Den fuktiga luften tog sig in under mina kläder och rörde vid min hud likt ovälkomna händer. Minnet av drömmen blev allt tydligare. En dröm som jag kände som en överlägsen motståndare och som jag aldrig riktigt lyckades fly ifrån. Kaoset i sängen var bevis som band mig till brottsplatsen. Jag tackade gudarna för att jag sov ensam om nätterna för kände jag mig själv rätt hade jag med största sannolikhet pratat i sömnen och varje ordlöse var ett faktum och varje stavelse ett avslöjande. Drömmen var en överlägsen motståndare som jag mött redan under de första två åren på nittiotalet, nu tjugo år senare fortsatte bilderna att golva mig. Varje gång vaknade jag kravlandes över bäddmadrassen som jag klätt av lakanet med krampande, krökta fingrar. Blödande, gnyende och svettig och märkbart påverkat flydde jag sängen. Just där och då såg jag inget, där fanns inga tydliga bilder, bara en känsla som jag kände igen, en känsla som sade mer än tillräckligt. Men nu närdes fuktiga luften letade sig in under mina kläder och rörde vid min hud likt ovälkomna fingrar mindes jag plötsligt tillräckligt mycket av drömmen, tillräckligt mycket för att drömmen skulle prägla mina tankar under återstående del av denna dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar