detta är pudelns kärna. Det är alla de där ursäkterna som försätter mig i denna situation. Så märkligt, så medveten och ändå så mycket självbedrägeri.

små fragment

2012 förändras mitt vardagliga liv på ett sätt som närmast går att likna vid de förändringar som skedde 1995,1996. 1995,1996 fackdator, internet, multimediadator. 2012, twitter, instagram, Iphone. Jag ville inte lägga någon tonvikt vid det. Jag ville hävda att det saknade betydelse. Att det bara var ett litet andrum. Men någonstans så knöt det samman 2010-talet med 1990-talet. En bro byggdes. Det är inte tekniken, det är inte de välkända logotyperna. Det är vad jag gör med dem, hur jag lever med det och hur jag gång på gång försöker förneka et. Det finns just inget destruktivt i dessa val. Kanske är detjust  det banala i det som gör att jag försöker bryta mig loss från det.

Men samtidigt de val jag prövar är inte ”mitt sätt.” Det klingar falskt, det känns adrenalinstint och jag behärskar det inte. Den där tryggheten och det där självklara uteblir, det som infann sig på några korta månader 2012, det som var hela jag 2002. Det finns ju där, chatten” 35+ ” 2002, twitter 2012. Den där treenigheten som jag borde lära mig att underkasta mig, en treenighet som i dag består av twitter, blogg och instagram. Jag kan inte göra så mycket åt det, det är mitt sätt. Problemet är snarare att jag envisas med att försöka göra något åt det., jag försöker förändra och jag blir inte lyckligare av det.

Jag tog en medveten paus från mig själv. Kanske var det en behövlig paus. Men problemet är att då man tar en paus så händer just inget alls. En början där jag bara vilade, sen en period av en rad med dagar som tillsynes var händelselösa, och slutligen en känsla av att vara genuint uttråkad.  Sen återvände jag till att ta mig ann skräpet, jag började städa bort det som var trasigt och i vägen. I all röra trädde sakta men säkert det bestående fram. ”american life” har blivit lite av en psalm.