Min kontorsstol har minst sagt sett sina bästa dagar. Jag rör mig runt den och jag kommer på mig själv med att inte se den. Jag har verkligen inte sett kontorsstolen. Jag undrar varför de är kvar? Den borde ha bytts ut för flera år sedan. Men det har inte blivit av. Visst det kanske kostar en slant, men ändå. Är det latheten? ”Ser man inte skogen för alla träd?”
Jag får en känsla av att det handlar om att jag inte tänker nytt ”nytt” är inte ett alternativ. Med lätthet skulle jag kunna kasta ut stolen och skaffa en ny. Det är någon oskriven lag att klamra sig fast vid saker som för länge sedan borde ha kastats. Fördelarna i att skaffa något nytt och där med förändra glöms bort. Det har troligtvis sin förklaring i att ”förnyelse” knappast sker på daglig basis, fast det kanske borde vara en del av vår vardag, att förnya oss. Varför kastar jag inte bara ut kontorsstolen? Det skulle kunna resultera i att jag även gör mig av med annat och får in något nytt och fräscht. Det är klart att jag precis som alla andra ständigt har dåligt med pengar. Men om jag nu verkligen velat ha en ny kontorsstol hade jag väl fått spara eller köpa en på blocket. Nej jag tror att kontorsstolen är kvar därför att jag glömmer att tänka nytt. Jag tror det är så enkelt. För att tänka ”nytt” är minst lika ansträngande som att bära ut den gamla stolen och bära in den nya. Fast ”det nya” i sig ger hur mycket som helst i form av positiva effekter. För vem vet om jag väl kastat ut den förbaskade kontorsstolen kanske jag skulle ta tag i problem nummer två, den så kallade bokhyllan som i själva verket är en lagerhylla.
Foto SEC 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar