som om vi vore ett hemligt sällskap

”Har du barn?” frågade jag. Jag var väl medveten om mitt tonfall. Jag utgick ifrån att hon som såg ut att ha passerat fyrtio hade barn. Minst två stycken med största säkerhet. Då hon svarade att hon inte hade barn såg jag något i hennes ögon som jag tolkade som sorg. Det var mina värderingar, och jag var väl medveten om att antagligen väckte jag samma reaktion hos andra då jag berättade om mitt liv som singel utan barn.

Tystnaden. Hennes konstaterande om att man var ”annorlunda” om man inte hade barn. Hennes påpekande om att man ”stack ut” om man levde utan barn. Ens liv såg annorlunda ut, ens vardag skiljde sig från de flesta andras vardag. Det var som om vi delade en hemlighet, hemligheten om hur det är att vara runt fyrtio och leva utan barn. Det var som om vi båda var medlemmar i ett hemligt sällskap, där kravet för att få vara medlemmar var att man inte hade barn. Det kändes som om vi knöt någon form av band just där och då. Vi sammanlänkades av tystnaden som uppstod då vi båda konstaterade att ingen av oss hade barn.