Det pratas mycket om att det är en ständig jakt på
bekräftelse i vårt samhälle i allmänhet och på nätet i synnerhet. ”Se mig”
tycks blivit ett mantra om man får tro somliga. Det är möjligt att det ligger
något i det. Men tänk om det inte är den absoluta sanningen? Tänk om den
absoluta sanningen göms i skuggan bakom bekräftelsen och mantrat ”Se mig.” ”Se
mig så vi kan mötas” kanske är närmare sanningen om du frågar mig. ”Bekräfta
mig så vi får en anledning att prata” för vad ska vi annars med all bekräftelse
till.
1996, höst. Komvux, en skola där jag inte kände någon, en
plats där alla var äldre än jag. En datasal som alltid stod öppen för den som
visste vem man skulle snacka med, och vilka scheman för datasalen som gällde.
Tidiga morgnar, klockan 06.30 och sena kvällar 22.30, det spelade ingen roll,
jag satt där. Öppen chat och vad handlade det om? Bekräftelse? Det var inte en
jakt på bekräftelse. Det var en önskan om att få just hennes mailadress så jag
kunde kontakta henne. Ett kontaktsökande.
2013, juli. Jag matar ut bilder på instagram. Jag har fått
en stund över och har just inget roligare att sysselsätta mig med. Bilderna skickas
rakt ut i mitt flöde. Bild efter bild? Orsak? Mitt enorma ego? Mitt stora
bekräftelsebehov eller är det en förhoppning om att någon ska se bilden, skriva
en kommentar och där med skapa en kontakt med mig? Jag är inte så säker på at
själva bekräftelsen i sig är den absoluta sanningen. Det kan mycket väl vara så
att det i grund och botten handlar om kontaktsökande. Jag tror ibland att vi
förminskar vårt behov av kontakt. Det ligger i vår natur att vara
kontaktsökande, sen är frågan bara vilka uttryck det tar sig, vad responsen
blir och framgången i vår strävan. Bekräftelse kan mycket väl vara en faktor,
men det är nog även strävan efter att få en exklusiv kontakt med hen i form av
sitemail, textmeddelanden, telefonsamtal och kanske ett samtal över en kopp
kaffe. Det är en spännande tanke tycker jag…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar