den hösten

”Femtio nyanser” skriven av E.L James, Jonas Gardells ”torka aldrig tårar” och så Petra Marklunds ”händerna upp i luften” det vill säga hösten 2012. Jag trodde nog att den hösten skulle vara en parantes. Några månader som skulle passera obemärkt förbi. Jag trodde nog att hela 2012 skulle vara en parantes. Nu i efterhand har jag mina skäl att tvivla.

Det var den hösten som jag blev ”singel utan barn.” Det var då jag insåg att jag var singel och jag hade inga barn och jag var inte längre 24 år gammal. Det var de hösten som jag besökte Örebro om och om igen. Och kanske var det just den hösten som jag insåg att jag började närma mig medelåldern.

Kanske var det just den hösten som jag så desperat försökte hitta tillbaka till det förflutna, men tvingades inse att det var en omöjlighet. Sena nätter vid en bardisk fungerade inte. Det var en komplex höst, det vilsna som blandades med möjligheter och nya tankar. Ensamhet kontra frihet. En uppdatering av självbilden. Jag blev ”singel utan barn” och då jag uttalade frasen första gången förstod jag nog inte hur sant det var. Från ett ganska händelselös tillvaro skapades ett kaos och i detta kaos påbörjades något nytt som än i dag bara går att skymta.