rakning

Julafton 1992. Ledmotiven till samtliga filmer om James Bond, en samlingsskiva. Sen den där gröna flaskan. En flaska med grön väska som doftade på ett magiskt och främmande sätt. Rakvatten. Vad var en rakapparat i födelsedagspresent ett halvår tidigare.  Doften tog mig ett steg närmare vuxenvärlden. Rakapparaten byttes snart ut mot rakhyvel. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i rakapparater. Men den där julaftonen då jag fick det där billiga rakvattnet kom livet. En vecka senare skulle ett nytt år börja. Och jag visste att rakvattnet på något sätt var en doft av vad som skulle komma.

Rakvattnet var en viktig byggsten. Jag tror ärligt talat att jag aldrig använde det gröna rakvattnet, jag gick nog mest och doftade på det och drömde. Rakvattnet var en viktig byggsten, ytterligare et steg. Spegelväggen fanns redan med den obligatoriska spotlighten, tidningen ”okej” hade sin naturliga plats och TV4 hade börjat sändas, vilket var någon form av en tröst för mig som hade föräldrar som fortfarande vägrat skaffa video. Jag hade haft en stereo under två års tid och cd-spelare hade införskaffats separat och stolt såg jag min vinylsamling växa. Cyklar med bockstyre var så ute, men mountinbike var rätt. Jag hade ingetdera, däremot en traditionell cykel vilket jag borde skämmas vansinnigt mycket över, men kände snarare en stolthet, det var något vuxet över det. Sportbags till skolan i stället för ryggsäck och jag var femton på god väg att fylla sexton, en termin kvar på högstadiet. Jag hade rakat mig tidigare, jag hade haft rakapparat och rakhyvlar, men aldrig rakvatten. Det gröna rakvattnet lyste i kapp med julpynt den där julaftonen 1992.

Rakvattnet står där och kvällssolen träffar det vagt färgade glaset. 2013. Rakhyveln börjar vid nyckelbenet och jobbar sig uppför halsen. Hyveln raspar, skrapar och lämnar ren, naken hud. Likt svarta och vita partiklar i form av vassa strån dröjer sig kvar i handfatets porslin då lödder spolats bort av kranvatten.  Mitt val av kläder är det samma då som nu, skjorta och jeans. Och valet av skjorta är alltid lika svårt. Musiken går i bakgrunden och jag har ett rakvatten som jag aldrig använder. Jag väljer det billigare av någon märklig anledning. Rakvattnets starka doft kastar sig upp i ansiktet på en och tar luktsinnet i besittning, man rycker nästan till, nu som då. Men man vet att doften snart kommer reduceras då den väl hamnat på huden. Doften kommer att avta. Det visste man inte då, inte den där julaftonen 1992.

Visserligen har vinyl bytts ut mot cd och digitala ljudfiler, främst digitala ljudfiler. På den tiden lyssnade jag troligtvis på ett band, ett kassettband som jag fyllt med musik från radion, tracks, självklart. Då fanns det freestyle och några varianter av bärbara cd-spelare. Nu har dessa tegelstenar bytts ut mot musik i mobiltelefonen. Jag som minns hur jag med beundran såg de stora killarna komma med bergsprängare. Min Iphone slår deras bergsprängare vilken dag som helst på alla plan utom möjligen känslan av att glida runt med en bergsprängare över axeln likt ett nyskjutet klövdjur.

Tjejerna gjorde sig alltid i ordning tillsammans och jag minns hur avundsjuk jag var över det. Vem hade inte velat ha tips och råd. Då man vart så där nitton då gjorde hela gänget i ordning sig samtidigt , både killar och tjejer. Det var trevligt. Det är för visso bara sjutton år sen, eller något. I dag får jag göra fixa själv. Men som tur är kan jag ju mms:a bilder och försiktigt ställa frågan ” duger jag i det här, ser jag väldigt tjock ut i det här?” Som singelkille har man ju ingen att fråga så då får man ta hjälp av mms och facebook. För hur det än är, även om jag inte är den där typen av kille som rakar mig överallt, har hudkrämer för att bekämpa rynkor så bryr man sig om sitt utseende. Hur det än är så går man ständigt där med tankarna, funkar det? Är det ett vinnande koncept? Är skjortan rätt? Håller det? Är rakvattnet okej. Ser jag tjock ut? De där frågorna fanns där 1992, och de finns där 2013 precis som pirret och förväntan. Tekniken förändrades aningen från 1992, men känslan är den samma nu som då. Hur det än är så måste man chansa ibland, hoppas på att man inte spökat ut sig för mycket, och med stöd från vänner på facebook tar man beslutet, sen handlar det bara om att gå ut och ha så kul som man bara kan.