små fragment

2012 förändras mitt vardagliga liv på ett sätt som närmast går att likna vid de förändringar som skedde 1995,1996. 1995,1996 fackdator, internet, multimediadator. 2012, twitter, instagram, Iphone. Jag ville inte lägga någon tonvikt vid det. Jag ville hävda att det saknade betydelse. Att det bara var ett litet andrum. Men någonstans så knöt det samman 2010-talet med 1990-talet. En bro byggdes. Det är inte tekniken, det är inte de välkända logotyperna. Det är vad jag gör med dem, hur jag lever med det och hur jag gång på gång försöker förneka et. Det finns just inget destruktivt i dessa val. Kanske är detjust  det banala i det som gör att jag försöker bryta mig loss från det.

Men samtidigt de val jag prövar är inte ”mitt sätt.” Det klingar falskt, det känns adrenalinstint och jag behärskar det inte. Den där tryggheten och det där självklara uteblir, det som infann sig på några korta månader 2012, det som var hela jag 2002. Det finns ju där, chatten” 35+ ” 2002, twitter 2012. Den där treenigheten som jag borde lära mig att underkasta mig, en treenighet som i dag består av twitter, blogg och instagram. Jag kan inte göra så mycket åt det, det är mitt sätt. Problemet är snarare att jag envisas med att försöka göra något åt det., jag försöker förändra och jag blir inte lyckligare av det.

Jag tog en medveten paus från mig själv. Kanske var det en behövlig paus. Men problemet är att då man tar en paus så händer just inget alls. En början där jag bara vilade, sen en period av en rad med dagar som tillsynes var händelselösa, och slutligen en känsla av att vara genuint uttråkad.  Sen återvände jag till att ta mig ann skräpet, jag började städa bort det som var trasigt och i vägen. I all röra trädde sakta men säkert det bestående fram. ”american life” har blivit lite av en psalm.