Det här med vikten är ett känsligt ämne. Jag kan inte
förneka det. Det är även en skräck. Då jag ser vågen rusa iväg känner jag mig
handlingsförlamad, nästan panikslagen. Det är inte så att jag försöker hitta en
konstruktiv plan, en åtgärd. Nej i stället siter jag och funderar på hur det
kunde bli så. Jag vet att en av lösningarna är att gå promenad, en annan är att
äta mindre. Ändå känns det som om det är ett omöjligt projekt att ta tag i de
där promenaderna, och helt plötsligt smakar mate godare. Allt skjuts upp, den
där promenaden och det där med att minska portionernas storlek. Jag hittar på
tusentals ursäkter för att inte ta tag i det , samtidigt som jag vet att just
detta är pudelns kärna. Det är alla de där ursäkterna som försätter mig i denna
situation. Så märkligt, så medveten och ändå så mycket självbedrägeri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar