dagen har krympt

Det är nog sant att dagen krympt och blivit kortare än natten. Det känns så, det tycks vara så. Det är så stilla, så tyst och alla lampor är tända. Jag kämpar på med disken för att jag ska kunna släcka ner, det skarpa ljuset får mig att känna mig blottad och utlämnad i en tid då jag vill gömma mig och försvinna.

Visst fanns det värme i vinden, men ingen värme längs med vägkanten då jag förmådde mig att ta mig ut på en promenad. Kaffet väcker mig inte längre, det är knappt att det värmer för stunden. Och jag kämpar på med disken som vuxit sig stor samtidigt som jag påminner mig om att unna mig parfymerat diskmedel nästa gång.

Behovet av ord sprungna ur tankar knackar mig på axeln, och jag vänder mig om för att möta tomrum. Och jag ser hur vinden vägrar att lämna de frusna trädens löv i fred. Jag slits mellan en längtan att få jobba med händerna, försöka reda plats åt levande ljus och väldoft samtidigt som jag vill ta min ipad och krypa ner i sängen med katterna, följa deras exempel och inte ens överväga att lämna sängen någonsin. Men bara händer i rörelse kan få orden på pränt, tystnaden är inget problem, jag saknar bara mina ord en blåsig kväll som denna.

Inte ens regnet bemödar sig med att knacka på mitt fönster. Det är bara vinden som rör sig, ständigt på väg. Min kropp mjuknar, och jag dricker vatten för de inre organens skull. Och jag kämpar vidare för at kunna få släcka takbelysningen, jag vill andas med led-belysning, andas med bordslampor som jag gömt undan i hörn. Ljus som inte lämnar ut mig, blottar mig och utan att ge mig et val, utan att ens lämna en bakdörr på glänt. En app fylld med drömmar som jag öppnar i hemlighet, sociala medier som får mig att andas så där tungt och ofokuserat. Jag står utanför och tittar in via appar. Det längtar jag. Men att stå i ett rum som dränks av takbelysning är obehagligt, då kan vem som helst stå där ute i mörker och vind och se mig. Och jag tåls inte att titta på, inte nu inte i kväll, jag är inte klädd för att visas upp, inget lokavatten i världen kan ändra på det. Så jag torkar av disken. Jag kohanaldar med mig själv om diskbänkens förödelse.

Och där ute blåser mörkret fram, dagen krymper ihop då löven slits ner som förslag som förkastats dagen före votering. Mörkret reser sig i sin fulla prakt och jag underkastar mig den sanning som almanackan bekräftar. Nobelpriset delas ut denna vecka och mina sinnen skaver, vässas och får rundare och mjukare former mot Håkan Nessers språk som jag är oförmögen att värja mig emot. Det är precis så som jag vill ha det. Allt är precis så som jag vill ha det, om jag bara kunde slippa den obarmhärtiga takbelysningen. Avskyn mot led-spotar får mig att kämpa vidare och ändå ta och ägna den förbannade diskbänken i förödelse en minut extra, fast det bär emot. Jag vilar ändå i att det är höst, dagen kryper undan och mörkret drar in med vindar som kanske ska bli stormar då de blir vuxna.