stundande fyrtioårskris

Jag väntar på fyrtioårskrisen så som man väntar på vinterkräksjukan då alla i ens omgivning drabbats av den. Jag tror jag har väntat sen jag fyllde tjugo, och det känns som om kriserna lurat runt hörnet sedan tjugoårsdagen. Inte om med det, jag har ett par titta byxor i skinnimitation, dessa byxor är den enda orsaken till att jag kämpar med att försöka hålla vikten, det är de jag ska ha på mig  då fyrtioårskrisen drabbar mig, vilket borde ske vilken dag som helst nu.

När höstmörkret faller

Det är mörkt före klockan tjugo. Det finns ingen återvändo. Det finns ingen möjlighet att vrida tillbaka klockan. Och jag vet vad som skulle kunna skänka mig viss värme. Jag känner hur kylan kryper allt närmare för varje natt som går. Jag vaknar av att frysa, jag påminns om att det inte blir ljusare. Och jag rör mig långsammare mellan det vakna och den djupa sömnen. Låt det komma, låt det tränga in, jag minns, jag glömmer inte, och jag känner, vad känner du? Vardagsmys, höstmys, guldkant, kalla det för vad du vill, men det känns som det är den enda möjligheten. Mörkret faller, låt det falla. Det finns ingen väg bort från det, man kan bara ta sig igenom det. Ska man överleva, ska man nöja sig med det eller ska man ha lite högre mål än så?

Sommarens slut var början. Du kanske har tänkt tanken, du har redan mitt nummer, du vet hur du kan nå mig, du kan följa mig på avstånd via digitala forum. Du ser mig andas via sociala medier. Ett steg i taget, ett andetag i taget, ett närmande, en höst som tonar upp sig. Det finns ingen återvändo, det går inte att vrida tillbaka klockan. Man känner det i ben och märg, ens sinnen fylls av det. Vardagsmys, soffmys, höstmys, kalla det för vad du vill, men det känns som den räddning som erbjuds. Mörkret faller, låt det falla det finns inget som man kan göra för att hindra det att komma över en. Det går inte att blunda för, det går inte att undfly. Så vad ska man göra då mörkret faller, då man inte kan fly, vilka möjligheter finns det? Vi ska igenom det, ska vi bara genomlida det eller ska vi göra något mer av det? Några förslag?

Ingen väggbelysning, ingen golvbelysning, tyst rör man sig genom mörkret med en kopp nybryggt kaffe. Tv-n är solen som man dras till. Det blir bara mörkare och mörkare. Det märks allt tydligare för varje dag som går. Och det finns ingen återvändo, det går inte att vrida tillbaka tiden. Vardagsmys, guldkant, höstmys kalla det för vad det vill. Mörkret har redan börjat att falla. Det kommer falla allt tyngre, allt snabbare och det finns inget som man kan göra för att förhindra mörkrets fall. Det går inte att bromsa. Så hur överlever man höstens mörker? Jag vet inte om jag nöjer mig med att överleva mörkret då det väl kommer till kritan, jag vill ha mer än så, mycket mer än så. Jag vill se vad hösten har att erbjuda. Varför överleva hösten då man kan uppleva hösten?

Drömmen

Den fuktiga luften tog sig in under mina kläder och rörde vid min hud likt ovälkomna händer. Minnet av drömmen blev allt tydligare. En dröm som jag kände som en överlägsen motståndare och som jag aldrig riktigt lyckades fly ifrån. Kaoset i sängen var bevis som band mig till brottsplatsen. Jag tackade gudarna för att jag sov ensam om nätterna för kände jag mig själv rätt hade jag med största sannolikhet pratat i sömnen och varje ordlöse var ett faktum och varje stavelse ett avslöjande. Drömmen var en överlägsen motståndare som jag mött redan under de första två åren på nittiotalet, nu tjugo år senare fortsatte bilderna att golva mig. Varje gång vaknade jag kravlandes över bäddmadrassen som jag klätt av lakanet med krampande, krökta fingrar. Blödande, gnyende och svettig och märkbart påverkat flydde jag sängen. Just där och då såg jag inget, där fanns inga tydliga bilder, bara en känsla som jag kände igen, en känsla som sade mer än tillräckligt. Men nu närdes fuktiga luften letade sig in under mina kläder och rörde vid min hud likt ovälkomna fingrar mindes jag plötsligt tillräckligt mycket av drömmen, tillräckligt mycket för att drömmen skulle prägla mina tankar under återstående del av denna dag.

semesterdag

Detta är en dag som gått i mjukisbyxorna och fliströjans tecken. En stillsam dag då jag även haft svårt att skilja mig från Jan Guillous nyaste bok ”mellan rött och svart.” visst är det häftigt med böcker, de kan bita sig fast och till och med påverka ens liv. Voltairs Candide gjorde mig upprörd, provocerad då jag under min tonårstid läste den. Ändå med åren som gått har jag insett att det fanns något i den boken. Det var djärvt, vågat och mycket provocerande. Jag har tänkt på Fröken Julie, karaktären, inte boken. I dag tycks bänkboken i våra skolor vara ett minne blott, och jag undrar hur dagens ungdomar skulle se på denna kvinna som jag blev så våldsamt kär i, Julie. Det känns som om vi liksom sväljer de andra karaktärernas sanning, deras syn på Julie i stället för att vi själva bildar oss en egen uppfattning om fröken Julie.

Det blåser som självaste fan sluppit lös. Jag har suttit och svarat på lite mail vilket inte hör till ovanligheterna. Ibland lyfts frågan i dessa mail vad som rör sig i mitt huvud, mycket artigt och vänligt frågar man helt enkelt om jag är dum i huvudet. Frågan är inte helt omotiverad. Ni har hört uttrycket som ”hen har inte alla getter hemma” eller ”alla indianer är inte med i kanoten” det sistnämnda uttrycket kanske inte är politiskt korrekt, Om så är fallet att jag inte är politiskt korrekt hoppas jag på syndernas förlåtelse omgående. Hur som haver, att det saknas en get eller två kan man väl ändå leva med? Problemen uppstår ju snarare när man har alla getter hemma plus hälften av grannens. Det är ju då problemen uppstår. För det första blir det nog väldigt trångt med de extra getterna, för det andra finns det goda skäl att tro att grannen är förbannad för att man snott hens getter. Nej att det saknas ett par getter är inga problem, de stora problemen uppstår då man har lite för många getter hemma. Jag har inte stängt dörren för den möjligheten att det finns ett par getter för många hemma snarare än tvärsom.

I mjukisbyxor med tillhörande fliströja och lyssnandes på Jan Guillous nya bok står jag och portionerar upp tjugo kilo köttfärs. Jag försöker lämna Strindberg där hän vilket går så där. Beslutet blir tämligen enkelt, jag och min trötta hjärna som helt gått upp i Strindberg drar oss tillbaka till sängen för att slötitta på tv-n och twittra. Även detta är en stor njutning. Förvisso kommer jag tvingas att bege mig ut i köket för att tillaga någon mycket enkel maträtt, stekta ägg, köttbullar och bacon, men för övrigt ser jag fram emot att avsluta denna dag slötittandes på tv. Detta är semester på riktigt för en singel utan barn. 

Vad gjorde man innan nätet?

Vad gjorde bögen, konstnären eller hen med gigantiskt ego 1990 på landsbygden? Det fanns en tid före internet och den var inte nödvändigtvis god. Frågan känns faktiskt rimlig att ställa så här 2013 då internet finns, vad gjorde man 1990 innan internet fanns? Då man i hemmets trygga vrå kan vara sig själv och nå vem som helst i världen, man kan lägga ut sin konst och man kan söka bekräftelse från morgon till kväll. Men då? Landsbygden 1990. En liten by med drygt 200 hushåll, närmsta stad hyser drygt 15, kanske 20 tusen invånare. svensk landsbygd. Landsting, kommun och stat är huvudsakliga arbetsgivare och möjligen finns det någon industri. Två tv-kanaler. Jonas Gardell var inte folklig, inte på riktigt i alla fall, inte där ute på landsbygden, och det som finns på landsbygden 1990 är på riktigt. Vad gjorde en bög, en konstnärssjäl och en person med gigantiskt ego och ett ständigt bekräftelsebehov på landsbygden 1990? Anpassade sig, flydde till Stockholm eller gick under?

Jag brukar tänka i de banorna då jag surfar runt och rör mig på sociala medier. Ja tror inte att det blivit fler konstnärssjälar, inte heller fler homosexuella eller människor med stora egon och bekräftelsebehov.  I dag kan de bo kvar i landsbygden, de ka andas genom internet. Bloggen ger möjlighet att synas, kontaktsiten gör att även du kan träffa någon av samma kön och finna njutning och kärlek och dina foton som du lagt ner din själ på kan nu beskådas av hela världen på instagram. Men vad gjorde dessa människor som var annorlunda 1990. De som nått yngre medelåldern 1990, de födda på femtiotalet. Vill jag ens tänka på vad de som var födda på trettiotalet gjorde under femtiotalet. Kanske en människa född 1930 hade samma möjligheter 1970 som en person född 1950 hade 1990. Kanske hade den som föddes på 30-talet bättre möjligheter än den som föddes på 50-talet?

Jag är säker på att de fann lösningar, små korta stunder på en kryssning, på en fackkurs, i Stockholm. Konstnärssjälarna kunde i ett undangömt rum kanske få skapa. Men de fick för guds skull inte tro att de var något, om omgivningen fick för sig att de trodde att de var något fick de ganska snart höra att de alltid var så märkvärdiga.

”Bort från det där” bort från oasfalterade grusvägar, mörk skog och de anpassningsbara. Jag och min generation hann inte ens gå ur gymnasiet som i praktiken blivit obligatorisk och treårig. Mitt under gymnaisetiden kom internet och de så kallade fackdatorn.  Jonas Gardell hade blivit känd, och han drog fulla hus då han kuskade land och rike runt. Min generation var redan på väg bort, vi hade inte hunnit fastna då internet kom och de första gsm-telefonerna. Det tog bara ett par år så förändrades allt. 1990 fanns inget internet, 1995 började det, och 1996 började datorerna och gsm-telefonerna tränga sig in i Svenssons vardagsliv.

Jag tror inte för en sekund att människor inte tänkt samma tankar, eller snarlika tankar sen samhällets födelse. Men vad gjorde de med det? Vilka möjligheter hade de att få uttrycka sig, möta andra som också tänkte liknande tankar ute på en landsbygd där byn rymde drygt 200 hushåll och närmsta stad hade kanske 15 000 invånare och låg två och en halv mil bort. I dag har du hela världen i din hand genom din mobiltelefon. Du kan plocka fram den ur fickan då du är ute och går en promenad och stannar upp vid en sten som solen smeker. Och man tycker det är konstigt att dagens människor leker med sina mobiltelefoner överallt i tid och otid? Det tycker inte jag är ett dugg konstigt. Dom får ju en chans att andas, komma bort från det anpassande, det där rummet där ingen får tro att någon är något, och om man yppar en annorlunda tanke så anklagas man föraktfullt för att vara märkvärdig. Klart människan tar varje chans som ges att fly från detta genom chansen som mobiltelefonen ger.

Det är en solig hösteftermiddag. I lekparken strax intill leker en flicka ensam. Hon måste ha börjat skolan precis. Kanske väntar hon på någon kompis eller någon förälder. Hon sätter sig på en bänk och kör ner sin hand i sin jackficka och tar fram en mobiltelefon. Jag blir varm. Hon kommer ha en möjlighet att slippa anpassa sig. Kanske hon kommer kunna få vara märkvärdig, vara någon ostört utan att mötas av anklagelser och förakt hon kanske inte ens behöver flytta för att få vara vem än hon är. Hon som 2022 kommer vara där jag var 1992 och där de som föddes på 30-talet befann sig på 50-talet. Jag undrar vad den där flickan kommer säga om 2012 år 2032.

Albumet med stort "A"

Jag försöker komma på något som kan mäta sig med det. Hösten 1992. Erotica. I dag pratas det om Brittney Spears, Lady Gaga och så vidare. Jag tror inte för en sekund att de kan mäta sig med Madonna och det som skedde då hösten 1992. Den 20 oktober 1992, ”erotica” var inte en skiva, det var en ny värld. En värld som säkert chockade och skakade om, men samtidigt en värld som var så främmande att många inte förstod vad som hände.

Det var en intensiv kampanj, bilder kablades ut, allt var så genomtänkt. Allt var så nervkittlande. Allt var så tydligt utan att vara billigt, däremot skrämmande. Jag vågade inte ha planscherna uppsatta med de mest vågade motiven. Videos censurerades, debatterades. Jag vill minnas att det gavs ut böcker med bilder som gick att anknyta till albumet ”erotica.”

Jag var nyss fyllda femton år. Army of Lovers hade provocerat hela nationen Sverige med glimten i ögat. Men på något sätt kändes det som om Madonna inte gjorde det med glimten i ögat. Det kändes som hon menade allvar, vad det var som hon ville få fram var inte helt tydligt för mig som femtonåring. Sharone Stone hade gjort filmen ”Basic Instinct” 1991 och året därpå skulle hon synas i filmen ”Sliver” så Hollywood var på väg. Men ändå, vad ville Madonna?

Det fans en oro för att hon spårat ur, tagit det för långt. Men efter ”erotica” gjorde hon en kovändning och det hela framstår som en parantes. Ändå ”erotica” som jag köpt och som jag gömde i skymundan i skivsamlingen. Den gömdes undan. Planschen ”in bed with Madonna” hade varit provocerande nog. Med ”Erotica” gick hon hela vägen och mer där till. Än i dag har jag svårt att skriva om detta album. ”deeper and deeper” ”Bad girl” och ”fever” helt otroliga låtar i sig. Men texten till ”Erotica” var banbrytande. Antaganden, diskreta frågor. Den talade till mig som femtonåring.

Visserligen borde man ana sig till vart allt var på väg då ”Justify my love” en nyskriven låt från samlingsalbiumet ”The Immaculate” släpptes i november 1990. Men vändningen var tydlig då ”bedime stories” kom 1994. Vad hände där under de där åren. ”Express your self” var raffinerande, och ”Like a prayer” provocerande då de kom 1989. Det kanske började då. Det var ett faktum med ”Justify my love” och det blev allt tydligare 1992. Men 1994 var det historia med ett undantag för ett litet efterskalv i form av ”human Nature”. Frågan ska separeras, lämnas ensam, slitas ur sitt sammanhang innan den formuleras.  ”Vad hände då 1992?”

Facebook är inget för en singel utan barn

Vad gör man nu när hösten är på väg. Den är ju onekligen det. Facebook är definitivt ett ställe man bör undvika i största möjlig mån. det är där folk deppar, skryter över sin egna insats på gymmet och visar bilder från den mysiga familjemiddagen som man ska avnjuta, facebook är absolut inte det ställe som man ska välja en fredag om man är singel utan barn. Vad som helst är bättre än just facebook en fredagskväll.

Behovet av andra singlar är livsavgörade. Det är ju så det känns. E annan singel kan alltid svara i telefon då man är ensam en lördagskväll. En annan singel orkar lyssna på ens ganska ytliga liv med ett leverne som man egentligen är för gammal för och enbart en singel kan förstå den förödmjukelse som man ständigt vältrar sig i. Dessa singlar är ens kumpaner, ens medbrottslingar. Man behöver dm mer än något annat. Sök upp dem, håll fast vid dem och släpp aldrig taget om dem föränn nästa relation är ett faktum, då man väl sitter där i en tråkig vardaglig relation med lagom mycket fredagsmys, först då kanske man törs överväga att släppa taget om sina singelväner, men bara kanske.

Denna ständiga kamp mot vikten. En ständigt pågående och utdragen kamp. Man måste vara smal, eller någorlunda smal, åtminstone kunna visa att man försöker vara smal genom att envist hävda att man faktiskt går promenader dagligen och att man då och då packar sig i väg och tränar. Man måste, kämpar man inte mot vikten så är man körd. Samtidigt så måste man ”unna” sig något. Det där man ”Unnar sig” brukar synas ganska omgående på vågen.  Om man nu mot all förmodan lyckades gå ner några ynka kilon under våren så har man naturligtvis lyckats gå upp dessa kilon och mer där till då sommaren är slut. Förbannelse vilar över alla dessa kvällar man spenderat på uteserveringar.

Kommer jag träffa någon och i så fall när? Vad händer om jag träffar någon? Kommer jag lyckas nästa gång? Jag antar att det är frågan som mal i alla singlar med jämna mellanrum, precis som de som är upptagna kämpar med sina tankar. Tankar som ”kommer det hålla, vart är jag och hen på väg? Är hen och jag verkligen rätt?” kanske vi alla undrar vart vi är på väg med våra liv, kanske vi alla undrar då och då om livet har mer att erbjuda? Kanske vi alla funderar på vad vi ska göra med de dagar som väntar oss, de dagar som finns kvar, tankarna vilar nog i de trakterna då och då, antagligen rör sig tankarna i de områdena betydligt oftare än vad de rör sig kring de dagar som redan passerat.