Boken ”Två nötcreme och en Moviebox” som skrevs av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson och som gavs ut 2003 har upptagit lite av min tid de senaste dagarna. Det föll sig naturligt med tanke på bokens tema och mina desperata försök att blogga. Gissa om jag känner igen mig i boken. Men jag måste mede att jag höll på att falla baklänges då de genast tog tag i begreppet ”DDR-Sverige” vilket kändes vågat, nästan förbjudet. Men ändå, de har en poäng i begreppet. Kanske är det så att de i medelklassen som tillhör samma generation som mig är mer benägna att rösta blått än vad våra föräldrar var då de var i min ålder och etablerade sig i den svenska medelklassen. Men ja det där med ”DDR-Sverige” känns så träffande. Kanske gör jag och fler med mig revolution genom att överhuvudtaget kunna tänka sig att rösta blått. Det hade varit totalt förbjudet 1983.
Jag har ännu inte kommit så långt in i boken, jag måste hela tiden pausa för att inte tappa fokus. Boken är som ett mindre uppslagsverk och vem är jag att avgöra om det är absoluta sanningar, men det känns som om Filip och Fredrik fångar min upplevelse av den där tiden. Jag kan inte riktigt bestämma mig vad jag saknar och vad det är jag kan klara mig utan från den där tiden då jag och min generation växte upp. Jag saknar inte det som Filip och Fredrik kallar för ”DDR-Sverige” och ska jag vara riktigt ärlig tror jag inte jag saknar något från tidigt 80-tal. Däremot finns det en hel del saker från tidigt 90-tal som jag saknar. Nej jag saknar nog inte så mycket från 80-talet men jag minns desto mer. För mig handlar allt om när 80-tal blir 90-tal och vi i praktiken lämnar ”DDR-Sverige” en term som jag älskar, en term som känns så modig, så kaxig och så rätt. Boken är ett allt annat än objektivt.
Då Filip och Fredrik skrev om pingisen så blev jag förvånad. De hade ett helt anat sätt att spela pingis på i förhållande till hur vi spelade ute på landet. Hos oss körde man ”rundpingis” vilket gick ut på att alla sprang runt bordet, lite som hela havet stormar. Missade man eller slog ut bollen åkte man ur. Tillslut var det bara två kvar och då körde man final, först till tre vann. Landhockey var en annan lika självklar grej. Men ändå kanske är det så at Filip och Fredrik skriver om tiden precis innan min tid. Sekunden innan, jag saknar inte men jag minns. Jag föredrar helt enkelt Iphone 5s framför Nitendos ”donkey kong”
Foto SEC
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar