drömmarnas tid

Första året på gymnasiet började nå sitt slut för min del. Min utbildning bestod till stor del av småföretagande på ett eller anat sätt, den var riktad mot at bli anställd av ett litet företag eller så skulle man själv starta ett litet företag. Statsministern då var nuvarande utrikesminister Carl Bildt. Den andra stora delen var datakunskap. Då jag påbörjade utbildningen var ”internet” inget som var man kände till. Det var en era då Bingolotto var det som sammanband svenskarna på ungefär samma sätt som faceboook sammanbinder svenskarna i dag, fast det är klart kommunikationen mellan Andersson och Eriksson var betydligt tystare. Det var väl tyst gemenskap kan jag tänka mg. Några år senare kom fackdatorn. Mina föräldrar skaffade den första datorn innan jag avslutat utbildningen, eller precis efter att jag tagit studenten.  Drömmarna som jag hade färgades naturligtvis av detta.

För det första ville jag bli egen företagare. Jag ville driva och naturligtvis ville jag bli snuskigt rik. Ingetdera har hittills skett, jag är varken rik eller småföretagare. Där emot drogs jag till personer som drev små företag. De var som hjältar för mig. Så var det, så är det än i dag. Den där pojkdrömmen har aldrig lämnat mig i fred. Den perfekta affärsidéen. Det andra var internet.

Alla drömmar kring internet. Man kunde ”prata” med folk, det vill säga chatta. Man kunde vara kreativ genom att bygga sin egen hemsida med egna bilder. I dag skulle man väl kunna säga att ”bloggande” oh ”twittrande” är motsvarigheten till chat och hemsida. Men ändå, samma grej, samma fenomen. Jag läste på om det mesta som rörde nätet. Då andra var ute och drack öl och spydde i buskarna sitt jag och surfade upp mina pengar, krona för krona bokstavligen talat. Mina föräldrar krävde att jag skulle betala för surfkostnaden. Kostnaden drevs in genom att man fick lägga en viss mängd kronor för en timmes surf. Jag vill minnas att det var sex kronor för en timme. Det vill säga 50 öre för tio minuter. Krona för krona, minut för minut. Jag var troende. Jag var fanatisk. Jag var säker på att himleriket tog sig ett konkret uttryck genom internet.   Jag tror fortfarande det. Jag är fortfarande troende. Och jag siter fortfarande och surfar en förvånande stor andel av dygnets timmar. Skillnaden är att jag slipper betala krona för krona och att jag dessutom inte är bunden till att sitta i en skrubb med en stor dator.

De där drömmarna, de där visionerna som man hade vårterminen första året på gymnasiet, det är märkligt hur de grep tag i en. Hur de än i dag, tjugo år senare fortfarande känns så där svindlande. Hur de fortfarande ger en energikick efter energikick. Första året på gymnasiet ligger kvar i ens varande tjugo år senare, det är bara lyouten som förändrats men kärnan finns där. Hur stor skillnaden mellan mig som en ung gymnasielev och mig som en man i yngre medelåldern?