Det är ett grävande, nej snarare ett rivande bland alla tänkbara ämnen som kan tänkas duka upp i ens hjärna. Man försöker hålla i gång samtalet, samtidigt som man försöker få den andra att prata. Jag hoppas på att de frågor jag ställer ska ge svar som ger mig en bild av personen jag pratar med.
Jag går igenom olika sorters böcker, olika generar. Jag jobbar mig igenom vardagsaktiviteter och så vidare. Jag försöker lämna frågorna så öppna som möjligt för att sedan kasta om och specificera frågorna. Det är so jag skickar ut signaler, som om vi spelar sänka skepp. Varje gång jag får träff noterar jag det i mitt medvetande jag försöker ställa flera frågor i ämnet för att ringa in skeppet. Ibland går det bättre än andra gånger.
Faktum är att jag var bättre på det förr. Kanske var jag nyfiknare, kanske var jag snabbare i hjärnan. Jag får jobba mer för att få igång samtalet, för att hålla i gång det. Hon svarar artigt, men kort. Det enda som funkar är känslor, det är det enda samtalsämne som roar henne. Känslor i kombination med samtal om mötet. Jag har en obehaglig känsla av att just mötet med andra inte direkt är mitt favoritämne, men så kan det vara. Man kan inte alltid få prata Nesser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar