på väg

En jacka i syntet med ”FBI” skrivet i gula bokstäver. Det mörk håret uppsatt i hästsvans. En fot i skåpet och benet klätt i nötbrunt jeanstyg blir väl synligt. Rasslandet från nyckelknippan då hon tar ur nyckeln och med skyndsamma steg ger sig i väg. Jag hör hur hon skrattar för sig själv. Det är ett karaktärsdrag som hon bär med den äran. I min jackficka ligger två cd-skivor. ”use your illusioni” och ” Use your illusion II” och det känns som jag bär böcker i min jackficka. Böcker som kommer förändra hela mitt liv, ändra min syn att se på livet. Hon försvinner bort med ett skratt och jag försvinner åt motsatt håll med det som jag är övertygad kommer att forma min framtid. September 1991. Då kom den där känslan av att jag var på väg.

En skärm, blinkande symboler. Flera fönster är öppna samtidigt. Röken ligger tät likt en dimma i den lilla lägenheten. Jag har förlorat tre kilo och det kommer dröja sju år tills det händer igen. Jag vet inte vad jag väntade mig, men jag tror jag kan minnas vad jag hoppades på.  September, det var nog så, eller hade det redan hunnit bli oktober. Roxette och ”A thing about you” värmer mig.  Det var en levande tid utan struktur, utan fixering vid datum och månader. Sådant var bara tillbesvär.  Jag vet att jag hoppades på att det snart skulle bli snö, att snön skulle begrava alla spår som styrkte påståenden som att jag var vid liv och rörde på mig. Jag bad om nysnö, orörd nysnö. Sorger och bekymmer skulle få frysa ihjäl midvintern, därför välkomnade jag december 2002. Jag klädde mig framför datorn jag var på väg. Den känslan älskade jag, för den känslan var liv.

September 2010, bilderna fladdrar för bi mig oh det knyter sig i magen. Det är som en dröm som saknar al form av verklighetsanknytning. Varje bild är overklig. Jag finns inte med på en endaste bild. Fotona föreställer andra. Jag finns inte. Och jag har själv valt det. Jag känner mig så lätt, så bekymmersfri, så befriad. I mörkret sitter jag och tittar på bilderna som fyller flödet på facebook. Det är tyst runt mig och midnatt har passerats för länge sen. Jag är på väg, jag har rest för att ta hand om min andra chans. Men jag gillar bilderna, det gör jag. Jag gillar känslan av drömmar som fotona ger, en känsla jag tar med mig samtidigt som jag ger mig iväg, jag är på väg. Jag minns inte ens vad jag lyssnade på då.