Det skulle ju bara vara något år. De där golvlamporna. De
där stolarna skulle ju bara stå där i något år. Allt köptes in på loppis eller
till kraftigt nedsatta priser på IKEA och Jysk. Det fick bli en tillfällig
lösning som plånboken kanske skulle överleva, om än knappt. Separationen var
ett faktum och i en sådan situation handlade det enbart om att överleva och
göra det bästa av situationen. Nu står jag där och tittar på det där som jag
köpt in till lägsta billiga pris. En hel del av det har jag tvingats att kasta
på grund av att det rasat isär, golvlamporna från Ikea gav upp, skärmarna
rämnade och sladdarna glappade. Golvlampan i sovrummet föll ihop tre dagar före
jul förra året. Svek?
Vad sörjer jag? Det var ju bara e tillfällig lösning. Något
jag skulle ha tills jag fick ordning i livet. Det skulle ju inte vara för
evigt, ändå brister mitt hjärta. Det tar emot att skaffa nytt. Det som en gång
var, det där tillfälliga blev ju som familjemedlemmar. Det satte prägel på mitt
hems själ. Nu är det mesta borta och jag bör skaffa nytt. Inget fel med loppis,
inget fel med nedsatta priser på IKEA, men går det att hitta nya grejer som
passar min själ? Eller kommer min själ tvingas att förändras och anpassa sig
efter nya ”tillfälliga lösningar” som sen kommer visa sig bli en del av min
vardag och utveckling? Förändringar är vår vardagliga fiende som oftast visar
sig bli vår bästa vän när man ser tillbaka på det hela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar