semesterdag

Detta är en dag som gått i mjukisbyxorna och fliströjans tecken. En stillsam dag då jag även haft svårt att skilja mig från Jan Guillous nyaste bok ”mellan rött och svart.” visst är det häftigt med böcker, de kan bita sig fast och till och med påverka ens liv. Voltairs Candide gjorde mig upprörd, provocerad då jag under min tonårstid läste den. Ändå med åren som gått har jag insett att det fanns något i den boken. Det var djärvt, vågat och mycket provocerande. Jag har tänkt på Fröken Julie, karaktären, inte boken. I dag tycks bänkboken i våra skolor vara ett minne blott, och jag undrar hur dagens ungdomar skulle se på denna kvinna som jag blev så våldsamt kär i, Julie. Det känns som om vi liksom sväljer de andra karaktärernas sanning, deras syn på Julie i stället för att vi själva bildar oss en egen uppfattning om fröken Julie.

Det blåser som självaste fan sluppit lös. Jag har suttit och svarat på lite mail vilket inte hör till ovanligheterna. Ibland lyfts frågan i dessa mail vad som rör sig i mitt huvud, mycket artigt och vänligt frågar man helt enkelt om jag är dum i huvudet. Frågan är inte helt omotiverad. Ni har hört uttrycket som ”hen har inte alla getter hemma” eller ”alla indianer är inte med i kanoten” det sistnämnda uttrycket kanske inte är politiskt korrekt, Om så är fallet att jag inte är politiskt korrekt hoppas jag på syndernas förlåtelse omgående. Hur som haver, att det saknas en get eller två kan man väl ändå leva med? Problemen uppstår ju snarare när man har alla getter hemma plus hälften av grannens. Det är ju då problemen uppstår. För det första blir det nog väldigt trångt med de extra getterna, för det andra finns det goda skäl att tro att grannen är förbannad för att man snott hens getter. Nej att det saknas ett par getter är inga problem, de stora problemen uppstår då man har lite för många getter hemma. Jag har inte stängt dörren för den möjligheten att det finns ett par getter för många hemma snarare än tvärsom.

I mjukisbyxor med tillhörande fliströja och lyssnandes på Jan Guillous nya bok står jag och portionerar upp tjugo kilo köttfärs. Jag försöker lämna Strindberg där hän vilket går så där. Beslutet blir tämligen enkelt, jag och min trötta hjärna som helt gått upp i Strindberg drar oss tillbaka till sängen för att slötitta på tv-n och twittra. Även detta är en stor njutning. Förvisso kommer jag tvingas att bege mig ut i köket för att tillaga någon mycket enkel maträtt, stekta ägg, köttbullar och bacon, men för övrigt ser jag fram emot att avsluta denna dag slötittandes på tv. Detta är semester på riktigt för en singel utan barn.